Isläggning

Den här bloggen kommer läggas på is på obestämd tid framöver (ännu mer än den redan är). Jag känner mig inte längre bekväm med att dela allt och inget med vem som helst, utan spår. Ni som känner mig kan följa mig lite mer officiellt på Facebook och mer personligt på min nyss återupptagna Dayviews-sida. Eller förresten ni som inte känner mig också; släng iväg ett mejl eller en vänförfrågan så är det HÖGST osannolikt att jag nekar! Jag vill som sagt bara ha lite bättre koll och mer kontakt med mina läsarvänner - bloggen känns så anonym.

Värme

Om jag någon gång känner mig lite sliten av sjuttiofjorton nattamningar. Tycker det är lite jobbigt att inte kunna vända mig i sängen utan att akta mig noga för små händer och fötter som kommer inkrypande närmare och närmare tills hela den lilla kroppen ligger i min säng istället för i spjälsängen (står kloss emot min säng med långsidan borttagen). Blir lite tröttgrinig senare under dagen av att sitta i mörkret och hålla, gosa, vagga och vyssja någon som får för sig att det är morgon före fem ibland. Då tänker jag på det här.

Och känner mig så lycklig av att få vara så nära den finaste lilla människan i världen och få ta del av hela hans känsloregister.

Tied up

Lite så här är det just nu, extra mycket sen Fredrik börjat jobba igen på vardagarna och jagar älg på helgerna. Så datortiden är försvinnande liten och inte direkt prioriterad. Jag har många blogginlägg färdiga i huvudet och ibland hinner jag till och med ta några bilder på det jag tänkt skriva om, men att faktiskt kunna sitta här och formulera sig händer liksom inte. Vi hörs igen när vi fått nån sorts halvt fungerande vardag!

BLW och upptäckarglädje

När Arve var ungefär 5½ månader blev han från en dag till en annan superintresserad av vad vi vuxna stoppade i munnen. Följde med blicken, grep med händerna och blev väldigt irriterad om han inte fick vara med. Så det var bara att börja låta honom smaka, och som han äter! Plockmat är de absolut bästa leksakerna som finns just nu och det är enda gången han har tålamod nog att sitta ner i mer än tre sekunder åt gången. Vi kör fullt ut med baby-led weaning* och det är så himla kul att se hur duktig han är och hur fort han lär sig. Första gångerna kväljdes han mycket och försökte trycka ner alldeles för stora bitar i halsen, men det går redan mycket bättre och jag har gått från att sitta som på nålar rädd att han ska sätta i halsen så han inte kan andas, till att slappna av och kunna ha fokus på min egen mat och övriga vid matbordet också. Att ha Arve med vid bordet som en del av familjen känns så mysigt och så naturligt och det är som att han plötsligt blivit mycket vuxnare och en egen liten person.

Nu har vi preppat köket för vår yngsta familjemedlem. Kortsidan av bordet är inklädd i vaxduk som är lätt att torka av och skyddar bordsskivan (duken var sådär vit och ren i säkert tre timmar, sen åt vi köttfärssås med paprikapulver i). Matstolen hade jag som liten. Jag har ju sett snyggare, orange är nästan min värsta färg och plast absolut mitt värsta material, men jag har svårt att motivera mig att köpa nytt när något är fullt fungerande. Sen bilderna togs har vi också skaffat en stor plastskiva att ha på golvet under för att skydda mattan.

Storätarn leker med/undersöker/gnager på/äter indisk gryta med älgkött och blomkål. Hittills har varenda grej han smakat på varit en stor hit, utom möjligen isbergssallad som är ganska rolig men som man inte förstått ingår i kategorin 'mat' utan tillhör typ 'träd' eller liknande. Vi har redan testat massor av smaker och jag försöker att erbjuda honom något nytt nästan varje dag. Det blir mycket frukter och olika grönsaker och rotfrukter, och så älg i många former. Omelett ibland, riskakor med smör, bär som vi plockar i trädgården när vi är ute. Jag undviker inga kryddor utom salt och alltför mycket chili. Allt som vi äter får han smaka på i någon form, förutom kvällarnas mörka choklad förstås, och så brukar jag äta någon form av yoghurt med en massa nötter, frön, kokosflingor och grejer i på eftermiddagarna, men det vill jag inte heller ge honom och har lite svårt att hitta ett alternativ som inte är något totalt olikt. Men det löser vi nog med tiden.

* (Är det pretto att ha fotnötter i sin egen bloggtext?) Att "tvångs"mata med sked har alltid känts väldigt fel för mig. Jag var själv extremt petig med maten som liten och kunde nästan inte tycka att något var gott, förmodligen ett resultat av jag började skedas med mos innan jag egentligen var mogen för att börja med annat än bröstmjölk. Mat ska vara roligt, spännande och fritt från tvång! Jag önskar att Arve blir en positiv och glad ätare som inte är rädd för att prova nytt, som förknippar mat med trevlig stämning och mysigt umgänge och som inte använder mat som substitut för annat (aka. den klassiska belöningsfällan). BLW känns som det bästa alternativet på alla möjliga andra sätt också, för självkänslan, motorikutvecklingen, upptäckarglädjen, relationen och respekten mellan oss, att utveckla sunda mättnadssignaler och ättempo, och så vidare. Googla om du vill veta mer!

Vikt, mål och styrka

Jag har lite svårt att motivera mig att skriva om träning just nu. Inte för att jag inte tränar, men för att jag tränar på som vanligt alla dagar jag har möjlighet och går inte bakåt, men inte så mycket framåt heller. Styrkemässigt är jag tillbaka på ungefär samma nivå som före graviditeten; jag kan göra enstaka pullups och chinups igen, gör samma reps som innan på de flesta övningar, tar lite mer i bänk och böj nu men ligger efter i mark eftersom jag vill skynda långsamt med bäckenbottenmuskulaturen.

Konditionsmässigt, tja, jag vet inte så noga. Jag cyklar en del men det blir ju inga långa pass eftersom jag (=maten) inte kan vara borta från Arve mer än korta stunder. I våras hade jag ambitionen att komma igång ordentligt med löpningen igen, men det går ärligt talat inget vidare. Amningshormonerna har gjort mig extremt ljus- och värmekänslig den här sommaren och det är nästan omöjligt att hålla vätskebalansen i ordning. Jag kan aldrig gå ut i solen utan att få migrän om jag inte har både keps och solglasögon på och 75 % av alla joggingturer har slutat med mer eller mindre svår huvudvärk. Just nu snittar jag väl ett pass var fjortonde dag och att ändra på det får vänta till hösten då det blivit svalare och solen står lägre. Usch, jag som brukar älska sommaren, men i år är den mest en plåga.

Och så funderar jag en del på det här med målsättningar. Jag vill vara ordentligt stark, snäppet starkare än jag är nu, men inte extrem på något sätt och jag har inga specifika mål i ett visst antal kilon jag ska kunna lyfta. Konditionsmässigt vill jag också vara snäppet bättre än nu, men inte heller här handlar det om att klara en viss sträcka eller tid utan det är bara känslan jag är ute efter. Att kunna göra allt som krävs av mig i det vardagliga livet och mer än så, och att kunna utforska världen omkring mig med ben och hjul utan att begränsningen ska sitta i en kass fysik. Jag tränar för att orka, vilja och kunna leva ett roligt liv fyllt av just det - liv. Jag lever absolut inte för att träna.

Hm, det verkar inte finnas en enda bild på mig nuförtiden där inte Arve är med, så den här får duga. Att kunna sitta i full squats långa stunder är ju i alla fall en typisk bra-att-kunna-grej.

Fem

Nu har Arve hunnit bli fem månader gammal och livet som småbarnsmamma börjar sakta sätta sig. Det här är vardagen nu. Fortfarande dyker det upp nya saker hela tiden, men jag känner mig inte längre som en främling på besök i någon annans liv. Och Fredrik har fått konkurrens om vem som är min stora kärlek och ljuset i mitt liv (båda vinner, förstås).

Arve är en bestämd herre med massor av personlighet och egna åsikter. Han är ofta glad och busig, jag älskar att höra hans kluckande gapskratt, men också väldigt krävande för att hållas nöjd. Total uppmärksamhet varje vaken sekund är det som gäller. Men han är så himla duktig, gör framsteg varje dag och jag älskar att umgås med honom. Han ligger på golvet och leker med sina saker (vi har inte köpt en enda leksak åt honom men ändå har han en korg som är fylld till bredden, hm...), sitter i sin stol, sitter på golvet med bara lite stöd, står och promenerar (det bästa!) med stöd under armarna, sitter i knät vid bordet när vi äter, vänder sig från rygg till sida och mage, busar (dvs. blir kittlad, skrattar åt roliga grimaser och sånt), blir buren runt och kollar på grejer här hemma och ute i trädgården, tittar på teve, studerar ansikten, härmar ansiktsuttryck och "pratar" långa ramsor. Händerna griper tag i allt som kommer i hans väg nu och precis allt ska in i munnen för att undersökas ordentligt.

På promenad med pappa.

I sin bumbo.

Allt är roligt men bara en kort stund, sen säger man tydligt till att det inte duger och att det är dags att hitta på något annat. Det är också väldigt frustrerande när det inte går som man vill, när man inte får in en viss grej i munnen, när man tappar grejer, när mamma promenerar iväg med en åt fel håll och så. Men han är så himla härlig, älskar att vara med där det händer och är så ivrig och intresserad av sin omgivning. Fortfarande är det roligt att åka vagn och titta på träd och hus eller folk och varor i butiker. Vi lider ingen brist på vardagsmotion här hemma! Det enda jag kan sakna är lite tid för mys, men Arve har liksom inte ro i kroppen att sitta/ligga stilla i famnen och bara vara. I famnen äter man (klunkar i sig i raketfart) eller så använder man den som stol eller ben för att utforska världen. Fast när man är ledsen eller grinig är den förstås väldigt bra att ha också.

Älskade unge.

Femmånadersdagen firades på travet. Att sitta med på uteserveringen och kolla på folk och hästar var helt i Arves smak.

Farbror Blå

Den här gubben (eller tanten om man så vill, hen ser väl ganska androgyn ut?) gjorde jag till Arves tremänning Tora när de träffades härom veckan. Han fick namnet farbror Blå och blev snabbt populär att dra i och gnaga på.

Arve har ett babygym som han fått av sin farmor där det hänger figurer ungefär som den här, fast inte virkade förstås, med runda kroppar och långa smala armar och ben som är lätta att grabba tag i, så jag inspirerades av det. Kroppen och hatten är virkade i ett stycke. Sen har jag virkat armar och ben och sytt fast, broderat ansiktet (sjukt svårt att få det snyggt, hen ser lite för ledsen eller bekymrad ut tycker jag) och virkat halsduken och virkat fast den i kroppen på sista varvet. Kroppen fylldes med vadd innan jag virkade klart det sista på hatten och gjorde upphängningsöglan. Allt är gjort i Muskat med virknål nr 4.

Quinoasallad

Jag kom plötsligt ihåg att jag för åratal sen, på glutentiden, tyckte att tabbouleh var riktigt gott. Inspirerad av det gjorde jag en lite liknande sallad med quinoa igår.

För två:
2 portioner kokt svart quinoa
1 stor tomat
¼ gurka
100 g fetaost
½ kruka persilja
olivolja
pressad citron
½ vitlöksklyfta
svartpeppar, salt

Börja med att koka quinoa och låt svalna. Tärna tomat, gurka och fetaost fint. Hacka persilja och blanda ner allt i quinoan. Gör en dressing av olivolja, citron och finhackad vitlök och häll över salladen. Salta och peppra efter smak. Blanda om och låt gärna stå och dra en stund före servering.

Vi åt med ugnsbakad lax och en smetana med citron som blivit över från en tidigare middag; passade utmärkt.

Amning del 2

(Del 1 här. Tillägg förresten: Viktuppgång är ju ett rätt dåligt mått på tillväxt, enligt det här inlägget är det längden man ska gå efter, men även där har Arveparvel gått från under normal till över på kurvan. 48 cm vid födseln och 65,2 cm vid 4 månader.)

Det gick hyfsat i början. Brösten var väldigt spända och ömma och jag fick sitta och klämma ihop dem med handen så hårt att jag fick kramp i fingrarna medan jag ammade för att lillskrutten alls skulle få något tag. Bröstvårtorna gjorde rysligt ont men slapp sår nästan helt. Han kräktes mycket och skulle äta hela, hela tiden så jag var totalt slut, men vi kom ändå igenom dygnen på nåt vänster.

De riktiga problemen kom efter nån månad. Arve fick kolik, knöt ihop hela kroppen, hade ont och skrek (och fick aldrig sova ifred då han vaknade och skrek av sina fisar, så sömnbristen var riktigt tuff för både honom och mig) och började - bland annat - vrida sig som en mask när han skulle äta. Så småningom kom jag fram till att problemen bestod av många olika komponenter och det är omöjligt att säga vad som var hönan och vad som var ägget, men när jag var mitt inne i det var jag många gånger rent förtvivlad och uppgiven och tillbringade all min "egna" tid med att grubbla på vad som var fel, försöka klura ut lösningar och läsa på om liknande problem på faktasidor och forum på nätet. Tärande minst sagt.

I alla fall, jag hade en stark utdrivningsreflex som gjorde att Arve nästan dränktes i mat när han började äta. Han satte i halsen, svalde massor med luft, liksom ryggade tillbaka när mjölken kom så att han fick ett dåligt tag om bröstet och inte kunde suga ur ordentligt och så åt han hetsigt och desperat i 3-5 minuter innan han slet sig loss och bara gallskrek. Vi provade att pausa femtioelva gånger i början av varje amning och ibland funkade det lite, lite bättre då men fortfarande katastrof. Jag tog upp honom för att rapa när han började skrika, men han har hela tiden haft så himla svårt att rapa så jag fick kånka runt på honom och gunga honom kraftigt långa stunder för att han skulle hålla sig hyfsat lugn innan det kanske kom en rap i bästa fall. Jag försökte lägga honom till bröstet igen och ofta började han då om med sitt skrikande i flera omgångar och det tog en bra stund att få honom lugn varje gång. Andra gånger blev det en evig cirkel av att suga fast, äta en klunk, slita sig loss, suga fast igen, äta, slita loss... tills jag hade för ont i brösten för att fortsätta längre. Och så fort han började äta så körde magen igång, jag hörde hur det började mullra direkt, och många gånger vred han sig, släppte och skrek bara pga. magen, men det tog många veckor att lista ut skillnaden mellan delproblemen.

Varje amningstillfälle var en lång kamp som tog timmar. Hela dagarna gick åt till att kämpa med amningen, vyssja amningsskrikande bebis, vyssja kolikskrikande bebis och byta sjutton bajsblöjor (allt bara rann rakt igenom) och nerkräkta kläder.

Den dåliga sugtekniken ihop med alla små korta amningssnuttar som inte alls tömde brösten byggde upp mer och mer mjölk och jag fick ännu större problem med utdrivningen då brösten jämt var på gränsen till överfyllda. Men det visste jag ju inte då. Jag läste på om att ha för mycket mjölk men där stod mest om läckande från andra bröstet under amning, läckande mellan amningar, mjölkstockningar och spända bröst, men inget av det hade jag ju. Till slut vågade jag ändå prova att blockamma under ett dygn ett par gånger, för jag tänkte att går produktionen ner för mycket så har jag ju verktygen för att öka på den sen igen, och jag märkte klar skillnad. Det var absolut inte bra, vi "slogs" fortfarande vid de flesta amningar, men inte lika intensivt och så kunde det komma nåt tillfälle per dag där det faktiskt gick ganska lugnt tillväga.

Allt det här var som värst mellan 1½ och 3 månader men började redan första månaden och dröjde kvar delvis till 3½ månader, även om det då var fler och fler amningar per dag som gick bra. Koliken gick över och Arve blev stor nog för att kunna hantera mjölkflödet och nu har vi en fullt fungerande och mysig helamning som vi inte tänkt sluta med än på ett bra tag.

Hur orkade jag fortsätta kämpa? Jag vet inte riktigt, faktiskt. Mest envishet - jag hade bestämt mig redan innan jag blev gravid för att helamma, och då är problem till för att felsökas, inte ges upp på. Sen hade jag ju minnet av amningen den allra första tiden, då det visserligen gjorde ont istället men då Arve ibland kunde ligga vid varje bröst i upp till en halvtimme och bara myssuga och somna lugnt. Jag hade min mamma som kom och avlastade och hjälpte mig massor på dagarna och Fredrik som gjorde detsamma och stöttade mig genom allt på kvällar och helger. Men mitt i den värsta stormen så vet jag inte om ens allt det hade räckt om det inte hade varit för att vi hade små öar av lugn - vi hade nätterna. Arve fortsatte vakna flera gånger för att äta, det gör han fortfarande som 4½ månader ung, men det var åtminstone ett tillfälle varje natt då han kunde äta helt lugnt och sen släppa bröstet halvsovande och utan skrik. Jag fick vara vaken i 1½-2 timmar för varje matning innan han sugit färdigt, vi bytt blöja och jag lyckats få honom att rapa, och jag har aldrig fått liggamning att funka, men det tog jag gärna i utbyte mot en lugn amning.

Jag är så glad att jag inte gav upp trots att de flesta i min omgivning tyckte ersättning var en bra idé. Jag skulle aldrig vilja vara utan den fina erfarenheten av helamning som jag har nu, det är allt det där mysiga och den intima samvaro som jag drömde om innan jag fick barn. Sen har det för mig ett djupare symboliskt värde, det att kunna ge liv och vara livsviktig så konkret. Jag vet att samtidigt som jag kommer tycka det är skönt att få friheten tillbaka när vi börjar introducera annan mat så kommer jag också känna en sorts tomhet. (Jag antar att det bara är den första av en lång rad separationer och "navelsträngsklipp" som man måste lära sig leva med som mamma.) Men just nu så ammar vi vidare.

Amning del 1

Innan jag fick barn hade jag läst på ganska mycket om amning, förutom i böcker även på nätsidor jag tycker verkar vettiga, t.ex. Amningshjälpen, Amningsbloggen, Sagogrynet och Amma vidare, så jag kände mig ganska förberedd på att amning inte alltid är nåt enkelt som "bara funkar" och också på att jag skulle ha ett barn fast vid mitt bröst en stor del av dygnet.

Det började dock inte som jag tänkt mig. Jag förstår att modersmjölksersättning visst har sin plats här i världen och är räddningen många gånger, men personligen får jag rysningar av att läsa innehållsförteckningarna och vill hålla mig borta från det så långt som bara möjligt. Men Arve föddes i vecka 36+6, vägde in på 3105 g och så fort vi landat på BB ett par timmar efter förlossningen blev jag som omtumlad, skör och helt slutkörd nybliven mamma bryskt informerad om att han skulle tilläggsmatas var tredje timme. Ingen förklaring, inga frågor eller utrymme för dialog utan bara just det fick jag veta, "han kommer att tilläggsmatas", punkt. Så här i efterhand vet jag ju att 3,1 kg inte är onormalt litet och att han var helt fullgången och frisk, men där och då trodde jag ju att det handlade om liv eller död och hade inga krafter kvar för att ifrågasätta. Vi blev också tvungna att stanna på BB i tre dygn och det blev nog de tre jobbigaste dygnen i mitt liv.

Amningen kom igång, jag ammade så mycket jag kunde. Jag blev tillsagd att väcka honom och amma en stund innan det var dags för ersättning var tredje timme, så det gjorde jag förstås, men många gånger slutade det med att jag ammade en stund tills han var nöjd, sen kom en barnmorska (ny person och nya direktiv nästan varje gång) och stjälpte i honom ersättningen med tillmatningskopp oavsett hans signaler (tack för att det inte var flaska i alla fall!) och sen torkade vi kräk i massor då både ersättning och min mjölk kom upp igen. Jag blir fortfarande arg när jag tänker på den okänsliga behandlingen och på hur många av barnmorskorna verkade tycka att det var viktigare att de fick trycka i honom rätt antal ml ersättning än att jag skulle få ge honom bröstmjölk och få igång min produktion. Ja, det hände att jag fick avbryta min egen amning för att någon skulle ge honom ersättning istället! Andra var mycket vettigare och lät oss skjuta på tiderna om han just hade ätit/höll på äta, och sa att målet ju var att fasa ut ersättningen så småningom.

Efter tre dagar var jag så slut och less och hade mitt självförtroende i botten. Personalen på BB ville inte låta oss åka hem eftersom man "i vanliga fall slutar med ersättningen samtidigt som man skrivs ut, men det är ju inte aktuellt för er". Wtf?! (Visst hade han gått ner lite i vikt men inte onormalt mycket och han var vaken och sugvillig. Att han hade fått ersättning vid behov hade jag inte haft några problem med, då han vid ett tillfälle hade lite lågt blodsocker, men den där schemalagda tvångsmatningen för ett friskt fullgånget barn fattar jag fortfarande inte, och ingen har förklarat den för mig.) Vi ville ändå gå på den avslutande läkarundersökningen för att se om vi kunde få grönt ljus att åka hem och ja, där var det inga problem. Hem fort som attan! Väl hemma sov, åt och ammade jag dygnet runt. Av pliktkänsla och osäkerhet köpte vi med oss en förpackning ersättning hem och jag tror han fick av den en gång, men annars ammade jag enbart; envist, förtvivlat och med en stark känsla av "jag ska minsann visa er att jag kan" trots att jag själv tvivlade. Men samtidigt vägrade jag tvivla.

När vår BVC-sköterska kom på hembesök ett par dagar senare hade Arve börjat gå upp i vikt och var nästan tillbaka på födelsevikten och efter det gick han upp ett halvkilo i veckan. Snabbt hoppade han upp över normalkurvan på vikten och nu senast på fyra månaderskollen vägde han strax över åtta kilo. Därmed inte sagt att allt fungerat prickfritt efter de där första kaosdagarna, men tillräckligt med mjölk har jag i alla fall jobbat mig upp till att ha.

Nu blev det här så långt, så vi tar fortsättningen i ett annat inlägg.

Tillägg: Viktuppgång är ju ett rätt dåligt mått på tillväxt, enligt det här inlägget är det längden man ska gå efter, men även där har Arveparvel gått från under normal till över på kurvan. 48 cm vid födseln och 65,2 cm vid 4 månader.

Blomster

I år blir det inga nya projekt i trädgården (tror jag) då den lilla tid jag får över går till underhåll typ gräsklippning och den nödvändigaste ogräsrensningen. Men för att ha något fint att titta på som motvikt till invaderande brännässlor så har jag i alla fall satt ut några krukor med sommarblommor.

Framför garaget, så de syns från vägen när man svänger in till oss, har jag de här tre med tagetes, dubbel flitig lisa, fuchsior och murgrönor. Krukorna köpte jag löjligt billigt på Dollarstore.

På bron alldeles vid ytterdörren står de här med heliotrop (som doftar så himla gott som en liten bonus), dubbla lisor och en njurvinda. Krukorna är gamla, minns inte var jag köpt dem och fågelbadet också, men ekorren kommer från Buketten nu i år.

Så nu blir man lite gladare när man kommer hem.

Framåt

Arve grillar.

Jag har tänkt ett tag att jag skriva om amningen, men det inlägget är inte riktigt färdigt i huvudet så det får vänta. Det har i alla fall varit en både svår, rolig och väldigt lärorik resa hittills och det finns mycket där ute i informationsdjungeln som är viktigt, men väldigt lätt att missa.

Midsommar tillbringades med goda vänner och med lammrostbiff på grillen. Det är alltid roligt att komma ut en stund, mer sånt tack! Bara man kommit över den där tröskeln av packande av sjuttioelva prylar och tusen saker att tänka på så visar det sig oftast att det är rätt enkelt att vara på äventyr med en liten en.

Nu är juli hägrande nära. Fredrik är borta på jobb 12+ timmar om dagen just nu, men efter nästa vecka så har han en månads semester och sen en månads pappaledighet. Så himla roligt vi ska ha! Äntligen hinner vi umgås ordentligt alla tre och förhoppningsvis blir det ett par små resor också. Och efter fyra månaders kronisk sömnbrist är det ju inte så dumt att ha någon hemma som kan vara med Arve ett par timmar på morgnarna heller...

Ränder

Jag gjorde färdigt den här tröjan för flera veckor sen, men har glömt att fota och visa den. Jag tror att jag är nöjd, men den är för stor för Arve än så länge så jag vet ju inte hur den kommer passa. Det var i alla fall kul att få till en snygg ärm på fri hand, en sån som har "kulle" och inte bara är rak.

Virkad i Paris, och ja, det var inte det roligaste jag gjort att fästa alla miljoner trådar. Varför väljer man randigt och inte enfärgat? Jag avskyr att fästa trådar. Men nu hade jag en klar bild i huvudet hur jag ville att tröjan skulle se ut, och då duger det ju inte att göra nåt annorlunda, så det fick vara värt tragglandet för den här gången. (På tal om det har jag gett mamma i födelsedagspresent att virka ett överkast till henne, bestående av 200 hexagoner med fyra färger i varje, ibland undrar man ju om man är riktigt klok?)

Hej!

Varje dag händer något eller kommer jag att tänka på något som jag vill blogga, men aldrig lyckas jag prioritera att få tid till det. Arve har visat sig bli en riktig evighetsmaskin som knappt sover varken på dagar eller nätter, så när han slocknar nån halvtimme och jag råkar vara hemma (oftast är jag ute och går med barnvagnen och helst i butiker där det finns massor att titta på) är det bara att laga mat, äta, gå på toa, plocka disk, vika tvätt och annat av mer akut karaktär som jag måste skynda mig som attan att hinna med. Jag fattar verkligen inte hur han orkar vara vaken så mycket, han kan vara i "sovläge" från kanske 21-22 på kvällen till 6-7 på morgonen (idag 05.10, wee... ), under den tiden hinner han vakna för att äta flera gånger och så tar det alltid en stund innan han somnar om, och sen på dagtid sover han sällan mer än en halvtimme åt gången, kanske 4-5 gånger under dagen. Däremellan är det lek och "prat" som gäller och massor av underhållning. Att bara ligga hemma blir tråkigt, det bästa är som sagt att gå ut på stan, träffa folk och kolla på nya grejer, men jag hoppas att den biten kommer bli bättre när han kan sitta upp mer och plocka med leksaker på egen hand en stund. Idag ska vi i alla fall till vårdcentralen på fyra månaderskoll och ikväll ska han få träffa sin jämngamla tremänning! Så då tror jag min älskade lilla pratmakare blir nöjd och glad.

Jag hoppas att jag hör av mig snart igen, jag saknar verkligen bloggandet och att läsa och kommentera hos andra. So long!

Jordnötsrutor

Det finns bra dagar och det finns sämre dagar. De bra dagarna kan Arve sova ett par timmar åt gången i sin barnvagnsinsats och jag får tid att koncentrera mig på annat en liten stund - som att baka jordnötskakor. De här blev farligt goda och påminner om Snickers i smaken, fast utan allt sötslisk förstås.

Mandelbotten:
1½ dl mandel
3 äggvitor
½ dl rörsocker

Fyllning:
¾ burk osötat jordnötssmör
4 färska dadlar
½-1 dl osaltade jordnötter
100 g mörk choklad

Börja med mandelbotten. Hacka mandeln fint i matberedare, vispa äggvitorna till hårt skum, blanda ner sockret med mandeln och vänd försiktigt ner äggvitorna till en fluffig smet. Bred ut på bakplåtspappersklädd plåt och grädda i 175° varm ugn i ca 20 minuter. Ta ut och låt kallna.

Kärna ur och finhacka dadlarna så att de blir som en smet och blanda med jordnötssmöret - är det kallt och hårt går det bra att värma försiktigt på platta eller i mikro för smidigare konsistens. Bred ut över mandelbotten. Hacka jordnötterna grovt, strö ut över kakan och tryck ner lite så att de fastnar. Smält sist chokladen och ringla över kakan. Skär upp i rutor.

Växande

Samma mössa, noll veckor och sju veckor. Söttrollet växer så det knakar!

Här har det blivit ännu glesare än vanligt mellan uppdateringarna. Vi lever och mår bra, men ett åtta veckors (väldigt gulligt!) matmonster med kolik upptar det mesta av vår tid och våra tankar och prioriteringen för att sitta vid datorn ligger inte riktigt så högt som den brukar. Vi hörs igen när jag har lust!

Mer maskor

Nu när jag är hemma om dagarna och ganska bunden till hemmet (Arve ska inte ut i folksamlingar än och vädret har för det mesta varit för kallt för barnvagnspromenader) har jag fortsatt dille på att virka, och gärna pannlappar. Det går snabbt framåt och man behöver inte tänka så mycket på vad man gör. De här blev klara tidigare i veckan och är virkade i dubbelt Mandarin Petit med 4 mm mål.

Framsida.

Baksida.

Kanten; fasta maskor med djupa omtag.

Men nu har jag börjat på en randig tröja till Arve för lite variation. Stackars unge, jag undrar hur länge jag får överösa honom med virkade kläder innan han börjar tycka att mamma är urfånig? Det är roligt så länge det varar i alla fall.

Vägen tillbaka

Sista bilden på gravidmagen från 17 januari. Jag tror att den hann växa en hel del mer på slutet.

Jag är så glad att jag kunde fortsätta träna genom hela graviditeten, det gör det hela så mycket enklare nu när det är dags att arbeta sig tillbaka till formen från förra våren och sommaren. Jag har tappat en del styrka förstås, särskilt i ryggen då det ganska tidigt blev omöjligt att göra pullups när magen gjorde att bålstabiliteten försvann (jag var inte medveten om hur mycket av en coreövning pullups faktiskt är), och säkert kondition också men det är lite för tidigt att testa ännu. För en gångs skull har jag tänkt vara klok och vänta med tunga lyft, löpning osv. tills efter jag fått klartecken på efterkontrollen, för att inte riskera att skada bäckenbotten eller fördröja läkningen på nåt sätt. Ironiskt nog har jag också känt av foglossning i blygdbenet mer nu efter förlossningen än jag nånsin gjorde under graviditeten. Så nu satsar jag stenhårt på rehabträning.

Fem dagar efter förlossningen.

Knipövningar gör jag massor av varje dag och ofta i kombination med höftlyft. För bålen gör jag de här magövningarna så ofta jag bara pallar, helst varje dag men i verkligheten blir det mer typ fyra gånger i veckan. Det är fasen inte roligt att ligga på golvet och kräla och räkna reps, men det är det värt när jag tänker på vad det leder till: att kunna springa i solig sommarskog och kunna jobba mot riktigt tunga vikter på skivstången. Ett par dagar i veckan blir det också mer vanligt styrkeinriktade pass med övningar som hip thrusts, jägarvila, upphöjda armhävningar, plankor i olika former, assisterade pullups, biceps- och hammarcurls och hantel- och axelpressar med små 7,5 kilos hantlar och så lite försiktig skivstång med lätta vikter på rena överkroppsövningar som militärpress och bänkpress bara för att påminna nervtrådarna om rörelsemönstren. Jeeesus vad det är trist att inte få ta i! Men som sagt, så länge syftet är gott så står jag ut.

Tolv dagar.

I övrigt promenerar jag så gott som varje dag antingen utomhus eller barfota på löpbandet (bra fotträning) eller både och, ibland blir det stavgång och ibland kör jag en stund på crosstrainern, fast ärligt talat skulle både jag och Arve behöva hörselskydd när jag använder den. Det får bli mer konditionsinriktad träning när jag får återuppta lite försiktig jogging och framför allt: när det går att plocka fram cykeln! Aldrig har jag förut längtat så mycket efter min cykel under en vintersäsong; varenda dag sen jag ställde in den i garaget sista gången i höstas. Men nu går vi mot ljusare och varmare tider, Arve kommer att börja äta mer sällan (svårt att se ljuset i tunneln just nu, men jag vet ju att det måste finnas där) och jag kommer att bli helt återhämtad. Framtidspepp!

Dagsformen. (Att jag aldrig kommer ihåg att torka av vår ruskigt smutsiga hallspegel... )

Förlossningen

Varning för lots of gory details. Det här inlägget är skrivet mest för min egen skull, för att kunna påminna mig själv om hur det var, innan minnena blir förvrängda av tiden.

 Den 12:e februari hade jag varit på jobbet på förmiddagen, tränat ett styrkepass på eftermiddagen (det där om att hålla sig utvilad inför förlossningen sket sig rejält, men det gick ju vägen ändå), lagat mat och donat på som vanligt. Vi gick och la oss (för) sent på kvällen och låg och pratade i sängen när jag plötsligt kände hur det blev blött och kladdigt. En rejäl pöl färskt blod! Istället för att somna åkte vi till sjukhuset, jag var så nervös att det var något fel men kände inga värkar, smärta eller annat obehag. Väl där visade det sig att det var en teckningsblödning, jag hade börjat öppna mig lite, lite, och lillen mådde bra där inne. Så vi fick åka hem igen med beskedet att förlossningen kunde komma igång på allvar vilken minut som helst eller dröja upp till ett par dagar. Vi la oss i sängen hemma igen tjugo i tre på natten och då hade jag börjat få oregelbundna värkar som inte gjorde särskilt ont. Jag försökte ligga och kolla tiden mellan värkarna men mikrosov ofta och ibland försvann nån hel halvtimme.

Framemot morgonsidan hade värkarna tilltagit såpass att det var omöjligt att sova mer och det kändes att det började dra ihop sig (ha ha). Vi steg upp, jag packade lite grejer i BB-väskan, matade katterna och plockade ur en diskmaskin, mest för att distrahera mig från smärtan. Klockan sju åkte vi hemifrån och då hade jag värkar ungefär var fjärde minut. Bilresan var inte rolig fastspänd i ett trångt baksäte; jag vred mig som en mask för varje värk. Framme på sjukhuset fick jag andas ut några minuter då jag ju kunde röra mig fritt under vägen från parkeringen till förlossningsavdelningen, men väl där spändes jag fast i en CTG-apparat i 40 jobbiga minuter till. Barnets hjärtljud låg lite högt men annars såg allt bra ut, värkarna fortsatte med samma intervall (tror jag) och jag var 4 cm öppen. Jag kopplades loss från CTG:n, erbjöds att se BB-avdelningen, äta frukost och ta ett bad. Jag kände mig väldigt tveksam och hann inte mer än stappla bort till frukostrummet innan jag kände att jag måste tillbaka till förlossningssalen. Fredrik stannade och åt och när han kom tillbaka hade jag haft täta, kraftiga värkar en stund och snart kom den första krystvärken. På 45 minuter hade jag öppnat mig helt - raketfart! Innan hade jag oroat mig för att inte hinna in till sjukhuset i tid eller att fostervattnet skulle gå vid det mest olämpliga tillfälle, typ i bilen eller i nere i huvudentrén, så jag tror att det plötsligt gick så fort för att jag helt kunde slappna av och fokusera på att föda barn nu när jag var på plats och allt var i ordning. Krystvärkarna kom regelbundet och barnet trängde längre ner för varje värk. När huvudet var vid spinaetaggarna blev det riktigt jobbigt då både hela mina armar och hela mina ben domnade bort under värkarna, men han kom som tur var snart förbi den punkten. Här kom min barnmorska och annan personal in i rummet och sen var de minst två, ofta fler, på plats hos mig under resten av förlossningen. Jag hade väldigt dålig koll på vilka som sprang ut och in i rummet då jag helt koncentrerade mig inåt och oftast blundade, men jag lyssnade på allt som sas och försökte att göra som jag blev ombedd. Efteråt fick jag beröm för att jag var så cool och kunde slappna av totalt mellan värkarna - själv tyckte jag att jag inte orkade göra annat, allt för att samla krafter tills det var dags för nästa värk.

Men, efter att barnet tagit sig en bra bit ner i förlossningskanalen så tog det längre tid. Han låg med huvudet lite synligt men värkarna började komma med allt längre mellanrum så att han varje gång gled tillbaka och jag fick  liksom börja om från början. Jag fick prova flera olika ställningar men i slutändan födde jag halvsittande med en barnmorska på varje sida som höll emot mina ben. Jag hade klargjort att jag ville ha min förlossning så naturlig som möjligt utan smärtlindring, syntetiska hormoner och så vidare, men när jag haft krystvärkar i nästan 1½ timme beslutade jag tillsammans med personalen att sätta in oxytocindropp för att boosta värkarbetet och få ut den lille så snart som möjligt. Jag var så slut i hela kroppen då sen länge men droppet gav mig lite skjuts gratis och efter att det satts in gick det ganska fort framåt igen. (Jag var helt förberedd på smärtan under förlossningen men jag hade inte väntat mig att själva krystarbetet skulle kräva så enormt mycket styrka och krafter av mig själv; jag hade mer räknat med att kroppen och livmodern själv skulle göra det mesta av jobbet utan att jag dessutom skulle behöva fokusera alla muskler och ta i för kung och fosterland. Så det blev en pärs där på slutet, men jag antar att det var mina avtagande värkars fel att det blev så - det går nog inte att trycka ut en hel unge på ren viljestyrka.) Under de allra sista värkarna slet det så hemskt i blygdbenet och det var väldigt frestande att låta bli att trycka emot den smärtan men jag lyckades fokusera mina sista krafter och så helt plötsligt så var han ute! Vilken befrielse! Arve föddes klockan 11.41 på förmiddagen den 13:e februari 2013.

Jag hörde honom skrika och fylldes av stolt lycka, både över att han levde och var frisk och över att jag fixat det - jag har fött barn! Jag fick honom nästan direkt på mitt bröst och moderkakan kom ut efter bara ett par minuter så jag hann nästan inte alls känna av den. Skönt eftersom jag oroat mig lite för ligga och vänta på den och ha ont när den skulle ut. En kort stund senare uppfylldes jag också av en så rofylld känsla; jag har hela livet kämpat mot känslor av misslyckande och överflödighet och jag har aldrig riktigt förstått syftet med mitt liv utan mest känt mig i vägen och som en börda för alla runt omkring mig och för vår överbefolkade jord. Men då kände jag så starkt att nu äntligen är allt det där över, jag har kämpat färdigt och mitt liv har fått en djupare mening. Vad som än händer kommer jag alltid att vara (eller - fy, hemska tanke - åtminstone ha varit) någons mamma och under många år vara den absolut mest oumbärliga personen i någon annans liv. Jag hade ingen aning om att det var så jag skulle känna, hade inte funderat i de banorna alls under graviditeten eller när jag funderade ut att jag skulle vilja ha barn, utan det bara kom över mig som ett stort lugn i själen och det har verkligen förändrat hela min syn på livet. Till det bättre.

Fredrik var med mig hela tiden under förlossningen och han var verkligen med mig inte bara rent fysiskt. Torkade min panna, höll om mig, kom med uppmuntrande ord hela tiden, var mitt ryggstöd när jag tryckte ifrån mot slutet, hämtade grejer och så vidare. Utan honom hade allt känts sju resor värre.

Efter förlossningen fick vi flytta till BB och där blev vi kvar i tre dygn eftersom Arve med minsta möjliga marginal räknades som för tidigt född. Jag som hade velat åka hem så snart som bara möjligt! De tre dagarna blev på många sätt mycket jobbigare än själva förlossningen, men det är en annan historia.

Mamma?!

Jag vet inte vad jag hade för förväntningar på föräldraskapet egentligen. Jag har hela tiden varit så inställd på att "det är omöjligt att veta i förväg" att jag inte ens försökt lista ut hur vardagen skulle komma att se ut. Det känns som ett väldigt bra beslut. Det har dykt upp så mycket som jag inte hade en aning om att man skulle tänka på, mycket som varit svårare och äter mer tid än jag kunnat tro och även mycket som varit enklare och mer komplikationsfritt. Att då dessutom ha arbetat ut nån mall i huvudet för hur saker och ting borde vara och hur livet "ska" se ut hade gjort allt så mycket jobbigare.

Nu har jag kunnat koncentrera mig på en sak i taget allt eftersom det dykt upp och bara jobbat genom dagarna timme för timme. Det som sliter mest just nu är amningen, att sitta fast minst var tredje timme dygnet runt och då en ganska lång stund varje gång. Eftersom Arve var lite tidig och det var extra viktigt att han inte gick ner så mycket i vikt i början, och dessutom hade lite spädbarnsgulsot, har det legat ganska tungt på mig att ständigt ha koll på klockan så att han äter tillräckligt ofta och tillräckligt länge varje gång. Men nu ser jag ju att han får i sig gott om mat och mår bra och jag tror att vi snart kan släppa på det rigorösa och gå mer på vår egen känsla och rytm - det kommer bli så skönt.

I början visste jag inte ens hur jag skulle lyckas gå på toa utan att lämna över till en barnvakt för ett par minuter, men nu har mina funderingar börjat handla mer om hur jag kunna dammsuga hela huset, klippa gräset, springa på dagtid eller cykla långpass i sommar. Framsteg. Sen är det så mycket extra nu i början med undersökningar, prover, BVC stup i kvarten, och familj och släkt på besök mest varje dag. När allt sånt lugnar ner sig så småningom så kommer livet kännas väldigt mycket enklare tror jag. Problemet är aldrig min älskade Arve utan allt runt omkring som gör så att jag inte kan koncentrera mig fullt ut på honom 24/7.

Enklare än förväntat har det varit att knyta an till lillknorven, att läsa hans ljud och kroppsspråk, att veta hur jag ska bära, hålla, trösta, torka, prata och vara. Jag var lite orolig med tanke på min väldigt begränsade erfarenhet av barn sen tidigare, men allt fanns bara där från första stund som en självklarhet och det ger mig en bra grundstyrka och självförtroende att vila i. Det kanske låter hårt, men andras ungar och mitt eget barn är som två skilda universum. Och just nu befinner jag mig i en trött och utvakad men väldigt stolt och lycklig bubbla bestående av bara mig, Arve och Fredrik.

Välkommen

Ett par minuter gammal.

Stolt pappa.

Hej älskade Arve. Född 11:41 den 13 februari 2013, 3105 g tung och 48 cm lång.

Oj! Här gick ungefär ingenting som planerat då vår lilla son ville titta ut nästan tre veckor för tidigt. Jag har så himla mycket att säga och så mycket tankar som snurrar, men mest av allt vill jag bara koncentrera mig på att lukta på mjuk bebishud, krama, bära, vagga, amma och älska. Till och med att byta bajsblöjor är roligt och mysigt. Jag är kär!

Väldigt trött och dito lycklig mamma.

Tangentbordsträning, fem dagar gammal.

Tränar nacken i morse.

Finaste knorv.

Brickpyssel

Efter att ha trilskats med olika billiga salt- och pepparkvarnar i dålig kvalitet i alla år bestämde vi oss för att satsa på the real deal för ett tag sen och skaffade riktiga Peugeot-kvarnar. Huj vilken skillnad! Men jag fattar inte varför det verkar vara meningen att man bara ska ha salt och svartpeppar, ska man gömma undan vitpepparn i ett skåp eller? Allt är gjort i par, särskilt ströare, men även kvarnar och olika underlägg att ställa dem på. Så att få tag på en bricka som passar för tre kvarnar var inte det lättaste - det fick bli en hemgjord lösning.

En enkel träbricka i lagom storlek inhandlades för en femma second hand. Här efter en omgång med sandpapper.

Grundfärg + täckfärg.

Och så dekorerade jag med stiliserade bladslingor (som vanligt - är det det enda jag kan måla?). De ser svarta ut på bilderna men är mörkblå.

På plats bredvid spisen. Helfint, och inget mera pepparspill över hela bänken.

Ljusning

Den här veckan blev milsvitt bättre än den förra. Full med jobb, träning och hemmasysslor men ändå med en lugn känsla. Igår åkte jag och Fredrik till Luleå för bio och middag - det var himla mysigt och vi försöker passa på att göra en del sånt nu medan vi har chansen. Snart är vi tre och då blir det inte lika okomplicerat att sticka iväg.

Förra veckan blev det sex vilodagar på rad pga. sjukdom - man kan ju få myror i huvudet för mindre! Den här har jag avverkat två styrkepass, lite jogging och crosstrainer och mycket promenerande, men för ett par dagar sen upptäckte jag att lill*n borrat ner sitt huvud så långt ner i mitt bäcken nu att jag inte ens kan ställa mig i utgångsposition för ett vanligt marklyft längre utan mycket obehag. Men hur som helst har jag tänkt dra ner på intensiteten i träningen nu - det kan ju vara allt mellan noll och fyra veckor kvar tills vår älskade unge är här, och jag vill inte gärna riskera att åka in till förlossningen låg på glykogen och med alla muskler fulla av träningsvärk. Känns som en dålig utgångspunkt.

Annars då? Jo. Bilderna är från gårdagens långpromenad, kall men solig och det är klart att det är värt att frysa kinderna av sig om man också är tvungen att kisa mot ljuset. Det finns inget som hjälper bättre mot stress än att få se solen (eller ännu hellre också känna hur den värmer mot huden), alla spänningar och uppskruvade tankar bara flyter bort. Jag förstår att man lever så mycket mera lugnt, obekymrat och spontant i de sydligare delarna av världen och ja, jag är ganska avundsjuk. Men nu blir det i alla fall bara ljusare här hemma och snart, känner jag på mig, är vårkänslorna här!