söndag 27 januari 2013

Pannlappar

Pysslandet här hemma har varit lite enformigt på sista tiden, det blir bara virkade pannlappar för hela slanten. Först ett par bruna och beige som ska upp till Brännäs till våren/sommaren, och sen ett par turkosa och naturvita till oss själva (det är alltså fyra pannlappar på bilden nedan, syns lite dåligt). Alla är virkade i Paris med 4 mm nål, 26x26 fasta maskor i innerrutan och fyra varv fasta maskor runt om.



Jag virkar alltid mina pannlappar i dubbla lager. Först en mönstrad sida där tråden för färgen jag inte använder löper med på baksidan och sen en enfärgad lika stor ruta. Sen lägger jag ihop dem med rätsidorna utåt och virkar ihop m.h.a. kanten runt om. Stadigt, tätt och absolut brännsäkert. Pannlappar med hål och spetsar som inte duger till annat än att hänga på en krok och se fina (hrm...) ut lämnar jag till farmorsgenerationen att pyssla med.

onsdag 23 januari 2013

Budapestrulle no sugar added

Jag inspirerades av Raringen och gjorde en sockerfri budapestrulle i söndags. Den blev kanongod! Botten blev liksom rejälare och håller ihop mycket bättre än en vanlig nötmaräng med massor av socker som "smälter bort" efter ett tag. Den här blev tvärtom bara bättre av stå till sig nån dag och mjukna. Så här gjorde jag:

Botten:
6 st äggvitor
100 g hasselnötter (ca 2 dl)
1 dl mandelmjöl
2 msk kakao
½ msk kokossocker

Fyllning:
3 dl vispad grädde
2 mandariner/clementiner

Sätt ugnen på 175 grader. Hacka nötterna i matberedare så att de blir ganska finmalda. Vispa äggvitorna till fast skum och blanda ner kokossockret mot slutet (går lika bra att utesluta). Blanda nötter, mandelmjöl och kakao och sen vänd försiktigt ner det i äggvispet. Bred ut smeten på ett bakplåtspapper och grädda i ugnen 15-20 min. När botten är klar så vänd över den på ett nytt bakplåtspapper och dra bort det gamla pappret direkt innan det fastnar. Låt svalna under bakduk.

Nygräddad och vänd.

Vispa grädde och skär mandarinklyftor i mindre delar. Rör ner frukten i grädden och bred ut över botten. Rulla ihop, klart! God att serveras på en gång, men den vinner som sagt på att göras i förväg. Himla praktiskt att inte behöva stå i sista minuten om man vet att man får fikabesök.



söndag 20 januari 2013

På bruna fluffiga moln


I veckan var jag och hämtade ut mina Lemings. Mina mjuka, följsamma, rymliga, studsglada tofflor! Det är ungefär så de känns. Det finns inte minsta motstånd i sulan utan den följer foten i varje rörelse och materialet i hela överdelen är också alldeles mjukt och gosigt. Först tänkte jag att de kändes lite för stora (det var svårt att gissa storlek då tabellen på hemsidan inte stämde överens med andra omvandlingstabeller från amerikanska till europeiska storlekar, men jag valde att gå efter "alla andra" officiella), men nu när jag gått lite i dem här hemma har jag kommit fram till att de är lagom. Det är bara att jag är så ovan vid att det finns massor av utrymme för tårna på bredden och även höjden, de sitter inte fast på nåt sätt och skon stretar inte emot när jag vickar och spretar på tårna. Sån frihet är jag inte van ens från Fivefingers eller andra barfotaskor. Härligt! En bred tåbox är det absolut första och viktigaste jag tittar på när jag letar nya skor då jag försöker göra allt jag kan för att räta ut min vänstra stortå som har hallux valgus-tendens. Det är såklart svårt att testa dem ordenligt nu, det får vänta till våren, men jag är rädd att det svåra bara kommer att bli att nånsin vilja klämma in fötterna i några andra skor.



Nedräkning


(Det är tillåtet att fnissa åt min enorma putnavel.)

Det närmar sig. Det var nån gång kring nyår som jag helt plötsligt gick från att känna mig ganska opåverkad i kroppsform och rörlighet till att "bam!" bli otympligt höggravid och smidig som en valross. Det är en känsla jag INTE tycker om, att vara fysiskt begränsad är nåt av det värsta jag vet, men visst går det att vänja sig litegrann. Framför allt genom att kämpa emot så gott det går genom träning, rörlighetsövningar och att inte bli stillasittande, och med tanken hela tiden i huvudet att det ju har ett slut och inte kommer vara för evigt.

Och så finns det bättre och sämre dagar; jag kan gå från botten till toppen och tillbaka igen inom bara några dygn.

Den stora majoriteten av dagarna är nån sorts halvläge. Trött och energilös men jag klarar att göra vad jag föresatt mig även om det är tungt och lite glädjelöst för att det är tungt.

Sen kommer de bra dagarna då jag känner mig nästan som vanligt, jag har lite energi till övers och jag påminns om hur enkelt och roligt det kan vara att leva och om att det fanns en tid när nästan varenda dag var så lätt och fri. Det är de här dagarna jag lever på att minnas när det känns tyngre.

Och så rock bottom. Ibland störtdyker min energi ner i ett svart hål, plötsligt värker det i hela kroppen, jag sover massor av timmar och kan ändå inte riktigt vakna, det går inte att sitta vid datorn eller läsa för jag fattar inte vad jag läser, utan allt jag kan göra är ligga i halvdvala i soffan. Ungefär, nej ganska precis, som att ha en förkylning med riktigt hög feber och muskelvärk så att man ligger i nån sorts zombieläge, minus halsont och snuva och allt det där.

Den här veckan har jag hunnit med alla tre lägen, men som tur är så är det vanligare med veckor med bara dagar av typ 1 och 2, än av typ 1 och 3. Hur som helst så måste jag säga att jag nu mest bara längtar tills allt det här är över trots att jag haft en relativt enkel och komplikationsfri graviditet; inga problem med fogar, blodsocker, humörsvängningar, svullnad, konstiga cravings osv., inte behövt missa en enda jobbdag hittills, kunnat fortsätta träna och kunnat göra allt som ska göras här hemma. Är man van att ligga på topp kanske man blir kräsen och får svårt att nöja sig med mindre? Ärligt talat tror jag att jag påminns om hur kasst jag mådde under så lång tid förr om åren innan jag la om min kost, träning och tankebanor och att jag får lätt panik vid tanken på att varaktigt hamna där igen, trots att förnuftet ju vet att det inte kommer att bli så.

Det ordnar sig nog i slutändan. Snart svänger tunneln så att jag ser ljuset i andra änden och sen är det dags att föda barn. Det ser jag faktiskt verkligen fram emot! Jag ser inte fram emot sjukhusmiljön och vårdpersonal som ska lägga sig i och komplicera saker med sin medikalisering och förmåga att göra allt till ett sjukdomstillstånd, men är det nåt jag tycker om så är det ju fysiska utmaningar. Lyckas vi bara med vårdkontakten (dvs. att de fattar att de ska hålla sig i bakgrunden så mycket som möjligt) så tror jag att det blir en fantastisk upplevelse för oss alla tre.

torsdag 17 januari 2013

Leversnacks

Av de två inom paleovärlden alltid högst prisade livsmedlen och vitaminbomberna: ägg(gula) och lever, har jag inga problem att äta mycket av den första, medan den andra är lite trixigare. Leverpastej av de bästa märken jag hittar brukar jag äta, jag tänker att fördelarna uppväger nackdelarna med tillsatser, socker och konserveringsmedel, men det är ju tyvärr ändå mikroskopiska mängder lever man får i sig den vägen. Ibland lagar jag nån middagsrätt med kycklinglever eller blandar mald lever med älgfärs, men det blir alldeles för sällan eftersom det helt ärligt är svårt att få det särskilt gott. Lever passar liksom inte till nånting utan är bara gott utan smaksällskap.

Men jag har kommit på ett knep. Lever tillagad på låg ugnsvärme i många timmar kan ätas ensamt som snacks och smakar tusen gånger bättre och ganska annorlunda mot den färska varianten. Jag börjar med att ta en bit färsk kalv/ungnötlever och skär den i centimetertjocka skivor. Saltar på båda sidor, lägger på ugnsgaller med en långpanna under för att fånga upp dropp, och sätter in i ugnen på ca 75°-100°. Det tar några timmar och jag brukar vända på bitarna en gång ungefär halvvägs, och vill man få ännu torrare yta kan man ställa ugnsluckan på glänt med t.ex. en träslev en stund eller hela tiden (eller köra varmluft om man har sån förstås - jag vill ha ny spis!).

När bitarna är torra på ytan och känns seghårda men inte helt kruttorra inuti är det bara att ta ut dem och skära i munsbitar. De som äts upp inom några dagar lägger jag i kylen och resten hamnar i en burk i frysen, där jag brukar gå och plocka och äta några bitar direkt medan de är frysta bara för att det är gott. Vitaminpiller i sin bästa form.


Liknande recept finns det förresten många om man googlar "torkad lever", men var beredd på att alla är tänkta som hundgodis. Haha.

Rimfrost

Rejält kallt men ruskigt vackert idag. Jag var tvungen att springa ut en sväng med kameran efter jag kom hem från jobbet. (Klicka på bilderna för att se dem större.)







Senare på eftermiddagen såg det ut så här från ovanvåningen.




Säkert blev solnedgången ännu mäktigare en stund senare, men då hade jag somnat ifrån min bok och tekopp i soffan...

onsdag 16 januari 2013

Färgsättning

Äsch vad jag har blivit dålig på att blogga. Jag går runt och "skriver" inlägg i huvudet mest varje dag, men sen blir det av nån anledning aldrig nerpräntat på skärmen. Här kommer i alla fall en liten detalj hemifrån som nyss blev färdig, bara för att komma igång och get my head out of my ass.

Jag har satt upp tavlor inne på den helt kala vita väggen på toan på övervåningen och nu känns det mycket mysigare där inne.


Stora spegelrosen är köpt second hand och det svartvita fotot är från en utflykt till Småskär förra sommaren.


I guldramen en bit av samma tapet som bakom tvättstället på motsatta väggen. Fortfarande saknas det perfekta elementskyddet - det lutar just nu åt att jag måste bygga det själv - men i övrigt är rummet så gott som färdigt. Skönt.

söndag 6 januari 2013

Det nya året

2011 var ett år av stora framsteg i livet. Jag fick min anställning, vi köpte vårt hus, vi renoverade och jag tränade bättre och mer än nånsin. Man kan säga att det var året då mitt vuxna liv började på riktigt.

2012 blev ett desto tuffare år. Visst hände många bra saker också; första halvan av året fortsatte träningen att gå framåt, vi målade om huset och renoverade toan på överplan, jag hann med en del i trädgården, vi skaffade bil och framför allt så blev jag gravid. Men det förde ju med sig att därefter så blev framstegen inom andra delar av livet desto färre, allt blev tyngre och svårare och krävde så mycket mer kämpande mot den egna kroppen för att alls genomföras. Den välbehövliga semestern i somras spolierades av att vi hade hantverkare rännande här hemma i två veckor, Fredrik fick avbryta sin semester mitt i för att åka på drifttagning och så var jag för illamående och orkeslös för att kunna göra många av de roliga saker jag hade längtat till. I höst fick jag veta att mitt jobb flyttar till Stockholm till våren och sen dess är det ju inte världens roligaste arbetsmiljö att vistas i dag ut och dag in. Både jag och Fredrik har kört på bensinångor senaste månaderna och när det blev nyårsafton tänkte jag bara "Äntligen blir vi av med det här skitåret!"


2013 däremot kommer att bli ett fantastiskt år. Vi kommer att få barn, jag kommer antagligen att vara mammaledig i tio av tolv månader och föräldradagarna ger ju även Fredrik en mycket större frihet så att vi kan tillbringa mer tid tillsammans, jag kan pyssla med små projekt här hemma, kanske finns det mer social ork över till att umgås med vänner och så får jag äntligen tillbaka äganderätten till min egen kropp och kan satsa framåt med träningen igen. I min lätt synestetiska hjärna är 2012 ett hårt och kallt årtal som lyser LED-blått medan 2013 är varmt och fyrverkerisprakande orange. Orange är verkligen inte min favoritfärg, men det är i alla fall betydligt mjukare och behagligare att vara omgiven av. Mindre betong och industri och mera fria sinnen och medmänsklighet. Ja tack!

torsdag 3 januari 2013

Nya sulskyddare

Jag har tänkt skriva ett "hej 2013"-inlägg i flera dagar nu, men än har jag inte riktigt tänkt färdigt. Tills dess ville jag bara visa vad jag äntligen slagit till på - ett par Leming! Jag har sneglat på dem hela hösten efter bl.a. den här recensionen (Leming hette Stem tidigare), det verkar helt enkelt vara de allra bästa minimalistiska vardagsskorna utan separata tår men med precis allt jag är ute efter som den bredaste tåboxen och mjukaste sulan och ett bra utseende som smälter in så att de kan användas jämt, jämt. De svarta fanns inte inne i min storlek så det fick bli bruna. Bra så, jag behöver lära mig att det finns andra färger än svart även till vardags.



Det lär ju dröja innan de dyker upp från overseas, men den som väntar på nåt gott... För att inte tala om hur jag längtar tills asfalten tinat fram nån gång om många månader så att jag kan börja använda dem också.