fredag 23 augusti 2013

BLW och upptäckarglädje

När Arve var ungefär 5½ månader blev han från en dag till en annan superintresserad av vad vi vuxna stoppade i munnen. Följde med blicken, grep med händerna och blev väldigt irriterad om han inte fick vara med. Så det var bara att börja låta honom smaka, och som han äter! Plockmat är de absolut bästa leksakerna som finns just nu och det är enda gången han har tålamod nog att sitta ner i mer än tre sekunder åt gången. Vi kör fullt ut med baby-led weaning* och det är så himla kul att se hur duktig han är och hur fort han lär sig. Första gångerna kväljdes han mycket och försökte trycka ner alldeles för stora bitar i halsen, men det går redan mycket bättre och jag har gått från att sitta som på nålar rädd att han ska sätta i halsen så han inte kan andas, till att slappna av och kunna ha fokus på min egen mat och övriga vid matbordet också. Att ha Arve med vid bordet som en del av familjen känns så mysigt och så naturligt och det är som att han plötsligt blivit mycket vuxnare och en egen liten person.



Nu har vi preppat köket för vår yngsta familjemedlem. Kortsidan av bordet är inklädd i vaxduk som är lätt att torka av och skyddar bordsskivan (duken var sådär vit och ren i säkert tre timmar, sen åt vi köttfärssås med paprikapulver i). Matstolen hade jag som liten. Jag har ju sett snyggare, orange är nästan min värsta färg och plast absolut mitt värsta material, men jag har svårt att motivera mig att köpa nytt när något är fullt fungerande. Sen bilderna togs har vi också skaffat en stor plastskiva att ha på golvet under för att skydda mattan.


Storätarn leker med/undersöker/gnager på/äter indisk gryta med älgkött och blomkål. Hittills har varenda grej han smakat på varit en stor hit, utom möjligen isbergssallad som är ganska rolig men som man inte förstått ingår i kategorin 'mat' utan tillhör typ 'träd' eller liknande. Vi har redan testat massor av smaker och jag försöker att erbjuda honom något nytt nästan varje dag. Det blir mycket frukter och olika grönsaker och rotfrukter, och så älg i många former. Omelett ibland, riskakor med smör, bär som vi plockar i trädgården när vi är ute. Jag undviker inga kryddor utom salt och alltför mycket chili. Allt som vi äter får han smaka på i någon form, förutom kvällarnas mörka choklad förstås, och så brukar jag äta någon form av yoghurt med en massa nötter, frön, kokosflingor och grejer i på eftermiddagarna, men det vill jag inte heller ge honom och har lite svårt att hitta ett alternativ som inte är något totalt olikt. Men det löser vi nog med tiden.

* (Är det pretto att ha fotnötter i sin egen bloggtext?) Att "tvångs"mata med sked har alltid känts väldigt fel för mig. Jag var själv extremt petig med maten som liten och kunde nästan inte tycka att något var gott, förmodligen ett resultat av jag började skedas med mos innan jag egentligen var mogen för att börja med annat än bröstmjölk. Mat ska vara roligt, spännande och fritt från tvång! Jag önskar att Arve blir en positiv och glad ätare som inte är rädd för att prova nytt, som förknippar mat med trevlig stämning och mysigt umgänge och som inte använder mat som substitut för annat (aka. den klassiska belöningsfällan). BLW känns som det bästa alternativet på alla möjliga andra sätt också, för självkänslan, motorikutvecklingen, upptäckarglädjen, relationen och respekten mellan oss, att utveckla sunda mättnadssignaler och ättempo, och så vidare. Googla om du vill veta mer!

söndag 4 augusti 2013

Vikt, mål och styrka

Jag har lite svårt att motivera mig att skriva om träning just nu. Inte för att jag inte tränar, men för att jag tränar på som vanligt alla dagar jag har möjlighet och går inte bakåt, men inte så mycket framåt heller. Styrkemässigt är jag tillbaka på ungefär samma nivå som före graviditeten; jag kan göra enstaka pullups och chinups igen, gör samma reps som innan på de flesta övningar, tar lite mer i bänk och böj nu men ligger efter i mark eftersom jag vill skynda långsamt med bäckenbottenmuskulaturen.

Konditionsmässigt, tja, jag vet inte så noga. Jag cyklar en del men det blir ju inga långa pass eftersom jag (=maten) inte kan vara borta från Arve mer än korta stunder. I våras hade jag ambitionen att komma igång ordentligt med löpningen igen, men det går ärligt talat inget vidare. Amningshormonerna har gjort mig extremt ljus- och värmekänslig den här sommaren och det är nästan omöjligt att hålla vätskebalansen i ordning. Jag kan aldrig gå ut i solen utan att få migrän om jag inte har både keps och solglasögon på och 75 % av alla joggingturer har slutat med mer eller mindre svår huvudvärk. Just nu snittar jag väl ett pass var fjortonde dag och att ändra på det får vänta till hösten då det blivit svalare och solen står lägre. Usch, jag som brukar älska sommaren, men i år är den mest en plåga.

Och så funderar jag en del på det här med målsättningar. Jag vill vara ordentligt stark, snäppet starkare än jag är nu, men inte extrem på något sätt och jag har inga specifika mål i ett visst antal kilon jag ska kunna lyfta. Konditionsmässigt vill jag också vara snäppet bättre än nu, men inte heller här handlar det om att klara en viss sträcka eller tid utan det är bara känslan jag är ute efter. Att kunna göra allt som krävs av mig i det vardagliga livet och mer än så, och att kunna utforska världen omkring mig med ben och hjul utan att begränsningen ska sitta i en kass fysik. Jag tränar för att orka, vilja och kunna leva ett roligt liv fyllt av just det - liv. Jag lever absolut inte för att träna.

Hm, det verkar inte finnas en enda bild på mig nuförtiden där inte Arve är med, så den här får duga. Att kunna sitta i full squats långa stunder är ju i alla fall en typisk bra-att-kunna-grej.