Vikt, mål och styrka

Jag har lite svårt att motivera mig att skriva om träning just nu. Inte för att jag inte tränar, men för att jag tränar på som vanligt alla dagar jag har möjlighet och går inte bakåt, men inte så mycket framåt heller. Styrkemässigt är jag tillbaka på ungefär samma nivå som före graviditeten; jag kan göra enstaka pullups och chinups igen, gör samma reps som innan på de flesta övningar, tar lite mer i bänk och böj nu men ligger efter i mark eftersom jag vill skynda långsamt med bäckenbottenmuskulaturen.

Konditionsmässigt, tja, jag vet inte så noga. Jag cyklar en del men det blir ju inga långa pass eftersom jag (=maten) inte kan vara borta från Arve mer än korta stunder. I våras hade jag ambitionen att komma igång ordentligt med löpningen igen, men det går ärligt talat inget vidare. Amningshormonerna har gjort mig extremt ljus- och värmekänslig den här sommaren och det är nästan omöjligt att hålla vätskebalansen i ordning. Jag kan aldrig gå ut i solen utan att få migrän om jag inte har både keps och solglasögon på och 75 % av alla joggingturer har slutat med mer eller mindre svår huvudvärk. Just nu snittar jag väl ett pass var fjortonde dag och att ändra på det får vänta till hösten då det blivit svalare och solen står lägre. Usch, jag som brukar älska sommaren, men i år är den mest en plåga.

Och så funderar jag en del på det här med målsättningar. Jag vill vara ordentligt stark, snäppet starkare än jag är nu, men inte extrem på något sätt och jag har inga specifika mål i ett visst antal kilon jag ska kunna lyfta. Konditionsmässigt vill jag också vara snäppet bättre än nu, men inte heller här handlar det om att klara en viss sträcka eller tid utan det är bara känslan jag är ute efter. Att kunna göra allt som krävs av mig i det vardagliga livet och mer än så, och att kunna utforska världen omkring mig med ben och hjul utan att begränsningen ska sitta i en kass fysik. Jag tränar för att orka, vilja och kunna leva ett roligt liv fyllt av just det - liv. Jag lever absolut inte för att träna.

Hm, det verkar inte finnas en enda bild på mig nuförtiden där inte Arve är med, så den här får duga. Att kunna sitta i full squats långa stunder är ju i alla fall en typisk bra-att-kunna-grej.