söndag 24 februari 2013

Mamma?!


Jag vet inte vad jag hade för förväntningar på föräldraskapet egentligen. Jag har hela tiden varit så inställd på att "det är omöjligt att veta i förväg" att jag inte ens försökt lista ut hur vardagen skulle komma att se ut. Det känns som ett väldigt bra beslut. Det har dykt upp så mycket som jag inte hade en aning om att man skulle tänka på, mycket som varit svårare och äter mer tid än jag kunnat tro och även mycket som varit enklare och mer komplikationsfritt. Att då dessutom ha arbetat ut nån mall i huvudet för hur saker och ting borde vara och hur livet "ska" se ut hade gjort allt så mycket jobbigare.

Nu har jag kunnat koncentrera mig på en sak i taget allt eftersom det dykt upp och bara jobbat genom dagarna timme för timme. Det som sliter mest just nu är amningen, att sitta fast minst var tredje timme dygnet runt och då en ganska lång stund varje gång. Eftersom Arve var lite tidig och det var extra viktigt att han inte gick ner så mycket i vikt i början, och dessutom hade lite spädbarnsgulsot, har det legat ganska tungt på mig att ständigt ha koll på klockan så att han äter tillräckligt ofta och tillräckligt länge varje gång. Men nu ser jag ju att han får i sig gott om mat och mår bra och jag tror att vi snart kan släppa på det rigorösa och gå mer på vår egen känsla och rytm - det kommer bli skönt.

I början visste jag inte ens hur jag skulle lyckas gå på toa utan att lämna över till en barnvakt för ett par minuter, men nu har mina funderingar börjat handla mer om hur jag kunna dammsuga hela huset, klippa gräset, springa på dagtid eller cykla långpass i sommar. Framsteg. Sen är det så mycket extra nu i början med undersökningar, prover, BVC stup i kvarten, och familj och släkt på besök mest varje dag. När allt sånt lugnar ner sig så småningom så kommer livet kännas väldigt mycket enklare tror jag. Problemet är aldrig min älskade Arve utan allt runt omkring som gör så att jag inte kan koncentrera mig fullt ut på honom 24/7.

Enklare än förväntat har det varit att knyta an till lillknorven, att läsa hans ljud och kroppsspråk, att veta hur jag ska bära, hålla, trösta, torka, prata och vara. Jag var lite orolig med tanke på min väldigt begränsade erfarenhet av barn sen tidigare, men allt fanns bara där från första stund som en självklarhet och det ger mig en bra grundstyrka och självförtroende att vila i. Det kanske låter hårt, men andras ungar och mitt eget barn är som två skilda universum. Och just nu befinner jag mig i en trött och utvakad men väldigt stolt och lycklig bubbla bestående av bara mig, Arve och Fredrik.

torsdag 21 februari 2013

Välkommen

Ett par minuter gammal.

Stolt pappa.

Hej älskade Arve. Född 11:41 den 13 februari 2013, 3105 g tung och 48 cm lång.

Oj! Här gick ungefär ingenting som planerat då vår lilla son ville titta ut nästan tre veckor för tidigt. Jag har så himla mycket att säga och så mycket tankar som snurrar, men mest av allt vill jag bara koncentrera mig på att lukta på mjuk bebishud, krama, bära, vagga, amma och älska. Till och med att byta bajsblöjor är roligt och mysigt. Jag är kär!

Väldigt trött och dito lycklig mamma.

Tangentbordsträning, fem dagar gammal.

Tränar nacken i morse.

Finaste knorv.

tisdag 12 februari 2013

Brickpyssel

Efter att ha trilskats med olika billiga salt- och pepparkvarnar i dålig kvalitet i alla år bestämde vi oss för att satsa på the real deal för ett tag sen och skaffade riktiga Peugeot-kvarnar. Huj vilken skillnad! Men jag fattar inte varför det verkar vara meningen att man bara ska ha salt och svartpeppar, ska man gömma undan vitpepparn i ett skåp eller? Allt är gjort i par, särskilt ströare, men även kvarnar och olika underlägg att ställa dem på. Så att få tag på en bricka som passar för tre kvarnar var inte det lättaste - det fick bli en hemgjord lösning.

En enkel träbricka i lagom storlek inhandlades för en femma second hand. Här efter en omgång med sandpapper.

Grundfärg + täckfärg.

Och så dekorerade jag med stiliserade bladslingor (som vanligt - är det det enda jag kan måla?). De ser svarta ut på bilderna men är mörkblå.


På plats bredvid spisen. Helfint, och inget mera pepparspill över hela bänken.


söndag 10 februari 2013

Ljusning

Den här veckan blev milsvitt bättre än den förra. Full med jobb, träning och hemmasysslor men ändå med en lugn känsla. Igår åkte jag och Fredrik till Luleå för bio och middag - det var himla mysigt och vi försöker passa på att göra en del sånt nu medan vi har chansen. Snart är vi tre och då blir det inte lika okomplicerat att sticka iväg.


Förra veckan blev det sex vilodagar på rad pga. sjukdom - man kan ju få myror i huvudet för mindre! Den här har jag avverkat två styrkepass, lite jogging och crosstrainer och mycket promenerande, men för ett par dagar sen upptäckte jag att lill*n borrat ner sitt huvud så långt ner i mitt bäcken nu att jag inte ens kan ställa mig i utgångsposition för ett vanligt marklyft längre utan mycket obehag. Men hur som helst har jag tänkt dra ner på intensiteten i träningen nu - det kan ju vara allt mellan noll och fyra veckor kvar tills vår älskade unge är här, och jag vill inte gärna riskera att åka in till förlossningen låg på glykogen och med alla muskler fulla av träningsvärk. Känns som en dålig utgångspunkt.



Annars då? Jo. Bilderna är från gårdagens långpromenad, kall men solig och det är klart att det är värt att frysa kinderna av sig om man också är tvungen att kisa mot ljuset. Det finns inget som hjälper bättre mot stress än att få se solen (eller ännu hellre också känna hur den värmer mot huden), alla spänningar och uppskruvade tankar bara flyter bort. Jag förstår att man lever så mycket mera lugnt, obekymrat och spontant i de sydligare delarna av världen och ja, jag är ganska avundsjuk. Men nu blir det i alla fall bara ljusare här hemma och snart, känner jag på mig, är vårkänslorna här!

tisdag 5 februari 2013

Barnfix

Nu till något roligare! Vi behöver flytta en del grejer innan vår lilla guldklimp är här, omprioritera här hemma, och i torsdags gjorde jag en räd på Storheden som tog mig lite närmare målet.


Inne på toan i entréplan har jag haft den här hyllan fylld med smink, nagellack, hårspännen och -snoddar, parfym och annat skönhetsrelaterat som jag använder väldigt sällan nuförtiden, men nu kommer det bli skötplats där inne i duschutrymmet (väldigt praktiskt med både dusch och toa på armslängds avstånd) så hyllan behövs till blöjor och tvättlappar istället. Jag har för tillfället lagt ner min elementskyddsidé till toan på överplan, så nu köpte jag tre minibyråer dit upp (Rusta) som har fått överta alla mina småpryttlar.

Nyuppskruvat.

Med alla grejer uppflyttade.


Fint! Nu kan jag nog till slut anse toan där uppe som ganska färdig och från att fortfarande ha känts lite kal blev den plötsligt väldigt ombonad.

I garderoberna i hallen på överplan har vi samlat dukar, sängkläder, täcken, filtar, gardiner, handdukar osv. När jag började skaffa små kläder, sängkläder, filtar och annat till den lilla så hamnade de också i hallgarderoberna, men jag insåg snabbt att det omöjligt skulle få plats. Alltså behövdes en stor bra förvaring till barnrummet, och jag hittade den här fina byrån på Jysk (det enda som inte är massivt trä är masoniten i lådbottnarna och den heltäckande baksidan, jag blev lite häpen).


Sakta men säkert förvandlas husets överblivna skrotrum till ett rum till en ny liten människa. När jag skriver barnrum menar jag självklart inte att vi tänkt låta vårt barn sova ensam i eget rum, här är det samsovning som gäller, men så småningom kommer ju h*n vilja ha ett eget krypin. Och tills dess känns det väldigt skönt att ha någonstans att samla alla barnkläder och leksaker (inte för att jag inbillar mig annat än att de kommer vara utströdda över hela huset ändå, men vetskapen att det går att städa undan emellanåt gör stor skillnad). Här ska jag lägga in en stor lekmatta på golvet och redan nu har vi en säng stående här med höj- och sänkbar huvud- och fotända - den tänker jag blir perfekt att kunna ställa in och lägga sig i att amma långa, slöa stunder.

Fortfarande är massor kvar att fixa innan vi blir en liten familj, men nu börjar det mest akuta vara avklarat så det känns som att om det skulle vara nån som har väldigt bråttom ut nu när som helst så kommer det ordna sig ändå. Det är en väldigt skön känsla.

lördag 2 februari 2013

Inbäddad

Den här veckan har inte gått i många knop. En efter en har folk i min närhet knockats av en elak förkylning och i tisdags var det till slut min tur. Jag var helt utslagen med feber och hemsk muskelvärk i två dagar, bättre i torsdags, sämre igen igår och idag ännu sämre än igår. Tänk när jag gnällde över att vara bara höggravid, utmattad och otymplig - sorry, won't happen again.


Mitt huvud är inbäddat i slem och utanför är världen inbäddad i snö. Det ger en avskärmad och tyst stämning till hela livet.