lördag 1 december 2012

En skör tråd

Obs. Privat och personligt inlägg, så hoppa över om du inte har lust att läsa navelskådande gnäll.

De här sista veckorna, nej nästan månaderna nu, har varit tuffa. Ibland ser verkligheten inte ut som man tänkt sig fast man gör "allt rätt". Jag har varit så rädd och orolig så många dagar och nätter och det tär hårt på psyket; på ett sätt är det faktiskt precis som att leva under dödshot. Men det har hjälpt mig att prioritera vad som verkligen är viktigt och att förhålla mig ödmjuk till omvärlden.

I vecka 21 fick jag min första blödning. Det var några hemska timmar innan läkaren på förlossningen konstaterade att det "inte verkade vara nån fara". Hem, vila, vänta. Besök på vårdcentralen. Fler blödningar, fler vårdbesök. Ständig oro. Infektion och en antibiotikakur som jag verkligen, verkligen inte ville uppleva då jag vet hur mycket det kan förstöra för mitt barn, men ibland har man liksom inget val. Sakta börja våga hoppas igen, bara för att slås ner igen av nya blödningar med några få dagars mellanrum. Bara för att det var ofarligt första gången försvinner ju inte risken att det skulle vara nåt annat nästa gång det händer och det är ganska omöjligt att hålla tankarna från att skena iväg.

Och allt det här precis under den värsta tiden, precis i gränsen för hur mycket för tidigt född man kan vara och ändå överleva. Jag har ju vetat att om något går fel nu så kommer mitt barn förmodligen inte att klara sig, men hela vårdapparaten skulle göra allt för att h*n skulle göra det, och även om det såg ljust ut från början skulle det fortsätta vara osäkert i månader och kanske år framöver, in och ut på sjukhuset och omöjligt för oss att börja vårt liv tillsammans. Det var verkligen inte en sån start jag ville ge min älskade unge!

Nu har veckorna gått så pass långt att jag börjar våga ha lite hopp även de sämre dagarna, men verkligheten och vardagen är fortfarande så skör att jag helst bara önskar att det vore februari nu, eller åtminstone januari... eller åtminstone jul. Jag knagglar mig fram en dag i taget.

(Kanske är det förresten därför jag känner mig så ovanligt peppad inför julen i år? För när det är jul är jag till och med på rätt sida om 30-strecket, och det om något är ju värt att fira.)