Gasen i botten

Ibland har man flyt. Jag satte mig efter middagen och väntade på att både maten och temperaturen skulle sjunka (+25° och gassande sol i två dagar nu!) innan jag gav mig ut på ett sprintpass, fast jag kände mig lite omotiverad och less på mina vanliga 8x30 sek. i backe all out. Vad är det första blogginlägget jag ser i min feeder? 10-20-30 intervaller. Tack! Precis vad jag behövde.

Jag for iväg längs grusvägen som går en runda runt skjutbanorna här i närheten och det visade sig att när jag kom i mål efter sista sprinten var det ett par hundra meter kvar till asfalten och vägen hem; perfekt tajming igen.

Skjutbanevägen i november ifjol.

Dessutom var det riktigt trevliga intervaller (läs om utförandet i länken), det var de allra första vändorna som kändes jobbigast, sen flöt det bättre och bättre och när jag var färdig hade jag ett stort leende på läpparna, energifylld och lätt euforisk. Det är lite trixigt med sprinter och intervaller, för jag går ofta och gruvar mig för dem, tänker "nej, usch, vill inte!", men det är väl så att när nånting är det minsta lilla snett så märks det så extra tydligt under såna högintensiva pass. När det går tungt så går det så jävla tungt att man bara vill dö. Å andra sidan, när kroppen är med på noterna och man kan ta ut sig utan att bränna sönder sig, då är det bland de bästa pass man kan uppleva. Av alla mina träningspass som gett mig en euforisk lyckokänsla i kroppen så tror jag att sprintpassen har den klart största procenten. (Och av alla som gett mig en känsla av att vara sämst i världen också.)

Jag vill nog variera mitt upplägg även framöver och prova olika varianter, men 10-20-30-intervaller blir det absolut fler gånger!