Förlossningen

Varning för lots of gory details. Det här inlägget är skrivet mest för min egen skull, för att kunna påminna mig själv om hur det var, innan minnena blir förvrängda av tiden.

 Den 12:e februari hade jag varit på jobbet på förmiddagen, tränat ett styrkepass på eftermiddagen (det där om att hålla sig utvilad inför förlossningen sket sig rejält, men det gick ju vägen ändå), lagat mat och donat på som vanligt. Vi gick och la oss (för) sent på kvällen och låg och pratade i sängen när jag plötsligt kände hur det blev blött och kladdigt. En rejäl pöl färskt blod! Istället för att somna åkte vi till sjukhuset, jag var så nervös att det var något fel men kände inga värkar, smärta eller annat obehag. Väl där visade det sig att det var en teckningsblödning, jag hade börjat öppna mig lite, lite, och lillen mådde bra där inne. Så vi fick åka hem igen med beskedet att förlossningen kunde komma igång på allvar vilken minut som helst eller dröja upp till ett par dagar. Vi la oss i sängen hemma igen tjugo i tre på natten och då hade jag börjat få oregelbundna värkar som inte gjorde särskilt ont. Jag försökte ligga och kolla tiden mellan värkarna men mikrosov ofta och ibland försvann nån hel halvtimme.

Framemot morgonsidan hade värkarna tilltagit såpass att det var omöjligt att sova mer och det kändes att det började dra ihop sig (ha ha). Vi steg upp, jag packade lite grejer i BB-väskan, matade katterna och plockade ur en diskmaskin, mest för att distrahera mig från smärtan. Klockan sju åkte vi hemifrån och då hade jag värkar ungefär var fjärde minut. Bilresan var inte rolig fastspänd i ett trångt baksäte; jag vred mig som en mask för varje värk. Framme på sjukhuset fick jag andas ut några minuter då jag ju kunde röra mig fritt under vägen från parkeringen till förlossningsavdelningen, men väl där spändes jag fast i en CTG-apparat i 40 jobbiga minuter till. Barnets hjärtljud låg lite högt men annars såg allt bra ut, värkarna fortsatte med samma intervall (tror jag) och jag var 4 cm öppen. Jag kopplades loss från CTG:n, erbjöds att se BB-avdelningen, äta frukost och ta ett bad. Jag kände mig väldigt tveksam och hann inte mer än stappla bort till frukostrummet innan jag kände att jag måste tillbaka till förlossningssalen. Fredrik stannade och åt och när han kom tillbaka hade jag haft täta, kraftiga värkar en stund och snart kom den första krystvärken. På 45 minuter hade jag öppnat mig helt - raketfart! Innan hade jag oroat mig för att inte hinna in till sjukhuset i tid eller att fostervattnet skulle gå vid det mest olämpliga tillfälle, typ i bilen eller i nere i huvudentrén, så jag tror att det plötsligt gick så fort för att jag helt kunde slappna av och fokusera på att föda barn nu när jag var på plats och allt var i ordning. Krystvärkarna kom regelbundet och barnet trängde längre ner för varje värk. När huvudet var vid spinaetaggarna blev det riktigt jobbigt då både hela mina armar och hela mina ben domnade bort under värkarna, men han kom som tur var snart förbi den punkten. Här kom min barnmorska och annan personal in i rummet och sen var de minst två, ofta fler, på plats hos mig under resten av förlossningen. Jag hade väldigt dålig koll på vilka som sprang ut och in i rummet då jag helt koncentrerade mig inåt och oftast blundade, men jag lyssnade på allt som sas och försökte att göra som jag blev ombedd. Efteråt fick jag beröm för att jag var så cool och kunde slappna av totalt mellan värkarna - själv tyckte jag att jag inte orkade göra annat, allt för att samla krafter tills det var dags för nästa värk.

Men, efter att barnet tagit sig en bra bit ner i förlossningskanalen så tog det längre tid. Han låg med huvudet lite synligt men värkarna började komma med allt längre mellanrum så att han varje gång gled tillbaka och jag fick  liksom börja om från början. Jag fick prova flera olika ställningar men i slutändan födde jag halvsittande med en barnmorska på varje sida som höll emot mina ben. Jag hade klargjort att jag ville ha min förlossning så naturlig som möjligt utan smärtlindring, syntetiska hormoner och så vidare, men när jag haft krystvärkar i nästan 1½ timme beslutade jag tillsammans med personalen att sätta in oxytocindropp för att boosta värkarbetet och få ut den lille så snart som möjligt. Jag var så slut i hela kroppen då sen länge men droppet gav mig lite skjuts gratis och efter att det satts in gick det ganska fort framåt igen. (Jag var helt förberedd på smärtan under förlossningen men jag hade inte väntat mig att själva krystarbetet skulle kräva så enormt mycket styrka och krafter av mig själv; jag hade mer räknat med att kroppen och livmodern själv skulle göra det mesta av jobbet utan att jag dessutom skulle behöva fokusera alla muskler och ta i för kung och fosterland. Så det blev en pärs där på slutet, men jag antar att det var mina avtagande värkars fel att det blev så - det går nog inte att trycka ut en hel unge på ren viljestyrka.) Under de allra sista värkarna slet det så hemskt i blygdbenet och det var väldigt frestande att låta bli att trycka emot den smärtan men jag lyckades fokusera mina sista krafter och så helt plötsligt så var han ute! Vilken befrielse! Arve föddes klockan 11.41 på förmiddagen den 13:e februari 2013.

Jag hörde honom skrika och fylldes av stolt lycka, både över att han levde och var frisk och över att jag fixat det - jag har fött barn! Jag fick honom nästan direkt på mitt bröst och moderkakan kom ut efter bara ett par minuter så jag hann nästan inte alls känna av den. Skönt eftersom jag oroat mig lite för ligga och vänta på den och ha ont när den skulle ut. En kort stund senare uppfylldes jag också av en så rofylld känsla; jag har hela livet kämpat mot känslor av misslyckande och överflödighet och jag har aldrig riktigt förstått syftet med mitt liv utan mest känt mig i vägen och som en börda för alla runt omkring mig och för vår överbefolkade jord. Men då kände jag så starkt att nu äntligen är allt det där över, jag har kämpat färdigt och mitt liv har fått en djupare mening. Vad som än händer kommer jag alltid att vara (eller - fy, hemska tanke - åtminstone ha varit) någons mamma och under många år vara den absolut mest oumbärliga personen i någon annans liv. Jag hade ingen aning om att det var så jag skulle känna, hade inte funderat i de banorna alls under graviditeten eller när jag funderade ut att jag skulle vilja ha barn, utan det bara kom över mig som ett stort lugn i själen och det har verkligen förändrat hela min syn på livet. Till det bättre.

Fredrik var med mig hela tiden under förlossningen och han var verkligen med mig inte bara rent fysiskt. Torkade min panna, höll om mig, kom med uppmuntrande ord hela tiden, var mitt ryggstöd när jag tryckte ifrån mot slutet, hämtade grejer och så vidare. Utan honom hade allt känts sju resor värre.

Efter förlossningen fick vi flytta till BB och där blev vi kvar i tre dygn eftersom Arve med minsta möjliga marginal räknades som för tidigt född. Jag som hade velat åka hem så snart som bara möjligt! De tre dagarna blev på många sätt mycket jobbigare än själva förlossningen, men det är en annan historia.

Ljusning

Den här veckan blev milsvitt bättre än den förra. Full med jobb, träning och hemmasysslor men ändå med en lugn känsla. Igår åkte jag och Fredrik till Luleå för bio och middag - det var himla mysigt och vi försöker passa på att göra en del sånt nu medan vi har chansen. Snart är vi tre och då blir det inte lika okomplicerat att sticka iväg.

Förra veckan blev det sex vilodagar på rad pga. sjukdom - man kan ju få myror i huvudet för mindre! Den här har jag avverkat två styrkepass, lite jogging och crosstrainer och mycket promenerande, men för ett par dagar sen upptäckte jag att lill*n borrat ner sitt huvud så långt ner i mitt bäcken nu att jag inte ens kan ställa mig i utgångsposition för ett vanligt marklyft längre utan mycket obehag. Men hur som helst har jag tänkt dra ner på intensiteten i träningen nu - det kan ju vara allt mellan noll och fyra veckor kvar tills vår älskade unge är här, och jag vill inte gärna riskera att åka in till förlossningen låg på glykogen och med alla muskler fulla av träningsvärk. Känns som en dålig utgångspunkt.

Annars då? Jo. Bilderna är från gårdagens långpromenad, kall men solig och det är klart att det är värt att frysa kinderna av sig om man också är tvungen att kisa mot ljuset. Det finns inget som hjälper bättre mot stress än att få se solen (eller ännu hellre också känna hur den värmer mot huden), alla spänningar och uppskruvade tankar bara flyter bort. Jag förstår att man lever så mycket mera lugnt, obekymrat och spontant i de sydligare delarna av världen och ja, jag är ganska avundsjuk. Men nu blir det i alla fall bara ljusare här hemma och snart, känner jag på mig, är vårkänslorna här!

Barnfix

Nu till något roligare! Vi behöver flytta en del grejer innan vår lilla guldklimp är här, omprioritera här hemma, och i torsdags gjorde jag en räd på Storheden som tog mig lite närmare målet.

Inne på toan i entréplan har jag haft den här hyllan fylld med smink, nagellack, hårspännen och -snoddar, parfym och annat skönhetsrelaterat som jag använder väldigt sällan nuförtiden, men nu kommer det bli skötplats där inne i duschutrymmet (väldigt praktiskt med både dusch och toa på armslängds avstånd) så hyllan behövs till blöjor och tvättlappar istället. Jag har för tillfället lagt ner min elementskyddsidé till toan på överplan, så nu köpte jag tre minibyråer dit upp (Rusta) som har fått överta alla mina småpryttlar.

Nyuppskruvat.

Med alla grejer uppflyttade.

Fint! Nu kan jag nog till slut anse toan där uppe som ganska färdig och från att fortfarande ha känts lite kal blev den plötsligt väldigt ombonad.

I garderoberna i hallen på överplan har vi samlat dukar, sängkläder, täcken, filtar, gardiner, handdukar osv. När jag började skaffa små kläder, sängkläder, filtar och annat till den lilla så hamnade de också i hallgarderoberna, men jag insåg snabbt att det omöjligt skulle få plats. Alltså behövdes en stor bra förvaring till barnrummet, och jag hittade den här fina byrån på Jysk (det enda som inte är massivt trä är masoniten i lådbottnarna och den heltäckande baksidan, jag blev lite häpen).

Sakta men säkert förvandlas husets överblivna skrotrum till ett rum till en ny liten människa. När jag skriver barnrum menar jag självklart inte att vi tänkt låta vårt barn sova ensam i eget rum, här är det samsovning som gäller, men så småningom kommer ju h*n vilja ha ett eget krypin. Och tills dess känns det väldigt skönt att ha någonstans att samla alla barnkläder och leksaker (inte för att jag inbillar mig annat än att de kommer vara utströdda över hela huset ändå, men vetskapen att det går att städa undan emellanåt gör stor skillnad). Här ska jag lägga in en stor lekmatta på golvet och redan nu har vi en säng stående här med höj- och sänkbar huvud- och fotända - den tänker jag blir perfekt att kunna ställa in och lägga sig i att amma långa, slöa stunder.

Fortfarande är massor kvar att fixa innan vi blir en liten familj, men nu börjar det mest akuta vara avklarat så det känns som att om det skulle vara nån som har väldigt bråttom ut nu när som helst så kommer det ordna sig ändå. Det är en väldigt skön känsla.

Nedräkning

(Det är tillåtet att fnissa åt min enorma putnavel.)

Det närmar sig. Det var nån gång kring nyår som jag helt plötsligt gick från att känna mig ganska opåverkad i kroppsform och rörlighet till att "bam!" bli otympligt höggravid och smidig som en valross. Det är en känsla jag INTE tycker om, att vara fysiskt begränsad är nåt av det värsta jag vet, men visst går det att vänja sig litegrann. Framför allt genom att kämpa emot så gott det går genom träning, rörlighetsövningar och att inte bli stillasittande, och med tanken hela tiden i huvudet att det ju har ett slut och inte kommer vara för evigt.

Och så finns det bättre och sämre dagar; jag kan gå från botten till toppen och tillbaka igen inom bara några dygn.

Den stora majoriteten av dagarna är nån sorts halvläge. Trött och energilös men jag klarar att göra vad jag föresatt mig även om det är tungt och lite glädjelöst för att det är tungt.

Sen kommer de bra dagarna då jag känner mig nästan som vanligt, jag har lite energi till övers och jag påminns om hur enkelt och roligt det kan vara att leva och om att det fanns en tid när nästan varenda dag var så lätt och fri. Det är de här dagarna jag lever på att minnas när det känns tyngre.

Och så rock bottom. Ibland störtdyker min energi ner i ett svart hål, plötsligt värker det i hela kroppen, jag sover massor av timmar och kan ändå inte riktigt vakna, det går inte att sitta vid datorn eller läsa för jag fattar inte vad jag läser, utan allt jag kan göra är ligga i halvdvala i soffan. Ungefär, nej ganska precis, som att ha en förkylning med riktigt hög feber och muskelvärk så att man ligger i nån sorts zombieläge, minus halsont och snuva och allt det där.

Den här veckan har jag hunnit med alla tre lägen, men som tur är så är det vanligare med veckor med bara dagar av typ 1 och 2, än av typ 1 och 3. Hur som helst så måste jag säga att jag nu mest bara längtar tills allt det här är över trots att jag haft en relativt enkel och komplikationsfri graviditet; inga problem med fogar, blodsocker, humörsvängningar, svullnad, konstiga cravings osv., inte behövt missa en enda jobbdag hittills, kunnat fortsätta träna och kunnat göra allt som ska göras här hemma. Är man van att ligga på topp kanske man blir kräsen och får svårt att nöja sig med mindre? Ärligt talat tror jag att jag påminns om hur kasst jag mådde under så lång tid förr om åren innan jag la om min kost, träning och tankebanor och att jag får lätt panik vid tanken på att varaktigt hamna där igen, trots att förnuftet ju vet att det inte kommer att bli så.

Det ordnar sig nog i slutändan. Snart svänger tunneln så att jag ser ljuset i andra änden och sen är det dags att föda barn. Det ser jag faktiskt verkligen fram emot! Jag ser inte fram emot sjukhusmiljön och vårdpersonal som ska lägga sig i och komplicera saker med sin medikalisering och förmåga att göra allt till ett sjukdomstillstånd, men är det nåt jag tycker om så är det ju fysiska utmaningar. Lyckas vi bara med vårdkontakten (dvs. att de fattar att de ska hålla sig i bakgrunden så mycket som möjligt) så tror jag att det blir en fantastisk upplevelse för oss alla tre.

Mellandagsluft

Nu har jag hunnit vara ledig i en hel vecka. Firat jul med familjen, ätit goda middagar, myst med min älskade, legat och läst i soffan, promenerat i dagsljus, sovit flera timmar längre än vanligt varje natt och nu har jag landat i ett helt annat tempo på mina tankar, handlingar och hela liv. Så avstressande att jag går runt med känslan av att världen är inlindad i mjuk bomull hela tiden.

Och hur går det med lilla skrutt? Jo tack bra. Inga fler blödningar sen sist och massor av sparkar, box och bök. Magen börjar vara stor och i vägen nu, men jag kan fortfarande träna och känner mig inte särskilt stor och klumpig i övrigt. Hos barnmorskan alldeles före jul såg allt ut precis som det skulle. Möjligtvis att jag gått i upp i vikt lite för lite, men det börjar vara svårt att äta tillräckligt när magen känns full jämt, och då har jag kanske tappat lite muskelmassa till den lilla. Tyvärr, men det går ju alltid att träna upp sen när jag orkar med de riktigt tunga passen och riktigt stora köttbitarna igen.

Idag var vi och handlade babyskydd till bilen och skötbädd till badrummet, och alla runt omkring oss har svårt att prata om annat än barn. Det börjar bli påtagligt, verkligt och nära nu. Spännande!

Hos föräldrarna på julafton.

It's working out

Det har varit svårt att träna på sista tiden, och ett par veckor har jag knappt vågat röra mig alls mer än i promenadtakt, men med trial and error har jag kommit fram till att rörelse gör saken varken sämre eller bättre, och det klart bästa för mitt välmående är att försöka leva så vanligt möjligt och göra saker jag tycker om. Som att träna! Jag hann bli ganska nere där ett tag när det kändes som allt roligt i livet togs ifrån mig och kvar var bara att jobba och sitta i soffan och dö av uttråkning och rastlöshet. Men nu är jag tillbaka på banan.

Hur går det då att träna i 29:e veckan? Över förväntan. Jag fortsätter att jogga långsamt barfota på mitt löpband, i upp till 30-35 minuter. Vill jag ha mera rörelse fyller jag ut med crosstrainer eller utomhuspromenad. Det är ju inte konditionen eller musklerna som sätter stopp, men jag tänker att det inte är värt att fresta alltför mycket på leder och senor i fötterna nu när de är extra känsliga av relaxinet, och inte särskilt vana vid barfotalöpning heller. Några små intervallpass blir det också, men bara för att det är så roligt och aldrig så hårt att jag kör helt slut på mig. Jag hoppas att det ändå hjälper mig att hålla konditionen uppe, för uthållighet är något jag absolut inte vill sakna när det är dags att föda barn.

Ute blir det bara promenader och stavgång nu när det är snö och iskallt. Tänk om man hade kunnat susa fram på cykel... Oh well, jag antar att jag å andra sidan kommer vara väldigt glad till våren när jag vill tillbaka till bra flås och hela cykelsäsongen ligger framför mig.

Och så styrketränar jag ett par gånger i veckan. Ibland tungt, ibland mindre tungt, efter dagsform. Några grejer har jag fått sluta med, som pullups (sliter mer i armbågslederna än det jobbar musklerna och så ger magen mig helt fel tyngdpunkt så att jag inte kan hänga rakt ner utan liksom glider fram i jättekonstig vinkel), knäböj ass-to-the-grass eller overhead och de riktiga tunga marklyften (båda på grund av att mina sacroiliacaleder blivit överrörliga igen, jag hade mycket problem med dem i tonåren när jag växte). Plankor och hollow rock holds funkar fortfarande, men jag vet inte om jag "borde" sluta med dem ändå? Tar det lugnt med coreövningarna hur som helst. Annars kör jag på ungefär som vanligt, fast med lite lättare vikter. Jag längtar redan till att få lasta på tyngre igen, att utmana mig själv och rasa ihop i en utmattad lycklig hög efter ett extra tufft pass. Men det kommer, det kommer.

I början när jag tränade brukade jag tänka att det inte var nån brådska, att det inte gjorde något om jag tog det lite lugnt och fegt, för jag "har ju hela livet på mig att komma i den form jag vill vara". Det var på den tiden träningen fortfarande var obehaglig, nåt jag egentligen helst ville slippa undan och nåt som krävde en massa mental kraft för att alls genomföras. Nu under graviditeten får jag försöka tänka likadant, men istället som ett sätt att bromsa mig själv så att jag inte riskerar skador i min träningsiver och för att hålla humöret uppe trots att jag inte kan göra det jag älskar riktigt fullt ut längre. Det är lustigt hur livet utvecklas...

Trött och glad efter dagens no brainer-pass: 100 clean & press.

En skör tråd

Obs. Privat och personligt inlägg, så hoppa över om du inte har lust att läsa navelskådande gnäll.

De här sista veckorna, nej nästan månaderna nu, har varit tuffa. Ibland ser verkligheten inte ut som man tänkt sig fast man gör "allt rätt". Jag har varit så rädd och orolig så många dagar och nätter och det tär hårt på psyket; på ett sätt är det faktiskt precis som att leva under dödshot. Men det har hjälpt mig att prioritera vad som verkligen är viktigt och att förhålla mig ödmjuk till omvärlden.

I vecka 21 fick jag min första blödning. Det var några hemska timmar innan läkaren på förlossningen konstaterade att det "inte verkade vara nån fara". Hem, vila, vänta. Besök på vårdcentralen. Fler blödningar, fler vårdbesök. Ständig oro. Infektion och en antibiotikakur som jag verkligen, verkligen inte ville uppleva då jag vet hur mycket det kan förstöra för mitt barn, men ibland har man liksom inget val. Sakta börja våga hoppas igen, bara för att slås ner igen av nya blödningar med några få dagars mellanrum. Bara för att det var ofarligt första gången försvinner ju inte risken att det skulle vara nåt annat nästa gång det händer och det är ganska omöjligt att hålla tankarna från att skena iväg.

Och allt det här precis under den värsta tiden, precis i gränsen för hur mycket för tidigt född man kan vara och ändå överleva. Jag har ju vetat att om något går fel nu så kommer mitt barn förmodligen inte att klara sig, men hela vårdapparaten skulle göra allt för att h*n skulle göra det, och även om det såg ljust ut från början skulle det fortsätta vara osäkert i månader och kanske år framöver, in och ut på sjukhuset och omöjligt för oss att börja vårt liv tillsammans. Det var verkligen inte en sån start jag ville ge min älskade unge!

Nu har veckorna gått så pass långt att jag börjar våga ha lite hopp även de sämre dagarna, men verkligheten och vardagen är fortfarande så skör att jag helst bara önskar att det vore februari nu, eller åtminstone januari... eller åtminstone jul. Jag knagglar mig fram en dag i taget.

(Kanske är det förresten därför jag känner mig så ovanligt peppad inför julen i år? För när det är jul är jag till och med på rätt sida om 30-strecket, och det om något är ju värt att fira.)

Spin me like a record

Nu är jag mitt inne i det där snabbt snurrande ekorrhjulet som jag alltid velat hålla mig utanför. Jag jobbar mer än nånsin, vi renoverar hemma, det dyker hela tiden upp nya möten och myndighetskontakter och krångel utöver det vanliga, jag försöker hinna med att köra bil på helgerna, att träna så gott som varje dag, att städa, tvätta, handla, laga mat och allt det vanliga, att ta hand om lilla skrutt som bor i min mage och sätta mig in i alla miljoner aspekter av ny kunskap som en graviditet och ett litet barn innebär (jag är ju en informationsjunkie som alltid vill veta allt från alla perspektiv som finns, så att allt i mitt liv blir ett aktivt beslut istället för något passivt som man gör bara för att någon säger att det är bra - allergisk mot sånt), allt med en ovanligt trött, järnfattig och klagande gravidkropp, och så dessutom försöka fundera ut vilken riktning jag vill att livet ska ta sen, om ett år ungefär när det är det dags att söka sig ut ur mammabubblan igen. Hur hinner jag egentligen? Det gör jag väl inte. Ofta vaknar jag mitt i natten och ligger och klurar på problem i flera timmar istället för att sova, eftersom jag inte hinner tänka igenom allt under den vakna tiden, mina långa testunder och små tupplurar har fått stryka på foten, och allt som oftast jobbar jag på mitt jobb i hundrafemtio knyck även när jag inte behöver, samtidigt som jag gör små att-göra-listor i huvudet att passa på att skriva ner i telefonen medan jag har rast - om det inte är någon jag måste ringa eller mejla under de minuterna. Jösses! Nu är det faktiskt för mycket liv i livet.

Men jag tänker inte vika ner mig. Jag måste få visa för mig själv att jag nu för en av de första gångerna kan klara livet även när förutsättningarna inte är ideala (dvs. kalendern är luftig och tiden och tanken är fri) och jag vet ju också att det här bara är en tillfällig period. Just nu ser jag fram emot en vecka på Azorerna i mitten av november, sen ser jag fram emot julen, och sen, ja då är det inte så många veckor kvar tills jag går på föräldraledighet och ett helt nytt liv tar sin början. Det ska nog gå bra det här.

I ögonblicket

Jag tror jag börjar lära mig nu, det här med träning. I början av graviditeten var jag så ofta så frustrerad över att inte orka lika mycket som vanligt, över att mina fina planer och scheman spolierades och över att jag kände mig precis så där flåsande orkeslös som är det stora målet med min träning att slippa vara.

Nu mår jag bättre och känner mig ungefär som jag brukade, så länge jag inte tänjer gränserna för hårt, men jag tror att den största skillnaden ligger i att jag lyckats sluta tänka i termer av "som vanligt". Jag måste gå in i varje träningspass som ett helt blankt papper och inte jämföra mig för en sekund med någon annan, med mig själv, med vad jag orkade förra gången jag gjorde samma sak eller ens med hur jag kände mig i kroppen för en kvart sen. Då funkar det, och ofta mycket bättre än jag tror på förhand. Vissa dagar är jag stark (jag har persat både i knäböj och marklyft senaste veckorna, men det beror mest på att jag aldrig prövat att gå upp i vikter förut, jag hann ju knappt börja träna med skivstång innan jag blev gravid) och andra dagar är jag helt kraftlös, men grejen är att låta sig vara en geléklump de där dagarna och sen utnyttja de bra dagarna till max. Nu har jag fått in all träning jag planerat de senaste veckorna, bara med lite omkastning av vilka dagar jag gör vad. Jag kan t.ex. få grym träningsvärk av styrkepass nuförtiden så då behöver jag ett par dagar med bara promenader och lite löpband, men det är ju också motion som ska hinnas med under veckan så varför inte klämma in det när det som bäst behövs?

Apropå löpband - mitt är min nya bästa kompis. Jag har sakta börjat träna upp mig för barfotalöpning på riktigt; i början promenerade jag en halvtimme på bandet och sen har jag lagt till nån minut av lugn jogging för varje pass. Nu brukar jag springa ungefär 20 minuter några gånger i veckan, plus att jag använder barfotalöpningen som uppvärmning för annan träning. Det är så himla roligt! Jag springer väldigt långsamt och fokuserar på bra teknik, men det är en sån härlig känsla när allt stämmer, jag bara flyter fram och önskar att jag fick springa vidare när det är dags att kliva av. Sen använder jag bandet till intervaller och sprinter också, men då har jag mina VFF Jaya på mig (som stora luddiga tofflor i jämförelse!) än så länge. Jag hoppas att jag kan fortsätta springa länge än. Får jag inte bränna ur mig lagrad negativ energi på något sätt tror jag att jag kommer bli tokig! I värsta fall får jag väl nöta på min sönderslitna gnisslande crosstrainer.

I tisdags kom första snön, så i förrgår tog jag säsongens första vinterpromenad. 

Idag är allt borta igen, men det var mysigt att få en försmak av julstämning, för jag får alltid julkänsla i hela kroppen när första snön faller.

Klädgnäll

Det här med gravidkläder visade sig ju vara ett kapitel för sig. Aldrig förut har det varit så tråkigt att shoppa kläder; plagg jag verkligen behöver och inte kan avstå från att skaffa, men som bara är tråkiga, fula och dyra. Lägga pengar på nåt jag inte känner helhjärtat för, det är verkligen inte min grej. Usch!

Det är klart att det finns lite roligare grejer, men då kostar det därefter, och jag har inte minsta lust att lägga stora summor på nåt jag bara kommer använda några få månader. Vill man ha det rimligt billigt och kunna lägga pengarna på barnet istället för på sig själv, ja då är det enfärgat eller randigt som gäller, och mest bara i tunna t-shirtmaterial som inte klarar att värma en lilltå ens. Hittills har jag löst det med så mycket som möjligt av mina vanliga kläder, några mammabyxor, de tunna basic-tröjorna och så varma koftor att ha till. Koftorna kommer jag ju att kunna använda sen också, och såna behöver jag alltid fler av eftersom jag jämt fryser. (Nån påstod att man skulle bli varmare när man är gravid? Pyttsan!).

Festkläder och klänningar är inte mycket bättre. Där kan man hitta en del roliga material och mönster faktiskt, men passformen är hemsk (och är den inte det så är plagget gjort i billig stretchtrikå som inte alls ser festlig ut utan mer "tisdagseftermiddag på stan"). Problemet är att det mesta sitter snyggt upptill, men nedanför magen hänger allt tyg löst i stora oceaner. Nätshoppar man så står alla modeller och håller handen under magen för att dra in tyget och ge illusionen av passform, men har man på sig plagget i verkligen så ser man ofelbart ut som Mårran. En fin klänning har jag hittat utan att ruinera mig, den här från Asos:

Den är väldigt skön och mjuk, sitter bra (kjoldel som smiter åt!) och kan nästan passera som snygg festklänning; lite tråkig men helt okej. Under hösten och jul nyår misstänker jag att jag kommer bo i den här när det är dags att klä upp sig. Men det hade ju varit roligt att kunna variera sig lite.

Plötsligt har jag fått en väldig förståelse för alla som tycker det är avskyvärt att köpa kläder fast det egentligen skulle kunna vara kul, alla de som är för stora, för små eller har någon annan egenskap som gör att vanliga kläder i vanliga butiker ofta inte passar. Man kan ju tycka att utbudet av kläder idag är så enormt att det måste finnas något för alla, men... njäe.

Sneak peek

Hej lilla skrutt.

Idag var det äntligen dags för ultraljud. Jag har både längtat och varit nervös och nojat över att att inte se något hjärta som slår eller typ sexton armar och inga njurar, eller att moderkakan skulle ligga fel, men ändå har jag känt mig ganska trygg innerst inne, så dagens tjuvtitt blev mest en skön utandning och bekräftelse på att jag nu kan bocka av hela den delen från oroslistan. Allt såg nämligen ut som det skulle, det var en livlig liten en där inne som bökade runt, sprattlade med benen och satte upp händerna för ansiktet. Samtidigt som graviditeten nu känns mycket mer på riktigt så säger en annan del av mig att allt bara blev ännu mer overkligt. Jag menar, hur kan det ligga en hel liten människa där inne med fingrar och tår och ryggrad och revben och lillhjärna och storhjärna och allt verka sitta där det ska? Hur har jag kunnat tillverka nåt sånt i min kropp? En häftig känsla helt klart.

Nu syns det på utsidan också. Innan hade jag nån konstig vanföreställning om att att vara gravid innebar att gå runt och vara tjock i nio månader, eller åtminstone åtta, men nu har ju hunnit nästan halvvägs och fortfarande använder jag de flesta av mina vanliga tröjor och en del av mina vanliga byxor. Skönt! Jag antar att jag kommer att hinna bli tillräckligt less på att bära runt på en stor tung mage ändå.

Pause - play

Det märks att mitt immunförsvar inte är riktigt vad det brukar vara. I sommar när vi var i Brännäs och det var mycket mygg fick jag flera små röda prickar av myggbetten som satt i i nån halvtimme och till och med kliade lite. I vanliga fall blir jag biten men märker inte alls av det efteråt, jag har inte fått ett myggbett sen tidiga tonåren, så det var ju ett litet otrevligt återseende. Och så nu; jag har varit totalt utslagen av en förkylning i två dagar. Sådär med halsont, öronont, huvudvärk, lätt feber, rinnande näsa, brain fog, total kraftlöshet och fruktansvärd muskelvärk i benen så att jag stapplat som en 80-åring i trapporna och inte kunnat ta mig varken upp eller ner utan att dra mig fram med hjälp av ledstången (berodde nog på mitt styrkepass alldeles innan jag upptäckte att jag höll på bli sjuk, så träningsvärken gick helt bananas). Haha. År och dar sen något sånt hände mig och jag kan inte låta bli att känna mig lätt förolämpad. Jag blir ju inte sjuk, liksom! Nåja, det är nog bra att bli nedtagen på jorden nån gång emellanåt.

Idag har jag vaknat till liv lite, om det är för att jag känner mig bättre eller bara för att jag blir galen av rastlöshet av stillasittande husarrest låter jag vara osagt, men jag har orkat småpyssla lite så att livet känns roligare i alla fall.

Det blev en laddning äppelkompott till frysen. Äntligen har våra egna äpplen börjat mogna.

Så orkade jag promenera en sväng till mataffären (det är säkert drygt en kilometer dit - gasp!) och handla lite och hämta ut mitt senaste paket från Bodystore. Jag borde få stamkundsrabatt snart.

Sen blev det helt fantastisk soligt och fint ute, så jag har kunnat ligga på verandan och läsa och dricka te och ha det bra.

Sovrumsutsikt.

Och sen tog jag tag i den urtråkiga fönsterputsningen. Jag putsade knappt halva huset tidigare i veckan, och jag tycker verkligen inte om att ha oavslutade projekt liggande, så nu känner jag mig fri, lugn och lätt till sinnes igen. Jag har bara putsat in- och utsida eftersom våra fönster är ganska värdelösa (inga hakar för att öppna mellan rutorna utan de är ihopskruvade med övermålade skruvar, otäta, kitt och färg börjar släppa och så regnar det in ibland i utrymmet mellan rutorna) och vi planerar att byta dem om några år. Så ingen energi lägges i onödan där, tack.

Bra dag. Nu har jag tryckt på livets play-knapp igen.

Den Stora Nyheten

De flesta som läser den här bloggen vet nog redan om det, men ifall någon har missat det så: Jag och Fredrik väntar barn! Jag är i vecka 16 nu, så det är dags nån gång i slutet av februari; det känns panikartat nära samtidigt som det känns evighetslångt borta.

Det var planerat, men bara med nöd och näppe. Vi hann knappt börja försöka, så det känns ändå ganska oplanerat och som att "hjälp, vad fort allt går". Men det ordnar sig nog, för redan nu har det sjunkit in mycket bättre än där i somras när jag började ana att det var något som var annorlunda.

Mitt bloggande har kanske varit ännu mera opersonligt och sakligt än vanligt de senaste månaderna, det har mest bara handlat om vad jag pysslat med i trädgården och små utflykter vi varit på, men det är ju svårt att skriva om hur man känner och tänker och mår när allt sånt kretsar kring något man inte vill prata om än. Hur mår jag då? Helt okej, eller faktiskt nästan precis som vanligt. De första månaderna var jag diffust illamående och aptitlös dygnet runt, inte alls så att jag kräktes, men så att jag varje gång jag öppnade kylskåpsdörren för att se vad som fanns att äta och tänkte mig in i hur det skulle kännas att stoppa en viss grej i munnen bara tänkte "nej fy vad äckligt!". Träningen gick inte heller som den borde och det var hemskt frustrerande vissa dagar, men att bara sätta sig stilla och strunta i både träning och allt fysiskt jobb här hemma hade varit ännu mer frustrerande och gjort mig olycklig.

Nu är allt mycket lugnare, som att kroppen landat i den nya situationen, och både mat, sömn, träning och energinivåer är mer som de brukar vara (brukade vara, innan graviditeten). Jag är inte riktigt uppe på samma nivå som tidigare i träningen, däremot har jag tagit träningsvärken till nya höjder! Sånt jag inte brukade känna av tidigare eller bara var lite stel av dagen efter, kan nu göra mig halvt invalid i två dagar, så återhämtningen tar absolut längre tid. Jag fyller "mellandagarna" mellan de intensiva passen med mer stavgång och promenader och mindre snabb cykling och jogging och hittills verkar det vara ett recept som funkar. Jo förresten, en grej har gått framåt! Jag kör en mycket långsamt uppbyggande variant av grease the groove med pullups och är nu uppe i sex stycken riktiga, oassisterade, om dagen. Här gäller det verkligen att skynda långsamt, för jag har och har alltid haft så grymt dåligt självförtroende med den övningen - fortfarande tror jag varje gång jag hänger där att jag inte kommer kunna dra mig upp - så jag satsar på att allt ska sätta sig i ryggmärgen, bli stensäkert och kännas lekande lätt, innan jag börjar pressa mig vidare.

Äsch, nu har jag skrivit mer om mig själv än vad jag sammanlagt gjort senaste halvåret tror jag, så nu får det räcka med navelskåderi. Eller nej, jag måste väl bjuda på magbilder också, fast det är inte mycket att se. Visst har jag tappat en del definition när tarmarna trycks uppåt och spänner ut, men av själva bulan syns inget än. Så jag kan inte säga att jag känner mig särskilt gravid, bara lite plufsigt otränad.