Afterglow

Fortfarande hinner jag nästan ut innan det mörknat efter jobbet. I alla fall när himlen är klarblå och solnedgången vidunderlig (min mobilkamera gör den förstås inte rättvisa alls).

Inget funkar lika bra för avslappning, hjärnrensning och humörhöjare som skog och sol. Särskilt såna här dagar då luften nästan blir självlysande och den intensiva atmosfären påminner om en målning av Joseph Farquharson. Han är min absoluta favoritkonstnär alla kategorier.

I ögonblicket

Jag tror jag börjar lära mig nu, det här med träning. I början av graviditeten var jag så ofta så frustrerad över att inte orka lika mycket som vanligt, över att mina fina planer och scheman spolierades och över att jag kände mig precis så där flåsande orkeslös som är det stora målet med min träning att slippa vara.

Nu mår jag bättre och känner mig ungefär som jag brukade, så länge jag inte tänjer gränserna för hårt, men jag tror att den största skillnaden ligger i att jag lyckats sluta tänka i termer av "som vanligt". Jag måste gå in i varje träningspass som ett helt blankt papper och inte jämföra mig för en sekund med någon annan, med mig själv, med vad jag orkade förra gången jag gjorde samma sak eller ens med hur jag kände mig i kroppen för en kvart sen. Då funkar det, och ofta mycket bättre än jag tror på förhand. Vissa dagar är jag stark (jag har persat både i knäböj och marklyft senaste veckorna, men det beror mest på att jag aldrig prövat att gå upp i vikter förut, jag hann ju knappt börja träna med skivstång innan jag blev gravid) och andra dagar är jag helt kraftlös, men grejen är att låta sig vara en geléklump de där dagarna och sen utnyttja de bra dagarna till max. Nu har jag fått in all träning jag planerat de senaste veckorna, bara med lite omkastning av vilka dagar jag gör vad. Jag kan t.ex. få grym träningsvärk av styrkepass nuförtiden så då behöver jag ett par dagar med bara promenader och lite löpband, men det är ju också motion som ska hinnas med under veckan så varför inte klämma in det när det som bäst behövs?

Apropå löpband - mitt är min nya bästa kompis. Jag har sakta börjat träna upp mig för barfotalöpning på riktigt; i början promenerade jag en halvtimme på bandet och sen har jag lagt till nån minut av lugn jogging för varje pass. Nu brukar jag springa ungefär 20 minuter några gånger i veckan, plus att jag använder barfotalöpningen som uppvärmning för annan träning. Det är så himla roligt! Jag springer väldigt långsamt och fokuserar på bra teknik, men det är en sån härlig känsla när allt stämmer, jag bara flyter fram och önskar att jag fick springa vidare när det är dags att kliva av. Sen använder jag bandet till intervaller och sprinter också, men då har jag mina VFF Jaya på mig (som stora luddiga tofflor i jämförelse!) än så länge. Jag hoppas att jag kan fortsätta springa länge än. Får jag inte bränna ur mig lagrad negativ energi på något sätt tror jag att jag kommer bli tokig! I värsta fall får jag väl nöta på min sönderslitna gnisslande crosstrainer.

I tisdags kom första snön, så i förrgår tog jag säsongens första vinterpromenad. 

Idag är allt borta igen, men det var mysigt att få en försmak av julstämning, för jag får alltid julkänsla i hela kroppen när första snön faller.

Färgkavalkad

Igår var det lika gråmulet, kallt och blött som det varit nu flera veckor i sträck och jag hade inte alls lust att släpa mig ut efter jobbet, men på nåt sätt gick det ändå, med löftet om att det bara behövde bli ett varv runt min allra enklaste standardrunda. Jag tog med mig kameran, för ibland måste man tvinga sig för att se det fina. Och vad bra det blev, för nu är som att mina ögon bytt från svartvit till färgteve igen. Alla vackra höstfärger finns ju där trots att himlen är stålgrå. Det är lätt att glömma.

På väg bortåt med Degerbergsfortet på toppen. Där cyklar jag ibland om somrarna.

Rönnglöd.

Men minst lika fint är det när rönnarna tappat alla sina blad och liksom blommar på bar kvist.

Limegrönt.

Jag älskar att kallt myrvatten liknar mustigt svart te till färgen.

Här kan man smyga sig in när marken är torrare, eller man har gummistövlar på fötterna.

Vid skjutvallarna.

Harsyra.

Vattenblänk.

Det är något med ljudet av porlande vatten; det drar mig till sig som en magnet.

Himlen är allvarlig och dramatisk den här årstiden. Vackert.

På hemvägen mötte jag en räv. Den tittade på mig i några sekunder innan den hoppade iväg in i tryggheten i sälgsnåren.

Kontraster.

Längs våran gata inbäddas man i varma färger.

Och den finaste rönnen av dem alla är våran egen.

Cykel hela dagen

Japp, gårdagen blev precis så härlig som jag hoppats, eller kanske ännu lite bättre!

 Då jag vaknat till liv, rekat kartan och packat alla mina prylar så var det dags för avfärd.

Först kuperad asfalt längs Älvsbyvägen.

Efter Vändträsk svängde jag av och här började det roliga! Fast jag medger att jag tänkte "hjälp" snarare än "yey" när jag såg den där backen, men bara man inte envisas med att slira på för höga växlar så brukar det gå finemang.

Snart kom jag till Alträsk.

Sen cyklade jag grus genom skog och skog och skog tills jag kom till den här metropolen. Centralkröken.

Här närmar jag mig Hattberget. Där var det ett par tuffa backar och jag började känna för ett längre matstopp (alla små pauser med foto och blåbärsätning räknas inte riktigt), men sen gled jag sakta utför utan att hitta nåt bra ställe att stanna på.

Tills jag kom till den här korsningen. Till höger var det några meter träd och snårskog och där bakom en solig läig glänta.

Ah!

När jag gick i gräset så kände jag doften av såna här underbaringar, så min efterrätt blev solvarma åkerbär.

Då kunde livet inte bli mycket bättre.

Sen bar det av igen. Hattberget från andra sidan.

Temat för dagen: blåsigt.

Efter en del snirklande och en grym nedförsbacke med fartvindstårar längs hela kinderna kom jag fram till civilisationen igen. Mockträsk.

Mockträsk.

På väg över bron.

Och sen var det dags att börja cykla MTB på riktigt. Mellan Mockträsk och den grusväg som sen leder fram till Unbyn är det en ganska lång sträcka bara en stenig stig, bitvis sönderkörd av motocross. Men inga vurpor! Bara lågväxel, diverse svordomar och hjärtat i halsgropen ibland.

Så småningom landade jag hos mamma i Unbyn och blev bjuden på te och flädermoussetårta. Där stannade jag nån timme och sen trampade jag hem därifrån längs landsvägen, men där tog jag inga bilder för där har jag cyklat tusen gånger och är totalt hemmablind.

Några ögonblick under dagen kändes det lite tungt, men jag var så inställd på att inte stressa och att inte pressa mig att jag mest bara flöt genom alltihopa med ett stort leende på läpparna. När jag kom hem och klev av cykeln hade jag varit borta i precis sex timmar; jag tippar på att kanske 4½ av dem var aktiv åktid.

Så här dagen efter känner jag inte av nån träningsvärk (den kanske kommer imorgon?), fast när jag satte mig på cykeln för att fara till Ica var det inte alls särskilt bekvämt för sittbenen. Som vanligt när jag gjort något sånt här så frågar jag mig: varför gör jag inte sånt här oftare?

Då, nu, sen

I torsdags körde jag sprinter uppför en backe där jag inte brukar springa, och på sidan av vägen/stigen upptäckte jag massor av blåbärsris, så dagen efter kom jag tillbaka med cykelväska och bunke. Hur många blåbär som helst fanns det, men de var fortfarande lite på gränsen att vara mogna så de var svåra att få loss från riset utan att få hela plantorna med sig. Jag plockade till en smulpaj och ett par påsar till frysen, men jag ska tillbaka nån dag snart och fortsätta. Mums!

Idag har jag något så ovanligt som en vilodag utan direkt orsak (annars brukar jag passa på att planera in det när jag är upptagen med annat, åka till Luleå, bortbjuden på middag, gräva i trädgården, resa och sånt där). Jag småpysslar här hemma istället, men lite konstigt känns det allt. Fast egentligen har jag ju en orsak: att vara pigg och fräsch till imorgon.

Imorgon har jag tagit ledigt från jobbet och tänker fira min födelsedag! Jag tänkte först ställa till med nånting, fest eller aktivitet eller tårtkalas, men sen kom jag fram till att egentligen har jag inte minsta lust med sånt, utan jag tänkte att jag skulle bara för att "man ska". Så nu firar jag precis som jag vill att min dag ska se ut istället.

Den börjar med sovmorgon. Sen fortsätter den med att packa cykelväskorna, hoppa upp på cykeln och trampa lååångt ut på småvägar i skogen. Jag ska verkligen försöka ta det lugnt, stanna ofta på vackra platser, ha matsäck med mig och ha tid att vara nyfiken. Så småningom tänkte jag snirkla mig fram till Unbyn och säga hej till föräldrarna en stund, och så cykla asfalt hem därifrån. Förhoppningsvis har hela eftermiddagen gått åt vid det här laget. Efter dusch och uppfräschning hemma möter jag upp Fredrik och så åker vi tillsammans till Luleå (om han inte jobbar sent så att vi ses där istället) och går ut och äter lyxig middag på kvällen. Återstår att se om allt blir som jag tänkt mig, men så här på pappret känns det i alla fall som en underbar dag.

Och sen fortsätter firandet på lördag med skärgård och kräftor! Stackars mig.

Stugliv del 2

På lördag var vädret inte lika roligt när vi vaknade, men det lät i alla fall bli att regna.

Vi bar ner båten och for ut och rodde lite.

Stugorna från sjön.

Sen högg vi en massa ved och sen gick jag ut på en myr- och myggpromenad. Dvärgbjörk.

Myr. Jag älskar doften av myr!

Sileshår.

Hornfejarträd.

Varken blåbär eller hjortron hade mognat än, men kråkbären kan man alltid lita på.

Som en eldgaffel.

Tillbaka hemma igen. Kvällen blev en typisk härlig Brännäskväll - laga mat, äta, elda, läsa, spela spel, dricka te, tända ljus, smådona och bara vara.

Sen regnade det hela natten och söndagen såg ut så här. Då blev det i alla fall inte alltför sorgligt, bara ganska, att packa ihop och ge sig av hemåt.