Vikt, mål och styrka

Jag har lite svårt att motivera mig att skriva om träning just nu. Inte för att jag inte tränar, men för att jag tränar på som vanligt alla dagar jag har möjlighet och går inte bakåt, men inte så mycket framåt heller. Styrkemässigt är jag tillbaka på ungefär samma nivå som före graviditeten; jag kan göra enstaka pullups och chinups igen, gör samma reps som innan på de flesta övningar, tar lite mer i bänk och böj nu men ligger efter i mark eftersom jag vill skynda långsamt med bäckenbottenmuskulaturen.

Konditionsmässigt, tja, jag vet inte så noga. Jag cyklar en del men det blir ju inga långa pass eftersom jag (=maten) inte kan vara borta från Arve mer än korta stunder. I våras hade jag ambitionen att komma igång ordentligt med löpningen igen, men det går ärligt talat inget vidare. Amningshormonerna har gjort mig extremt ljus- och värmekänslig den här sommaren och det är nästan omöjligt att hålla vätskebalansen i ordning. Jag kan aldrig gå ut i solen utan att få migrän om jag inte har både keps och solglasögon på och 75 % av alla joggingturer har slutat med mer eller mindre svår huvudvärk. Just nu snittar jag väl ett pass var fjortonde dag och att ändra på det får vänta till hösten då det blivit svalare och solen står lägre. Usch, jag som brukar älska sommaren, men i år är den mest en plåga.

Och så funderar jag en del på det här med målsättningar. Jag vill vara ordentligt stark, snäppet starkare än jag är nu, men inte extrem på något sätt och jag har inga specifika mål i ett visst antal kilon jag ska kunna lyfta. Konditionsmässigt vill jag också vara snäppet bättre än nu, men inte heller här handlar det om att klara en viss sträcka eller tid utan det är bara känslan jag är ute efter. Att kunna göra allt som krävs av mig i det vardagliga livet och mer än så, och att kunna utforska världen omkring mig med ben och hjul utan att begränsningen ska sitta i en kass fysik. Jag tränar för att orka, vilja och kunna leva ett roligt liv fyllt av just det - liv. Jag lever absolut inte för att träna.

Hm, det verkar inte finnas en enda bild på mig nuförtiden där inte Arve är med, så den här får duga. Att kunna sitta i full squats långa stunder är ju i alla fall en typisk bra-att-kunna-grej.

Vägen tillbaka

Sista bilden på gravidmagen från 17 januari. Jag tror att den hann växa en hel del mer på slutet.

Jag är så glad att jag kunde fortsätta träna genom hela graviditeten, det gör det hela så mycket enklare nu när det är dags att arbeta sig tillbaka till formen från förra våren och sommaren. Jag har tappat en del styrka förstås, särskilt i ryggen då det ganska tidigt blev omöjligt att göra pullups när magen gjorde att bålstabiliteten försvann (jag var inte medveten om hur mycket av en coreövning pullups faktiskt är), och säkert kondition också men det är lite för tidigt att testa ännu. För en gångs skull har jag tänkt vara klok och vänta med tunga lyft, löpning osv. tills efter jag fått klartecken på efterkontrollen, för att inte riskera att skada bäckenbotten eller fördröja läkningen på nåt sätt. Ironiskt nog har jag också känt av foglossning i blygdbenet mer nu efter förlossningen än jag nånsin gjorde under graviditeten. Så nu satsar jag stenhårt på rehabträning.

Fem dagar efter förlossningen.

Knipövningar gör jag massor av varje dag och ofta i kombination med höftlyft. För bålen gör jag de här magövningarna så ofta jag bara pallar, helst varje dag men i verkligheten blir det mer typ fyra gånger i veckan. Det är fasen inte roligt att ligga på golvet och kräla och räkna reps, men det är det värt när jag tänker på vad det leder till: att kunna springa i solig sommarskog och kunna jobba mot riktigt tunga vikter på skivstången. Ett par dagar i veckan blir det också mer vanligt styrkeinriktade pass med övningar som hip thrusts, jägarvila, upphöjda armhävningar, plankor i olika former, assisterade pullups, biceps- och hammarcurls och hantel- och axelpressar med små 7,5 kilos hantlar och så lite försiktig skivstång med lätta vikter på rena överkroppsövningar som militärpress och bänkpress bara för att påminna nervtrådarna om rörelsemönstren. Jeeesus vad det är trist att inte få ta i! Men som sagt, så länge syftet är gott så står jag ut.

Tolv dagar.

I övrigt promenerar jag så gott som varje dag antingen utomhus eller barfota på löpbandet (bra fotträning) eller både och, ibland blir det stavgång och ibland kör jag en stund på crosstrainern, fast ärligt talat skulle både jag och Arve behöva hörselskydd när jag använder den. Det får bli mer konditionsinriktad träning när jag får återuppta lite försiktig jogging och framför allt: när det går att plocka fram cykeln! Aldrig har jag förut längtat så mycket efter min cykel under en vintersäsong; varenda dag sen jag ställde in den i garaget sista gången i höstas. Men nu går vi mot ljusare och varmare tider, Arve kommer att börja äta mer sällan (svårt att se ljuset i tunneln just nu, men jag vet ju att det måste finnas där) och jag kommer att bli helt återhämtad. Framtidspepp!

Dagsformen. (Att jag aldrig kommer ihåg att torka av vår ruskigt smutsiga hallspegel... )

Ljusning

Den här veckan blev milsvitt bättre än den förra. Full med jobb, träning och hemmasysslor men ändå med en lugn känsla. Igår åkte jag och Fredrik till Luleå för bio och middag - det var himla mysigt och vi försöker passa på att göra en del sånt nu medan vi har chansen. Snart är vi tre och då blir det inte lika okomplicerat att sticka iväg.

Förra veckan blev det sex vilodagar på rad pga. sjukdom - man kan ju få myror i huvudet för mindre! Den här har jag avverkat två styrkepass, lite jogging och crosstrainer och mycket promenerande, men för ett par dagar sen upptäckte jag att lill*n borrat ner sitt huvud så långt ner i mitt bäcken nu att jag inte ens kan ställa mig i utgångsposition för ett vanligt marklyft längre utan mycket obehag. Men hur som helst har jag tänkt dra ner på intensiteten i träningen nu - det kan ju vara allt mellan noll och fyra veckor kvar tills vår älskade unge är här, och jag vill inte gärna riskera att åka in till förlossningen låg på glykogen och med alla muskler fulla av träningsvärk. Känns som en dålig utgångspunkt.

Annars då? Jo. Bilderna är från gårdagens långpromenad, kall men solig och det är klart att det är värt att frysa kinderna av sig om man också är tvungen att kisa mot ljuset. Det finns inget som hjälper bättre mot stress än att få se solen (eller ännu hellre också känna hur den värmer mot huden), alla spänningar och uppskruvade tankar bara flyter bort. Jag förstår att man lever så mycket mera lugnt, obekymrat och spontant i de sydligare delarna av världen och ja, jag är ganska avundsjuk. Men nu blir det i alla fall bara ljusare här hemma och snart, känner jag på mig, är vårkänslorna här!

It's working out

Det har varit svårt att träna på sista tiden, och ett par veckor har jag knappt vågat röra mig alls mer än i promenadtakt, men med trial and error har jag kommit fram till att rörelse gör saken varken sämre eller bättre, och det klart bästa för mitt välmående är att försöka leva så vanligt möjligt och göra saker jag tycker om. Som att träna! Jag hann bli ganska nere där ett tag när det kändes som allt roligt i livet togs ifrån mig och kvar var bara att jobba och sitta i soffan och dö av uttråkning och rastlöshet. Men nu är jag tillbaka på banan.

Hur går det då att träna i 29:e veckan? Över förväntan. Jag fortsätter att jogga långsamt barfota på mitt löpband, i upp till 30-35 minuter. Vill jag ha mera rörelse fyller jag ut med crosstrainer eller utomhuspromenad. Det är ju inte konditionen eller musklerna som sätter stopp, men jag tänker att det inte är värt att fresta alltför mycket på leder och senor i fötterna nu när de är extra känsliga av relaxinet, och inte särskilt vana vid barfotalöpning heller. Några små intervallpass blir det också, men bara för att det är så roligt och aldrig så hårt att jag kör helt slut på mig. Jag hoppas att det ändå hjälper mig att hålla konditionen uppe, för uthållighet är något jag absolut inte vill sakna när det är dags att föda barn.

Ute blir det bara promenader och stavgång nu när det är snö och iskallt. Tänk om man hade kunnat susa fram på cykel... Oh well, jag antar att jag å andra sidan kommer vara väldigt glad till våren när jag vill tillbaka till bra flås och hela cykelsäsongen ligger framför mig.

Och så styrketränar jag ett par gånger i veckan. Ibland tungt, ibland mindre tungt, efter dagsform. Några grejer har jag fått sluta med, som pullups (sliter mer i armbågslederna än det jobbar musklerna och så ger magen mig helt fel tyngdpunkt så att jag inte kan hänga rakt ner utan liksom glider fram i jättekonstig vinkel), knäböj ass-to-the-grass eller overhead och de riktiga tunga marklyften (båda på grund av att mina sacroiliacaleder blivit överrörliga igen, jag hade mycket problem med dem i tonåren när jag växte). Plankor och hollow rock holds funkar fortfarande, men jag vet inte om jag "borde" sluta med dem ändå? Tar det lugnt med coreövningarna hur som helst. Annars kör jag på ungefär som vanligt, fast med lite lättare vikter. Jag längtar redan till att få lasta på tyngre igen, att utmana mig själv och rasa ihop i en utmattad lycklig hög efter ett extra tufft pass. Men det kommer, det kommer.

I början när jag tränade brukade jag tänka att det inte var nån brådska, att det inte gjorde något om jag tog det lite lugnt och fegt, för jag "har ju hela livet på mig att komma i den form jag vill vara". Det var på den tiden träningen fortfarande var obehaglig, nåt jag egentligen helst ville slippa undan och nåt som krävde en massa mental kraft för att alls genomföras. Nu under graviditeten får jag försöka tänka likadant, men istället som ett sätt att bromsa mig själv så att jag inte riskerar skador i min träningsiver och för att hålla humöret uppe trots att jag inte kan göra det jag älskar riktigt fullt ut längre. Det är lustigt hur livet utvecklas...

Trött och glad efter dagens no brainer-pass: 100 clean & press.

I ögonblicket

Jag tror jag börjar lära mig nu, det här med träning. I början av graviditeten var jag så ofta så frustrerad över att inte orka lika mycket som vanligt, över att mina fina planer och scheman spolierades och över att jag kände mig precis så där flåsande orkeslös som är det stora målet med min träning att slippa vara.

Nu mår jag bättre och känner mig ungefär som jag brukade, så länge jag inte tänjer gränserna för hårt, men jag tror att den största skillnaden ligger i att jag lyckats sluta tänka i termer av "som vanligt". Jag måste gå in i varje träningspass som ett helt blankt papper och inte jämföra mig för en sekund med någon annan, med mig själv, med vad jag orkade förra gången jag gjorde samma sak eller ens med hur jag kände mig i kroppen för en kvart sen. Då funkar det, och ofta mycket bättre än jag tror på förhand. Vissa dagar är jag stark (jag har persat både i knäböj och marklyft senaste veckorna, men det beror mest på att jag aldrig prövat att gå upp i vikter förut, jag hann ju knappt börja träna med skivstång innan jag blev gravid) och andra dagar är jag helt kraftlös, men grejen är att låta sig vara en geléklump de där dagarna och sen utnyttja de bra dagarna till max. Nu har jag fått in all träning jag planerat de senaste veckorna, bara med lite omkastning av vilka dagar jag gör vad. Jag kan t.ex. få grym träningsvärk av styrkepass nuförtiden så då behöver jag ett par dagar med bara promenader och lite löpband, men det är ju också motion som ska hinnas med under veckan så varför inte klämma in det när det som bäst behövs?

Apropå löpband - mitt är min nya bästa kompis. Jag har sakta börjat träna upp mig för barfotalöpning på riktigt; i början promenerade jag en halvtimme på bandet och sen har jag lagt till nån minut av lugn jogging för varje pass. Nu brukar jag springa ungefär 20 minuter några gånger i veckan, plus att jag använder barfotalöpningen som uppvärmning för annan träning. Det är så himla roligt! Jag springer väldigt långsamt och fokuserar på bra teknik, men det är en sån härlig känsla när allt stämmer, jag bara flyter fram och önskar att jag fick springa vidare när det är dags att kliva av. Sen använder jag bandet till intervaller och sprinter också, men då har jag mina VFF Jaya på mig (som stora luddiga tofflor i jämförelse!) än så länge. Jag hoppas att jag kan fortsätta springa länge än. Får jag inte bränna ur mig lagrad negativ energi på något sätt tror jag att jag kommer bli tokig! I värsta fall får jag väl nöta på min sönderslitna gnisslande crosstrainer.

I tisdags kom första snön, så i förrgår tog jag säsongens första vinterpromenad. 

Idag är allt borta igen, men det var mysigt att få en försmak av julstämning, för jag får alltid julkänsla i hela kroppen när första snön faller.

Den Stora Nyheten

De flesta som läser den här bloggen vet nog redan om det, men ifall någon har missat det så: Jag och Fredrik väntar barn! Jag är i vecka 16 nu, så det är dags nån gång i slutet av februari; det känns panikartat nära samtidigt som det känns evighetslångt borta.

Det var planerat, men bara med nöd och näppe. Vi hann knappt börja försöka, så det känns ändå ganska oplanerat och som att "hjälp, vad fort allt går". Men det ordnar sig nog, för redan nu har det sjunkit in mycket bättre än där i somras när jag började ana att det var något som var annorlunda.

Mitt bloggande har kanske varit ännu mera opersonligt och sakligt än vanligt de senaste månaderna, det har mest bara handlat om vad jag pysslat med i trädgården och små utflykter vi varit på, men det är ju svårt att skriva om hur man känner och tänker och mår när allt sånt kretsar kring något man inte vill prata om än. Hur mår jag då? Helt okej, eller faktiskt nästan precis som vanligt. De första månaderna var jag diffust illamående och aptitlös dygnet runt, inte alls så att jag kräktes, men så att jag varje gång jag öppnade kylskåpsdörren för att se vad som fanns att äta och tänkte mig in i hur det skulle kännas att stoppa en viss grej i munnen bara tänkte "nej fy vad äckligt!". Träningen gick inte heller som den borde och det var hemskt frustrerande vissa dagar, men att bara sätta sig stilla och strunta i både träning och allt fysiskt jobb här hemma hade varit ännu mer frustrerande och gjort mig olycklig.

Nu är allt mycket lugnare, som att kroppen landat i den nya situationen, och både mat, sömn, träning och energinivåer är mer som de brukar vara (brukade vara, innan graviditeten). Jag är inte riktigt uppe på samma nivå som tidigare i träningen, däremot har jag tagit träningsvärken till nya höjder! Sånt jag inte brukade känna av tidigare eller bara var lite stel av dagen efter, kan nu göra mig halvt invalid i två dagar, så återhämtningen tar absolut längre tid. Jag fyller "mellandagarna" mellan de intensiva passen med mer stavgång och promenader och mindre snabb cykling och jogging och hittills verkar det vara ett recept som funkar. Jo förresten, en grej har gått framåt! Jag kör en mycket långsamt uppbyggande variant av grease the groove med pullups och är nu uppe i sex stycken riktiga, oassisterade, om dagen. Här gäller det verkligen att skynda långsamt, för jag har och har alltid haft så grymt dåligt självförtroende med den övningen - fortfarande tror jag varje gång jag hänger där att jag inte kommer kunna dra mig upp - så jag satsar på att allt ska sätta sig i ryggmärgen, bli stensäkert och kännas lekande lätt, innan jag börjar pressa mig vidare.

Äsch, nu har jag skrivit mer om mig själv än vad jag sammanlagt gjort senaste halvåret tror jag, så nu får det räcka med navelskåderi. Eller nej, jag måste väl bjuda på magbilder också, fast det är inte mycket att se. Visst har jag tappat en del definition när tarmarna trycks uppåt och spänner ut, men av själva bulan syns inget än. Så jag kan inte säga att jag känner mig särskilt gravid, bara lite plufsigt otränad.

Gasen i botten

Ibland har man flyt. Jag satte mig efter middagen och väntade på att både maten och temperaturen skulle sjunka (+25° och gassande sol i två dagar nu!) innan jag gav mig ut på ett sprintpass, fast jag kände mig lite omotiverad och less på mina vanliga 8x30 sek. i backe all out. Vad är det första blogginlägget jag ser i min feeder? 10-20-30 intervaller. Tack! Precis vad jag behövde.

Jag for iväg längs grusvägen som går en runda runt skjutbanorna här i närheten och det visade sig att när jag kom i mål efter sista sprinten var det ett par hundra meter kvar till asfalten och vägen hem; perfekt tajming igen.

Skjutbanevägen i november ifjol.

Dessutom var det riktigt trevliga intervaller (läs om utförandet i länken), det var de allra första vändorna som kändes jobbigast, sen flöt det bättre och bättre och när jag var färdig hade jag ett stort leende på läpparna, energifylld och lätt euforisk. Det är lite trixigt med sprinter och intervaller, för jag går ofta och gruvar mig för dem, tänker "nej, usch, vill inte!", men det är väl så att när nånting är det minsta lilla snett så märks det så extra tydligt under såna högintensiva pass. När det går tungt så går det så jävla tungt att man bara vill dö. Å andra sidan, när kroppen är med på noterna och man kan ta ut sig utan att bränna sönder sig, då är det bland de bästa pass man kan uppleva. Av alla mina träningspass som gett mig en euforisk lyckokänsla i kroppen så tror jag att sprintpassen har den klart största procenten. (Och av alla som gett mig en känsla av att vara sämst i världen också.)

Jag vill nog variera mitt upplägg även framöver och prova olika varianter, men 10-20-30-intervaller blir det absolut fler gånger!

Run, run!

Sen måste jag ju berätta vilken helt galen världsbäst sambo jag har! I present fick jag, bland flera andra grejer, det jag allra mest drömt om i flera år men som jag aldrig tänkt skulle bli verklighet. Det har varit en avlägsen önskedröm ungefär sådär som man tänker att "nån gång skulle jag vilja vandra på Nya Zeeland" eller "tänk att bo på en fyrlängad skånegård med höns och får", men nu står det alltså här i hallen, omonterat och väntar på underlagsmatta och ommöblering, ett Master T760 löpband. Det är verkligen inga dåliga grejer med motor på 3hk som ger en maxhastighet på 22 km/h (mitt krav på mitt drömband har varit minst 20 km/h för att kunna springa sprinter och intervaller på det), stor löpyta, trådlös pulsmätning, massor av färdiga träningsprogram, justerbar lutning osv. osv.

Fatta vilken skillnad det här kommer göra i mitt liv! Jag kan springa året om, när jag vill, oavsett väder och till och med köra intensiva högtempopass. Förrförra vintern fick jag ju helt lägga ner att springa utomhus när det är kallare än typ + 10° (nja, kanske 5, men nästan så illa är det) efter att ha köldskadat och förfrusit mina tår alldeles för många gånger, och min Raynauds blir bara värre och värre. Jag förstår fortfarande inte riktigt att det är sant. Nu kan jag gå framåt och bli bättre i min löpning - eller, ärligare, transformeras från lufsig joggare till normalsnabb löpare. Nu kan en ny era börja.

Cykel hela dagen

Japp, gårdagen blev precis så härlig som jag hoppats, eller kanske ännu lite bättre!

 Då jag vaknat till liv, rekat kartan och packat alla mina prylar så var det dags för avfärd.

Först kuperad asfalt längs Älvsbyvägen.

Efter Vändträsk svängde jag av och här började det roliga! Fast jag medger att jag tänkte "hjälp" snarare än "yey" när jag såg den där backen, men bara man inte envisas med att slira på för höga växlar så brukar det gå finemang.

Snart kom jag till Alträsk.

Sen cyklade jag grus genom skog och skog och skog tills jag kom till den här metropolen. Centralkröken.

Här närmar jag mig Hattberget. Där var det ett par tuffa backar och jag började känna för ett längre matstopp (alla små pauser med foto och blåbärsätning räknas inte riktigt), men sen gled jag sakta utför utan att hitta nåt bra ställe att stanna på.

Tills jag kom till den här korsningen. Till höger var det några meter träd och snårskog och där bakom en solig läig glänta.

Ah!

När jag gick i gräset så kände jag doften av såna här underbaringar, så min efterrätt blev solvarma åkerbär.

Då kunde livet inte bli mycket bättre.

Sen bar det av igen. Hattberget från andra sidan.

Temat för dagen: blåsigt.

Efter en del snirklande och en grym nedförsbacke med fartvindstårar längs hela kinderna kom jag fram till civilisationen igen. Mockträsk.

Mockträsk.

På väg över bron.

Och sen var det dags att börja cykla MTB på riktigt. Mellan Mockträsk och den grusväg som sen leder fram till Unbyn är det en ganska lång sträcka bara en stenig stig, bitvis sönderkörd av motocross. Men inga vurpor! Bara lågväxel, diverse svordomar och hjärtat i halsgropen ibland.

Så småningom landade jag hos mamma i Unbyn och blev bjuden på te och flädermoussetårta. Där stannade jag nån timme och sen trampade jag hem därifrån längs landsvägen, men där tog jag inga bilder för där har jag cyklat tusen gånger och är totalt hemmablind.

Några ögonblick under dagen kändes det lite tungt, men jag var så inställd på att inte stressa och att inte pressa mig att jag mest bara flöt genom alltihopa med ett stort leende på läpparna. När jag kom hem och klev av cykeln hade jag varit borta i precis sex timmar; jag tippar på att kanske 4½ av dem var aktiv åktid.

Så här dagen efter känner jag inte av nån träningsvärk (den kanske kommer imorgon?), fast när jag satte mig på cykeln för att fara till Ica var det inte alls särskilt bekvämt för sittbenen. Som vanligt när jag gjort något sånt här så frågar jag mig: varför gör jag inte sånt här oftare?

Då, nu, sen

I torsdags körde jag sprinter uppför en backe där jag inte brukar springa, och på sidan av vägen/stigen upptäckte jag massor av blåbärsris, så dagen efter kom jag tillbaka med cykelväska och bunke. Hur många blåbär som helst fanns det, men de var fortfarande lite på gränsen att vara mogna så de var svåra att få loss från riset utan att få hela plantorna med sig. Jag plockade till en smulpaj och ett par påsar till frysen, men jag ska tillbaka nån dag snart och fortsätta. Mums!

Idag har jag något så ovanligt som en vilodag utan direkt orsak (annars brukar jag passa på att planera in det när jag är upptagen med annat, åka till Luleå, bortbjuden på middag, gräva i trädgården, resa och sånt där). Jag småpysslar här hemma istället, men lite konstigt känns det allt. Fast egentligen har jag ju en orsak: att vara pigg och fräsch till imorgon.

Imorgon har jag tagit ledigt från jobbet och tänker fira min födelsedag! Jag tänkte först ställa till med nånting, fest eller aktivitet eller tårtkalas, men sen kom jag fram till att egentligen har jag inte minsta lust med sånt, utan jag tänkte att jag skulle bara för att "man ska". Så nu firar jag precis som jag vill att min dag ska se ut istället.

Den börjar med sovmorgon. Sen fortsätter den med att packa cykelväskorna, hoppa upp på cykeln och trampa lååångt ut på småvägar i skogen. Jag ska verkligen försöka ta det lugnt, stanna ofta på vackra platser, ha matsäck med mig och ha tid att vara nyfiken. Så småningom tänkte jag snirkla mig fram till Unbyn och säga hej till föräldrarna en stund, och så cykla asfalt hem därifrån. Förhoppningsvis har hela eftermiddagen gått åt vid det här laget. Efter dusch och uppfräschning hemma möter jag upp Fredrik och så åker vi tillsammans till Luleå (om han inte jobbar sent så att vi ses där istället) och går ut och äter lyxig middag på kvällen. Återstår att se om allt blir som jag tänkt mig, men så här på pappret känns det i alla fall som en underbar dag.

Och sen fortsätter firandet på lördag med skärgård och kräftor! Stackars mig.

Det där gräset...

Lite då och då börjar jag tänka "Jag behöver en plan. Nu måste jag ta tag i det här och börja satsa ordentligt på [infoga valfri träningsform] så att jag kommer upp i en viss vikt/ner till en viss tid/fram till en viss sträcka/etc. Sluta vara så splittrad och verkligen planera mitt upplägg." Så funderar jag en stund och inser hur mycket tid jag då måste lägga på en viss sak även när jag inte alls har lust med just den saken, hur mycket annat roligt jag skulle missa och hur det skulle döda träningsglädjen. Allt bara för att det skulle vara lite coolt att veta att jag nått just det där målet, kunna säga till mig själv att "jag kan minsann lyfta x kg, springa y km eller cykla z km/h". Är det värt det? Tungt, stort NEJ på den frågan.

Min träning är progressiv, men det går framåt med myrfart just för att det är så många grejer jag vill göra samtidigt och till viss del motverkar de ju varann. Ibland blir jag less på den där myrfarten. Men så frågar jag mig själv varför jag tränar egentligen? Jag tränar för att må bra, för att jag värdesätter min kropp och mitt psyke, för att bli pigg, stark, energisk och få ut så mycket som möjligt av livet. Hur når jag bäst de målen? Genom att träna allsidigt, känna mina gränser och inte riskera skador och framför allt genom att göra sånt som är roligt förstås. Alltså precis vad jag redan gör. Jag har ju hittat min väg som jag älskar, så varför får jag ibland för mig att min väg inte duger?

Nej, my way is the highway.

Tvära kast

Från att vändsteka i solen på verandan under helgen till tio grader, regnstänk och isvindar. Men vissa är modiga ändå.

Våran hägg slog ut igår! Och doftar alldeles underbart.

Men jag var mest inomhus och skruvade gymbänk och -ställning och körde ett första testpass. Så jäkla kul! Det blev mest teknikträning eftersom jag är så grön på skivstångsövningar, men det blev i alla fall tillräckligt för att ha stela lår idag. Jag tänker köra ett upplägg inspirerat av Starting Strength nu ett tag tror jag, och så kasta in mer intensiva high-rep-pass med kroppsviktsövningar kanske en gång i veckan eller var tionde dag. Samtidigt är det svårt att hålla styrkefokus just nu när det är så härligt utomhus - jag vill cykla långt, långt och springa i lummig skog, fara på utflykter och vara borta hela dagen, men det är ju inget som säger att jag inte kan göra det också. Eller istället för. Skivstången kommer ju ligga kvar redo för mig hela vintern... Men jag är ju också så ivrig att bara kasta mig in och lära mig lyfta ordentligt och bli stark som en oxe nu på en gång.

Decisions, decisions. Jag antar att det är rätt angenäma problem ändå, att ha för mycket träningsinspiration.

Förresten: Vad trist jag är som bloggar så sällan - ni får gnälla lite på mig så jag skärper mig!

Viktigt!

Efter en del strul, kundserviceproblem, omprioriteringar och beslutsångest har jag till slut bestämt mig och idag blivit nästan outhärdligt fattig, men ack så lycklig. Kolla bara vad som snart är på väg hem till mig!

Jag har beställt ett skivstångsset med bänk och ställning från HEFitness, total vikt 120 kg. Först funderade jag på en 25 mm skivstång, billigare, men det verkar nästan omöjligt att få tag på viktskivor till dem som har handgrepp, och jag vet att jag kommer vilja använda skivorna lösa en hel del för olika övningar, så då fick det bli 50 mm ändå. Klart värt det i längden tror jag. Skivstångsset med bara skivstång, viktskivor och klämmor finns det ganska gott om där ute, men hela paket med bänk och ställning har varit svårare att leta upp. Visst går det att köpa alla delar var för sig, men det blir avsevärt dyrare, och det vill jag förstås undvika. Det är tillräckligt blodigt som det är.

Den här bänken verkar helt okej, jag har inte så stora krav på den mer än att den ska vara stabil och ställbar. Ställningen är precis som jag vill ha den, hopskjutbar så att den går att använda till att göra dips i också.

Nu ska här lyftas skrot! Fy fasen så roligt.

Påskhelg

På fredagen baxade jag ut cykeln ur garaget! Årets första tur gick med välfyllda cykelväskor ut till Unbyn för två dagar av skönt byaliv. Det var förresten en grym dag - kan det bli mer maxat än att börja med sovmorgon och sängmys, fortsätta med ett tungt crossfitinspirerat styrkepass, sen ta cykeln genom 16 km vårvinterlandskap med vinden i ryggen, så låna en underbar småvild häst och ge sig ut på en runda i sån där riktigt tyst obygdsskog, och till slut landa vid en massiv trerättersmiddag med färsk grillad oxfilé som huvudnummer?

På påskafton packade vi väskan och gick ut på skarsnön. Den är helt fantastisk just nu - snötäcket är ungefär en halvmeter tjockt men det går att promenera vart som helst utan att sjunka, bara rakt över ängar och tvärs genom skog. Vilken frihet! För en gångs skull är naturen tillgänglig och åtkomlig även den här årstiden.

Fina lador. Jag älskar gamla lador med vindpinat timmer och rostiga spikar.

Små nattfjärilar hade vaknat till liv i solen.

Ljus och värme, äntligen! Vi rastade mot en varm ladvägg och jag tog till och med av mig i linne en stund. Som balsam för själen, eller hur man nu säger.

Mission to Mars

I fredags firade vi Frida som fyllt trettio. Det bjöds på mat, lekar och härligt umgänge innan vi gick ut på krogen tillsammans och det var länge sen jag hade så roligt! Mer sånt tack.

Gårdagen hade jag ju dock kunnat hoppa över då jag var som en zombie och sov mest hela dagen, förutom då jag tryckte i mig alla sorters salt mat jag kunde hitta i skåpen. Men det kan det vara värt nån gång.

I övrigt: mars är slut! Det blev en månad fylld med tveksamt konstigt väder (hoppas på en vår med klart större självförtroende under april) och massor med assisterade pullups. Nu går jag vidare till månad två i min utmaning - imorgon kör jag första passet och kollar hur mycket jag förbättrat mitt max sen första mars. Tracking progress är alltid en bra egoboost.