Det började dock inte som jag tänkt mig. Jag förstår att modersmjölksersättning visst har sin plats här i världen och är räddningen många gånger, men personligen får jag rysningar av att läsa innehållsförteckningarna och vill hålla mig borta från det så långt som bara möjligt. Men Arve föddes i vecka 36+6, vägde in på 3105 g och så fort vi landat på BB ett par timmar efter förlossningen blev jag som omtumlad, skör och helt slutkörd nybliven mamma bryskt informerad om att han skulle tilläggsmatas var tredje timme. Ingen förklaring, inga frågor eller utrymme för dialog utan bara just det fick jag veta, "han kommer att tilläggsmatas", punkt. Så här i efterhand vet jag ju att 3,1 kg inte är onormalt litet och att han var helt fullgången och frisk, men där och då trodde jag ju att det handlade om liv eller död och hade inga krafter kvar för att ifrågasätta. Vi blev också tvungna att stanna på BB i tre dygn och det blev nog de tre jobbigaste dygnen i mitt liv.
Amningen kom igång, jag ammade så mycket jag kunde. Jag blev tillsagd att väcka honom och amma en stund innan det var dags för ersättning var tredje timme, så det gjorde jag förstås, men många gånger slutade det med att jag ammade en stund tills han var nöjd, sen kom en barnmorska (ny person och nya direktiv nästan varje gång) och stjälpte i honom ersättningen med tillmatningskopp oavsett hans signaler (tack för att det inte var flaska i alla fall!) och sen torkade vi kräk i massor då både ersättning och min mjölk kom upp igen. Jag blir fortfarande arg när jag tänker på den okänsliga behandlingen och på hur många av barnmorskorna verkade tycka att det var viktigare att de fick trycka i honom rätt antal ml ersättning än att jag skulle få ge honom bröstmjölk och få igång min produktion. Ja, det hände att jag fick avbryta min egen amning för att någon skulle ge honom ersättning istället! Andra var mycket vettigare och lät oss skjuta på tiderna om han just hade ätit/höll på äta, och sa att målet ju var att fasa ut ersättningen så småningom.
Efter tre dagar var jag så slut och less och hade mitt självförtroende i botten. Personalen på BB ville inte låta oss åka hem eftersom man "i vanliga fall slutar med ersättningen samtidigt som man skrivs ut, men det är ju inte aktuellt för er". Wtf?! (Visst hade han gått ner lite i vikt men inte onormalt mycket och han var vaken och sugvillig. Att han hade fått ersättning vid behov hade jag inte haft några problem med, då han vid ett tillfälle hade lite lågt blodsocker, men den där schemalagda tvångsmatningen för ett friskt fullgånget barn fattar jag fortfarande inte, och ingen har förklarat den för mig.) Vi ville ändå gå på den avslutande läkarundersökningen för att se om vi kunde få grönt ljus att åka hem och ja, där var det inga problem. Hem fort som attan! Väl hemma sov, åt och ammade jag dygnet runt. Av pliktkänsla och osäkerhet köpte vi med oss en förpackning ersättning hem och jag tror han fick av den en gång, men annars ammade jag enbart; envist, förtvivlat och med en stark känsla av "jag ska minsann visa er att jag kan" trots att jag själv tvivlade. Men samtidigt vägrade jag tvivla.
När vår BVC-sköterska kom på hembesök ett par dagar senare hade Arve börjat gå upp i vikt och var nästan tillbaka på födelsevikten och efter det gick han upp ett halvkilo i veckan. Snabbt hoppade han upp över normalkurvan på vikten och nu senast på fyra månaderskollen vägde han strax över åtta kilo. Därmed inte sagt att allt fungerat prickfritt efter de där första kaosdagarna, men tillräckligt med mjölk har jag i alla fall jobbat mig upp till att ha.
Nu blev det här så långt, så vi tar fortsättningen i ett annat inlägg.
Tillägg: Viktuppgång är ju ett rätt dåligt mått på tillväxt, enligt det här inlägget är det längden man ska gå efter, men även där har Arveparvel gått från under normal till över på kurvan. 48 cm vid födseln och 65,2 cm vid 4 månader.
