På bruna fluffiga moln

I veckan var jag och hämtade ut mina Lemings. Mina mjuka, följsamma, rymliga, studsglada tofflor! Det är ungefär så de känns. Det finns inte minsta motstånd i sulan utan den följer foten i varje rörelse och materialet i hela överdelen är också alldeles mjukt och gosigt. Först tänkte jag att de kändes lite för stora (det var svårt att gissa storlek då tabellen på hemsidan inte stämde överens med andra omvandlingstabeller från amerikanska till europeiska storlekar, men jag valde att gå efter "alla andra" officiella), men nu när jag gått lite i dem här hemma har jag kommit fram till att de är lagom. Det är bara att jag är så ovan vid att det finns massor av utrymme för tårna på bredden och även höjden, de sitter inte fast på nåt sätt och skon stretar inte emot när jag vickar och spretar på tårna. Sån frihet är jag inte van ens från Fivefingers eller andra barfotaskor. Härligt! En bred tåbox är det absolut första och viktigaste jag tittar på när jag letar nya skor då jag försöker göra allt jag kan för att räta ut min vänstra stortå som har hallux valgus-tendens. Det är såklart svårt att testa dem ordenligt nu, det får vänta till våren, men jag är rädd att det svåra bara kommer att bli att nånsin vilja klämma in fötterna i några andra skor.

Nya sulskyddare

Jag har tänkt skriva ett "hej 2013"-inlägg i flera dagar nu, men än har jag inte riktigt tänkt färdigt. Tills dess ville jag bara visa vad jag äntligen slagit till på - ett par Leming! Jag har sneglat på dem hela hösten efter bl.a. den här recensionen (Leming hette Stem tidigare), det verkar helt enkelt vara de allra bästa minimalistiska vardagsskorna utan separata tår men med precis allt jag är ute efter som den bredaste tåboxen och mjukaste sulan och ett bra utseende som smälter in så att de kan användas jämt, jämt. De svarta fanns inte inne i min storlek så det fick bli bruna. Bra så, jag behöver lära mig att det finns andra färger än svart även till vardags.

Det lär ju dröja innan de dyker upp från overseas, men den som väntar på nåt gott... För att inte tala om hur jag längtar tills asfalten tinat fram nån gång om många månader så att jag kan börja använda dem också.

Kängorna!

För en stund sen tog jag en promenad för att hämta ut mina nya vinterkängor, och nu har jag provat noga och traskat omkring här hemma. De är underbara. Passformen perfekt, jag får plats med en extra socka utan att det klämmer nånstans, stortårna kan ligga rakt framåt som de ska, de är smidiga och sulan böjer sig i steget, detaljerna riktigt välarbetade (till exempel finns en extra skyddsflik vattenavvisande tyg innanför nedre delen av dragkedjan) och bara så himla sköna och himla snygga.

De enda nackdelar jag hittat än är att det är en liten liten heel-to-toe drop (mindre än vad det ser ut som utifrån sulan på bilden). Idealet är ju noll, men det känns ändå underordnat övrig passform som plats för tårna och låg skavsårsrisk. Sen vet jag inte hur varma de är och det kan ju bli svårt att testa nu när minustrettiosäsongen är över för den här gången (tack och lov!). Men jag har ju plats att ladda med yllesockar om det visar sig behövas.

På det hela taget: grymt nöjd.

The end of an era

Jag har ett par ständiga följeslagare då temperaturen krupit under noll och snön och isen lagt sig; mina Sorel Cumberland som alltid håller mig varm och som fått jobba flitigt i princip varje dag under de fyra senaste vintrarna. Men plötsligt har de börjat skava på vänstra hälen och efter dagens långrunda med stavarna kollade jag varför.

Därför. (Kanten som sticker fram är den hårda gummikanten på ytterskon.) Stackars älsklingar!

Jag är egentligen fattig som en kyrkråtta den här månaden. Men när det ser ut så här är det kanske tillåtet att använda sparpengar till ett par nya kompanjoner?

På prov har jag klickat hem de här vrålsnygga från Tamaris/Brandos. Grova, militäriska och med precis den rätta balansen mellan funktion och estetik för att de skulle kunna funka både till långa snöpulsturer i skogen och till ärenden på stan. Det är ju svårt att veta innan man bekantat sig med dem i verkligheten och jag tänker inte låta dem brista det minsta i funktion eller bekvämlighet för att jag ska behålla dem, men visst har jag vissa förhoppningar.

Lucy on the ground

Jag har köpt nya skor! Barfotaskor fast utan tår.

Jag har spanat på Vivo Barefoot ett bra tag, och nu hade Brandos en av de snyggaste modellerna, Lucy, på rea, så då slog jag till. Har bara provat dem och gått några meter inomhus ännu, men första intrycket är mycket bra. Mjuka, följsamma, det finns plats att röra på tårna och stortån kan ligga rakt fram. Jag har inte tänkt använda dem att träna i, men till att gå på stan i, promenera, cykla och kanske på jobbet. Förhoppningen är att de ska vara varmare än mina Jaya och inte bli blöta vid blotta åsynen av en vattenpöl. (När kommer det vattentäta eller åtminstone vattenavvisande Fivefingers? Det hade milt sagt underlättat en höst som denna.)