Färgkavalkad

Igår var det lika gråmulet, kallt och blött som det varit nu flera veckor i sträck och jag hade inte alls lust att släpa mig ut efter jobbet, men på nåt sätt gick det ändå, med löftet om att det bara behövde bli ett varv runt min allra enklaste standardrunda. Jag tog med mig kameran, för ibland måste man tvinga sig för att se det fina. Och vad bra det blev, för nu är som att mina ögon bytt från svartvit till färgteve igen. Alla vackra höstfärger finns ju där trots att himlen är stålgrå. Det är lätt att glömma.

På väg bortåt med Degerbergsfortet på toppen. Där cyklar jag ibland om somrarna.

Rönnglöd.

Men minst lika fint är det när rönnarna tappat alla sina blad och liksom blommar på bar kvist.

Limegrönt.

Jag älskar att kallt myrvatten liknar mustigt svart te till färgen.

Här kan man smyga sig in när marken är torrare, eller man har gummistövlar på fötterna.

Vid skjutvallarna.

Harsyra.

Vattenblänk.

Det är något med ljudet av porlande vatten; det drar mig till sig som en magnet.

Himlen är allvarlig och dramatisk den här årstiden. Vackert.

På hemvägen mötte jag en räv. Den tittade på mig i några sekunder innan den hoppade iväg in i tryggheten i sälgsnåren.

Kontraster.

Längs våran gata inbäddas man i varma färger.

Och den finaste rönnen av dem alla är våran egen.