Nu är jag mitt inne i det där snabbt snurrande ekorrhjulet som jag alltid velat hålla mig utanför. Jag jobbar mer än nånsin, vi renoverar hemma, det dyker hela tiden upp nya möten och myndighetskontakter och krångel utöver det vanliga, jag försöker hinna med att köra bil på helgerna, att träna så gott som varje dag, att städa, tvätta, handla, laga mat och allt det vanliga, att ta hand om lilla skrutt som bor i min mage och sätta mig in i alla miljoner aspekter av ny kunskap som en graviditet och ett litet barn innebär (jag är ju en informationsjunkie som alltid vill veta allt från alla perspektiv som finns, så att allt i mitt liv blir ett aktivt beslut istället för något passivt som man gör bara för att någon säger att det är bra - allergisk mot sånt), allt med en ovanligt trött, järnfattig och klagande gravidkropp, och så dessutom försöka fundera ut vilken riktning jag vill att livet ska ta sen, om ett år ungefär när det är det dags att söka sig ut ur mammabubblan igen. Hur hinner jag egentligen? Det gör jag väl inte. Ofta vaknar jag mitt i natten och ligger och klurar på problem i flera timmar istället för att sova, eftersom jag inte hinner tänka igenom allt under den vakna tiden, mina långa testunder och små tupplurar har fått stryka på foten, och allt som oftast jobbar jag på mitt jobb i hundrafemtio knyck även när jag inte behöver, samtidigt som jag gör små att-göra-listor i huvudet att passa på att skriva ner i telefonen medan jag har rast - om det inte är någon jag måste ringa eller mejla under de minuterna. Jösses! Nu är det faktiskt för mycket liv i livet.
Men jag tänker
inte vika ner mig. Jag måste få visa för mig själv att jag nu för en av de första gångerna kan klara livet även när förutsättningarna inte är ideala (dvs. kalendern är luftig och tiden och tanken är fri) och jag vet ju också att det här bara är en tillfällig period. Just nu ser jag fram emot en vecka på Azorerna i mitten av november, sen ser jag fram emot julen, och sen, ja då är det inte så många veckor kvar tills jag går på föräldraledighet och ett helt nytt liv tar sin början. Det ska nog gå bra det här.
Skicka en kommentar