fredag 7 september 2012

Frihet, ansvar och respekt

Det känns konstigt. Att bli mamma.

Jag som alltid sagt och tänkt att jag inte ska ha några barn. Jag som aldrig tyckt om barn, inte ens när jag själv var barn. Jag som vantrivdes så under hela min barndom och tonår. Men nu är jag på ett ställe i livet precis där jag vill vara. Jag lever i enlighet med mina drömmar och värderingar, jag vet vad jag vill och jag har hittat hem, både rent fysiskt och i mig själv. Och då har jag hittat en av knutarna, en del som skavde så och gjorde livet så svårt när jag var liten - eller ärligt talat ända fram tills jag var typ 27.

Som liten avskydde jag att vara just det: liten. Jag märkte väldigt tidigt att det fanns en tydlig gräns mellan de vuxna och barnen. Vuxna var de viktiga, riktiga människorna. Barn var något som man inte skulle bry sig så mycket om, som man kunde skratta åt vad de sa och tyckte, som man kunde lyssna till på skoj men aldrig på allvar, som skulle vara antingen samhällets pajaser att suga åt sig livsglädje och energi av, eller tysta och snälla och göra så lite väsen av sig som möjligt för att inte störa den viktiga, riktiga vuxenvärlden - den som vi barn aldrig nånsin fick ta del av, annat än vissa godtyckligt utvalda bitar "anpassade" för oss. Jag kände mig så förminskad, så förödmjukad och tillintetgjord av att inte tas på allvar, av att min värld inte räknades som jämbördig med "de storas" värld och av det var så inte på grund av något som jag kunde styra utan bara på grund av vem jag var; min ålder och min kroppshyddas litenhet.

Det har tagit ända till de senaste åren innan jag på riktigt insett att jag är vuxen, att jag är fri att leva precis som jag vill, att jag får ta precis lika mycket plats som någon annan, att mina åsikter har ett värde och att samhället inte längre är ute efter att trycka ner och skämta bort mig. Då har jag också insett att livet inte behöver vara så som jag upplevde det, att det finns så mycket fint och bra i världen som jag vill visa och dela med mig av, och att jag vill göra det utan att någonsin förminska en annan människa.

Diskrimineringen av barn i samhället är egentligen hemsk, och genomsyrar allt, utan att vi vuxna kanske ens märker det. Mitt barn ska inte växa upp och vara "bara en unge", utan respekterad, delaktig och alltid sedd först och främst som det vi alla är: en människa. Han/hon kommer att få massor av törnar i livet, och så ska det också vara, men jag vill kunna stå där bakom och vara redo att förklara, att reda ut, att trösta, att ta på allvar och att lita på för att jag aldrig låtsas att världen är något annat än den faktiskt är, utifrån mitt perspektiv (och aldrig försöka få det till att just min uppfattning är den enda rätta, utan visa att den bara är ett alternativ bland sju miljarder).

Någon som skrivit mycket och väldigt bra om det här, och andra närliggande ämnen, är Maria med bloggen Vilda Barn.

För några dagar sen såg jag också en helt underbar video som tangerar ämnet, om hur vi behandlar våra barn som slavar och hur svårt det är att efter en sån uppväxt kunna se att vi är fria människor med fria val.


Skräms inte av längden på klippet; stefbot (har inte lyckats uppfatta hans riktiga namn) är väldigt underhållande och lättlyssnad. Det hör verkligen inte till vanligheten att jag bäddar in videoklipp (har det nånsin hänt?), för jag vet hur jag själv bara tänker "bla bla boring" och klickar vidare till nästa blogginlägg när någon har delat något, utan att nästan nånsin klicka play på klippet, så då förstår ni kanske hur viktigt jag tycker att det här är. Jag kan ta att alla tycker att jag är tråkig, konstig eller tjatig bara chansen finns att någon någonstans kanske lyssnar, förstår och som följd får two tons of bricks off their chest.

Veronica sa...

Vad bra skrivet av dig, det gör mig en aning ledsen att du, och säkert flera andra, har upplevt eran barndom sådär... hemsk. Jag läste igenom texten och började fundera på att vissa delar kanske stämmer medan jag inte alls upplevt samma av min. Det finns många delar av min barndom som jag gärna skulle byta ut och som jag önskar att saker och ting hade gjorts annorlunda på men många andra delar bevarar jag som ett varmt ljus av minnen inom mig och plockar fram då och då för att se.

Men det kanske är så som du säger, i många familjer, att barnen inte syns. Och så får det ju inte vara. För mig är min son det viktigaste som finns och alla hans behov och känslor går långt före min egna.

Du har i alla fall skrivit en väldigt djup text på ett bra sätt som fick mig att tänka till. Tack!

Kram!