Gasen i botten

Ibland har man flyt. Jag satte mig efter middagen och väntade på att både maten och temperaturen skulle sjunka (+25° och gassande sol i två dagar nu!) innan jag gav mig ut på ett sprintpass, fast jag kände mig lite omotiverad och less på mina vanliga 8x30 sek. i backe all out. Vad är det första blogginlägget jag ser i min feeder? 10-20-30 intervaller. Tack! Precis vad jag behövde.

Jag for iväg längs grusvägen som går en runda runt skjutbanorna här i närheten och det visade sig att när jag kom i mål efter sista sprinten var det ett par hundra meter kvar till asfalten och vägen hem; perfekt tajming igen.

Skjutbanevägen i november ifjol.

Dessutom var det riktigt trevliga intervaller (läs om utförandet i länken), det var de allra första vändorna som kändes jobbigast, sen flöt det bättre och bättre och när jag var färdig hade jag ett stort leende på läpparna, energifylld och lätt euforisk. Det är lite trixigt med sprinter och intervaller, för jag går ofta och gruvar mig för dem, tänker "nej, usch, vill inte!", men det är väl så att när nånting är det minsta lilla snett så märks det så extra tydligt under såna högintensiva pass. När det går tungt så går det så jävla tungt att man bara vill dö. Å andra sidan, när kroppen är med på noterna och man kan ta ut sig utan att bränna sönder sig, då är det bland de bästa pass man kan uppleva. Av alla mina träningspass som gett mig en euforisk lyckokänsla i kroppen så tror jag att sprintpassen har den klart största procenten. (Och av alla som gett mig en känsla av att vara sämst i världen också.)

Jag vill nog variera mitt upplägg även framöver och prova olika varianter, men 10-20-30-intervaller blir det absolut fler gånger!

Skördetider

Himmel vad allt är sent i år! Men nu är det på gång och då kommer ju allting samtidigt. Hur ska man hinna plocka både blåbär, kråkbär (vill experimentera lite), röda vinbär, jordgubbar, hallon och svamp, om det hade funnits nån, samma vecka? Och krusbären, svarta vinbären, äpplena, rönnbären och lingonen väntar precis runt knuten, om en vecka till eller två. Hjortron och åkerbär skulle jag också velat plocka, men de har jag inga "säkra ställen" för och nånstans måste man ju dra gränsen - dra runt i skogen i timmatal bara för att leta efter bär att plocka måste bortprioriteras i år.

Dessutom kom jag ju precis nu på att jag ville plocka hallon- och vinbärsblad och mynta att torka till örtte också, fast jag egentligen kunnat göra det mycket tidigare under sommaren.

Vem har sagt att tallrikshyllor inte kan användas till mer än att ställa tallrikar i? Svarta vinbär på övre raden och hallon på nedre.

Röda vinbär.

Men ändå. Det här är min absoluta favorittid på året, när man får skörda av naturen, samla in, ordna för framtiden och fylla frysarna. Den tid som man kan tänka tillbaka på och njuta av hela resten av året, när man plockar fram av allt det där goda man har i förråden. Då känner man sig verkligt rik.

Run, run!

Sen måste jag ju berätta vilken helt galen världsbäst sambo jag har! I present fick jag, bland flera andra grejer, det jag allra mest drömt om i flera år men som jag aldrig tänkt skulle bli verklighet. Det har varit en avlägsen önskedröm ungefär sådär som man tänker att "nån gång skulle jag vilja vandra på Nya Zeeland" eller "tänk att bo på en fyrlängad skånegård med höns och får", men nu står det alltså här i hallen, omonterat och väntar på underlagsmatta och ommöblering, ett Master T760 löpband. Det är verkligen inga dåliga grejer med motor på 3hk som ger en maxhastighet på 22 km/h (mitt krav på mitt drömband har varit minst 20 km/h för att kunna springa sprinter och intervaller på det), stor löpyta, trådlös pulsmätning, massor av färdiga träningsprogram, justerbar lutning osv. osv.

Fatta vilken skillnad det här kommer göra i mitt liv! Jag kan springa året om, när jag vill, oavsett väder och till och med köra intensiva högtempopass. Förrförra vintern fick jag ju helt lägga ner att springa utomhus när det är kallare än typ + 10° (nja, kanske 5, men nästan så illa är det) efter att ha köldskadat och förfrusit mina tår alldeles för många gånger, och min Raynauds blir bara värre och värre. Jag förstår fortfarande inte riktigt att det är sant. Nu kan jag gå framåt och bli bättre i min löpning - eller, ärligare, transformeras från lufsig joggare till normalsnabb löpare. Nu kan en ny era börja.

Utekväll

Jag ligger så hopplöst efter med bloggandet nu, varenda dag är fullspäckad så att jag inte hinner mer än lägga upplevelserna på hög. Men det är väl bara att börja från början, dvs. bakifrån.

Födelsedagens kväll tillbringade vi på Bistro Norrland i Norra Hamn i Luleå. Det var premiärbesök för mig och det var ett riktigt trevligt ställe; luftigt och fräscht men utan att tappa i mysighet, och välbesökt men med lagom ljudnivå.

Till förrätt beställde jag en oxfilécarpaccio med en massa godsaker ovanpå som kronärtskocka, pinjenötter och parmesan. Fantastiskt gott! (På andra sidan bordet har Fredrik beställt löjrom.)

Huvudrätten blev färsk grillad tonfisk med en citronig salsa verde, vitlöksfrästa haricot verts och färskpotatis. Också hemskt gott, men förrätten var nog snäppet vassare. Inte så ovanligt i för sig, när man är utsvulten lyfts ju alla smaker ett steg högre.

Mätt och glad och nöjd men ruskigt trött efter dagen. Sen åkte vi hem och avslutade kvällen i soffan med tårta och färska jordgubbar. Verkligen en dag att lägga i minnesasken, förvara på säkert ställe och plocka fram de dagar när livet behöver kännas hoppfullt.

Cykel hela dagen

Japp, gårdagen blev precis så härlig som jag hoppats, eller kanske ännu lite bättre!

 Då jag vaknat till liv, rekat kartan och packat alla mina prylar så var det dags för avfärd.

Först kuperad asfalt längs Älvsbyvägen.

Efter Vändträsk svängde jag av och här började det roliga! Fast jag medger att jag tänkte "hjälp" snarare än "yey" när jag såg den där backen, men bara man inte envisas med att slira på för höga växlar så brukar det gå finemang.

Snart kom jag till Alträsk.

Sen cyklade jag grus genom skog och skog och skog tills jag kom till den här metropolen. Centralkröken.

Här närmar jag mig Hattberget. Där var det ett par tuffa backar och jag började känna för ett längre matstopp (alla små pauser med foto och blåbärsätning räknas inte riktigt), men sen gled jag sakta utför utan att hitta nåt bra ställe att stanna på.

Tills jag kom till den här korsningen. Till höger var det några meter träd och snårskog och där bakom en solig läig glänta.

Ah!

När jag gick i gräset så kände jag doften av såna här underbaringar, så min efterrätt blev solvarma åkerbär.

Då kunde livet inte bli mycket bättre.

Sen bar det av igen. Hattberget från andra sidan.

Temat för dagen: blåsigt.

Efter en del snirklande och en grym nedförsbacke med fartvindstårar längs hela kinderna kom jag fram till civilisationen igen. Mockträsk.

Mockträsk.

På väg över bron.

Och sen var det dags att börja cykla MTB på riktigt. Mellan Mockträsk och den grusväg som sen leder fram till Unbyn är det en ganska lång sträcka bara en stenig stig, bitvis sönderkörd av motocross. Men inga vurpor! Bara lågväxel, diverse svordomar och hjärtat i halsgropen ibland.

Så småningom landade jag hos mamma i Unbyn och blev bjuden på te och flädermoussetårta. Där stannade jag nån timme och sen trampade jag hem därifrån längs landsvägen, men där tog jag inga bilder för där har jag cyklat tusen gånger och är totalt hemmablind.

Några ögonblick under dagen kändes det lite tungt, men jag var så inställd på att inte stressa och att inte pressa mig att jag mest bara flöt genom alltihopa med ett stort leende på läpparna. När jag kom hem och klev av cykeln hade jag varit borta i precis sex timmar; jag tippar på att kanske 4½ av dem var aktiv åktid.

Så här dagen efter känner jag inte av nån träningsvärk (den kanske kommer imorgon?), fast när jag satte mig på cykeln för att fara till Ica var det inte alls särskilt bekvämt för sittbenen. Som vanligt när jag gjort något sånt här så frågar jag mig: varför gör jag inte sånt här oftare?

Då, nu, sen

I torsdags körde jag sprinter uppför en backe där jag inte brukar springa, och på sidan av vägen/stigen upptäckte jag massor av blåbärsris, så dagen efter kom jag tillbaka med cykelväska och bunke. Hur många blåbär som helst fanns det, men de var fortfarande lite på gränsen att vara mogna så de var svåra att få loss från riset utan att få hela plantorna med sig. Jag plockade till en smulpaj och ett par påsar till frysen, men jag ska tillbaka nån dag snart och fortsätta. Mums!

Idag har jag något så ovanligt som en vilodag utan direkt orsak (annars brukar jag passa på att planera in det när jag är upptagen med annat, åka till Luleå, bortbjuden på middag, gräva i trädgården, resa och sånt där). Jag småpysslar här hemma istället, men lite konstigt känns det allt. Fast egentligen har jag ju en orsak: att vara pigg och fräsch till imorgon.

Imorgon har jag tagit ledigt från jobbet och tänker fira min födelsedag! Jag tänkte först ställa till med nånting, fest eller aktivitet eller tårtkalas, men sen kom jag fram till att egentligen har jag inte minsta lust med sånt, utan jag tänkte att jag skulle bara för att "man ska". Så nu firar jag precis som jag vill att min dag ska se ut istället.

Den börjar med sovmorgon. Sen fortsätter den med att packa cykelväskorna, hoppa upp på cykeln och trampa lååångt ut på småvägar i skogen. Jag ska verkligen försöka ta det lugnt, stanna ofta på vackra platser, ha matsäck med mig och ha tid att vara nyfiken. Så småningom tänkte jag snirkla mig fram till Unbyn och säga hej till föräldrarna en stund, och så cykla asfalt hem därifrån. Förhoppningsvis har hela eftermiddagen gått åt vid det här laget. Efter dusch och uppfräschning hemma möter jag upp Fredrik och så åker vi tillsammans till Luleå (om han inte jobbar sent så att vi ses där istället) och går ut och äter lyxig middag på kvällen. Återstår att se om allt blir som jag tänkt mig, men så här på pappret känns det i alla fall som en underbar dag.

Och sen fortsätter firandet på lördag med skärgård och kräftor! Stackars mig.

Härmapa

När jag vaknade i morse kom jag på att jag var sugen på Allstars baby back ribs, så dagens middag fick hämta inspiration därifrån. Jag köpte en sida revbensspjäll och gjorde en kryddblandning med ganska mycket chili, och så fick de gotta sig i ugnen i 1½ timme tills de var riktigt möra inuti och krispiga på ytan (175° på galler med plåt under, vänd sidan efter halva tiden). Under tiden gjorde jag bakad potatis och coleslaw, och sen serverade jag med smör till potatisen, gröna blad och barbequesås. Lika gott som originalet! Lite hemplockade jordgubbar till efterrätt nu då, puh...