Återanknytning

Jaha, så var jag här igen.

Många dagar tänker jag att vad skönt att inte ha någon blogg man borde skriva i eller fota till. Men andra dagar känner jag att vad tråkigt att inte ha någonstans att skriva, kommunicera, visa och berätta om mitt enkla lilla liv. Ibland känns det så förmätet högfärdigt att gräva ner sig i sig själv. Som att jag skulle ha något att säga, liksom? När det finns miljoner och åter miljoner andra människor som lever liknande liv och tänker liknande tankar - dag ut och dag in har vi alla våra små problem som inte intresserar någon annan än oss själva, och som inte spelar minsta lilla roll om hundra år, hundra dagar, hundra sekunder. De dagarna är jag också så innerligt trött på att ta del av andras navelskådande, och mitt bloggläsande är nästan nere på noll vad gäller privata vardagsbetraktelser.

Men så kommer det små stunder där jag befinner mig nere i mitt eget liv istället för i det där ovanifrånperspektivet, då jag inbillar mig att det faktiskt spelar en liten roll ändå. Eller snarare är medveten om att det inte spelar roll, men ändå vill befinna mig i den där meningslösheten för att det kanske ger mig någon sorts utbyte.

Den här bloggen är till för de stunderna.