Grändliv: I ögonblicket

Jag tror jag börjar lära mig nu, det här med träning. I början av graviditeten var jag så ofta så frustrerad över att inte orka lika mycket som vanligt, över att mina fina planer och scheman spolierades och över att jag kände mig precis så där flåsande orkeslös som är det stora målet med min träning att slippa vara.

Nu mår jag bättre och känner mig ungefär som jag brukade, så länge jag inte tänjer gränserna för hårt, men jag tror att den största skillnaden ligger i att jag lyckats sluta tänka i termer av "som vanligt". Jag måste gå in i varje träningspass som ett helt blankt papper och inte jämföra mig för en sekund med någon annan, med mig själv, med vad jag orkade förra gången jag gjorde samma sak eller ens med hur jag kände mig i kroppen för en kvart sen. Då funkar det, och ofta mycket bättre än jag tror på förhand. Vissa dagar är jag stark (jag har persat både i knäböj och marklyft senaste veckorna, men det beror mest på att jag aldrig prövat att gå upp i vikter förut, jag hann ju knappt börja träna med skivstång innan jag blev gravid) och andra dagar är jag helt kraftlös, men grejen är att låta sig vara en geléklump de där dagarna och sen utnyttja de bra dagarna till max. Nu har jag fått in all träning jag planerat de senaste veckorna, bara med lite omkastning av vilka dagar jag gör vad. Jag kan t.ex. få grym träningsvärk av styrkepass nuförtiden så då behöver jag ett par dagar med bara promenader och lite löpband, men det är ju också motion som ska hinnas med under veckan så varför inte klämma in det när det som bäst behövs?

Apropå löpband - mitt är min nya bästa kompis. Jag har sakta börjat träna upp mig för barfotalöpning på riktigt; i början promenerade jag en halvtimme på bandet och sen har jag lagt till nån minut av lugn jogging för varje pass. Nu brukar jag springa ungefär 20 minuter några gånger i veckan, plus att jag använder barfotalöpningen som uppvärmning för annan träning. Det är så himla roligt! Jag springer väldigt långsamt och fokuserar på bra teknik, men det är en sån härlig känsla när allt stämmer, jag bara flyter fram och önskar att jag fick springa vidare när det är dags att kliva av. Sen använder jag bandet till intervaller och sprinter också, men då har jag mina VFF Jaya på mig (som stora luddiga tofflor i jämförelse!) än så länge. Jag hoppas att jag kan fortsätta springa länge än. Får jag inte bränna ur mig lagrad negativ energi på något sätt tror jag att jag kommer bli tokig! I värsta fall får jag väl nöta på min sönderslitna gnisslande crosstrainer.