Lite då och då börjar jag tänka "Jag behöver en plan. Nu måste jag ta tag i det här och börja satsa ordentligt på [infoga valfri träningsform] så att jag kommer upp i en viss vikt/ner till en viss tid/fram till en viss sträcka/etc. Sluta vara så splittrad och verkligen planera mitt upplägg." Så funderar jag en stund och inser hur mycket tid jag då måste lägga på en viss sak även när jag inte alls har lust med just den saken, hur mycket annat roligt jag skulle missa och hur det skulle döda träningsglädjen. Allt bara för att det skulle vara lite coolt att veta att jag nått just det där målet, kunna säga till mig själv att "jag kan minsann lyfta x kg, springa y km eller cykla z km/h". Är det värt det? Tungt, stort NEJ på den frågan.
Min träning är progressiv, men det går framåt med myrfart just för att det är så många grejer jag vill göra samtidigt och till viss del motverkar de ju varann. Ibland blir jag less på den där myrfarten. Men så frågar jag mig själv varför jag tränar egentligen? Jag tränar för att må bra, för att jag värdesätter min kropp och mitt psyke, för att bli pigg, stark, energisk och få ut så mycket som möjligt av livet. Hur når jag bäst de målen? Genom att träna allsidigt, känna mina gränser och inte riskera skador och framför allt genom att göra sånt som är roligt förstås. Alltså precis vad jag redan gör. Jag har ju hittat min väg som jag älskar, så varför får jag ibland för mig att min väg inte duger?
Nej, my way is the highway.
Ååh! Bra skrivet! Skitbra till och med. Känner igen mig, verkligen. Jag vill alltid lite mer, men när det väl kommer till kritan så är det liksom inte alltid så jäkla skoj att köra två pass om dagen.
Kram
Dessi
www.dessi.se
Skicka en kommentar