Ibland undrar jag varför det heter envis. För vad är det som är vist med att provköra sin nya (fina fina!) handjagare lite längs kanter och under buskar, upptäcka att gräset tidigare har varit hemskt ojämnt och långt klippt så att det är som att springa in i en vägg eller knuffa en hel bil framför sig vissa bitar, fortsätta klippa större gräsytor som är ännu tyngre och tjockare bara för att se hur det går, avbryta i halvtid för middag, sen genast gå ut och fortsätta samma ögonblick som det börjar regna och klippa hela gräsmattan färdigt i regn? Som att det inte var tillräckligt tungt innan? I 140 minuter har svetten bokstavligen runnit i ögonen på mig och mina axlar och övre rygg kommer definitivt ha sett bättre dagar imorgon, bara för att jag får för mig att "det SKA gå, och NU". Den där kicken, tillfredsställelsen och stoltheten efteråt när man konstaterar att "det gick!", den är nästan lite farlig ibland.
Men den här gräsmattan har i alla fall aldrig varit så kort och välklippt förut, och gödslad blir den också. Jag gillar min nya leksak.
Skicka en kommentar