Vårskriket

Idag har jag sprungit fem kilometer eufori. Jag bara fånlog hela vägen och folk tittade konstigt på mig och det spelade inte minsta roll för det var vår och asfalt på marken och fjädrar i benen. Bästa löppasset någonsin, by far.

April ifjol. Än håller tjälen ett fast grepp om årets lera, tack för det.

I mitt huvud har jag fortfarande haft nån föreställning om att springa är en plåga, att det gäller att stålsätta sig och uthärda att det gör ont, att syret tar slut och att svetten rinner tills den också tar slut och hela kroppen börjar koka av överhettning. För så har det ju varit förr, även om jag kunnat uppleva bra bitar också då allt flutit på (företrädesvis i lätt medlut).

Nu är det så annorlunda. Jag bara rullar på och känner mig energifylld och avslappnad och tvivlar inte längre hela tiden på om jag klarar att springa uppför nästa backe, om jag klarar att springa ända hem, jag bara vet att jag kan och det känns lätt och enkelt. Äntligen är jag nog vältränad för att förstå innebörden i ordet mysjogg.

Fast jag tycker fortfarande att det är ganska lustigt att jag blivit så mycket bättre på att springa under vintern genom att inte ta ett enda löpsteg på flera månader. Styrka och sprinter rustar en uppenbarligen för de flesta fysiska utmaningar man kan snubbla över i livet.