 |
| (Det är tillåtet att fnissa åt min enorma putnavel.) |
Det närmar sig. Det var nån gång kring nyår som jag helt plötsligt gick från att känna mig ganska opåverkad i kroppsform och rörlighet till att "bam!" bli otympligt höggravid och smidig som en valross. Det är en känsla jag INTE tycker om, att vara fysiskt begränsad är nåt av det värsta jag vet, men visst går det att vänja sig litegrann. Framför allt genom att kämpa emot så gott det går genom träning, rörlighetsövningar och att inte bli stillasittande, och med tanken hela tiden i huvudet att det ju har ett slut och inte kommer vara för evigt.
Och så finns det bättre och sämre dagar; jag kan gå från botten till toppen och tillbaka igen inom bara några dygn.
Den stora majoriteten av dagarna är nån sorts halvläge. Trött och energilös men jag klarar att göra vad jag föresatt mig även om det är tungt och lite glädjelöst för att det är tungt.
Sen kommer de bra dagarna då jag känner mig nästan som vanligt, jag har lite energi till övers och jag påminns om hur enkelt och roligt det kan vara att leva och om att det fanns en tid när nästan varenda dag var så lätt och fri. Det är de här dagarna jag lever på att minnas när det känns tyngre.
Och så rock bottom. Ibland störtdyker min energi ner i ett svart hål, plötsligt värker det i hela kroppen, jag sover massor av timmar och kan ändå inte riktigt vakna, det går inte att sitta vid datorn eller läsa för jag fattar inte vad jag läser, utan allt jag kan göra är ligga i halvdvala i soffan. Ungefär, nej ganska precis, som att ha en förkylning med riktigt hög feber och muskelvärk så att man ligger i nån sorts zombieläge, minus halsont och snuva och allt det där.
Den här veckan har jag hunnit med alla tre lägen, men som tur är så är det vanligare med veckor med bara dagar av typ 1 och 2, än av typ 1 och 3. Hur som helst så måste jag säga att jag nu mest bara längtar tills allt det här är över trots att jag haft en relativt enkel och komplikationsfri graviditet; inga problem med fogar, blodsocker, humörsvängningar, svullnad, konstiga cravings osv., inte behövt missa en enda jobbdag hittills, kunnat fortsätta träna och kunnat göra allt som ska göras här hemma. Är man van att ligga på topp kanske man blir kräsen och får svårt att nöja sig med mindre? Ärligt talat tror jag att jag påminns om hur kasst jag mådde under så lång tid förr om åren innan jag la om min kost, träning och tankebanor och att jag får lätt panik vid tanken på att varaktigt hamna där igen, trots att förnuftet ju vet att det inte kommer att bli så.
Det ordnar sig nog i slutändan. Snart svänger tunneln så att jag ser ljuset i andra änden och sen är det dags att föda barn. Det ser jag faktiskt verkligen fram emot! Jag ser inte fram emot sjukhusmiljön och vårdpersonal som ska lägga sig i och komplicera saker med sin medikalisering och förmåga att göra allt till ett sjukdomstillstånd, men är det nåt jag tycker om så är det ju fysiska utmaningar. Lyckas vi bara med vårdkontakten (dvs. att de fattar att de ska hålla sig i bakgrunden så mycket som möjligt) så tror jag att det blir en fantastisk upplevelse för oss alla tre.
x.JPG)
