Ljusning

Den här veckan blev milsvitt bättre än den förra. Full med jobb, träning och hemmasysslor men ändå med en lugn känsla. Igår åkte jag och Fredrik till Luleå för bio och middag - det var himla mysigt och vi försöker passa på att göra en del sånt nu medan vi har chansen. Snart är vi tre och då blir det inte lika okomplicerat att sticka iväg.

Förra veckan blev det sex vilodagar på rad pga. sjukdom - man kan ju få myror i huvudet för mindre! Den här har jag avverkat två styrkepass, lite jogging och crosstrainer och mycket promenerande, men för ett par dagar sen upptäckte jag att lill*n borrat ner sitt huvud så långt ner i mitt bäcken nu att jag inte ens kan ställa mig i utgångsposition för ett vanligt marklyft längre utan mycket obehag. Men hur som helst har jag tänkt dra ner på intensiteten i träningen nu - det kan ju vara allt mellan noll och fyra veckor kvar tills vår älskade unge är här, och jag vill inte gärna riskera att åka in till förlossningen låg på glykogen och med alla muskler fulla av träningsvärk. Känns som en dålig utgångspunkt.

Annars då? Jo. Bilderna är från gårdagens långpromenad, kall men solig och det är klart att det är värt att frysa kinderna av sig om man också är tvungen att kisa mot ljuset. Det finns inget som hjälper bättre mot stress än att få se solen (eller ännu hellre också känna hur den värmer mot huden), alla spänningar och uppskruvade tankar bara flyter bort. Jag förstår att man lever så mycket mera lugnt, obekymrat och spontant i de sydligare delarna av världen och ja, jag är ganska avundsjuk. Men nu blir det i alla fall bara ljusare här hemma och snart, känner jag på mig, är vårkänslorna här!

Barnfix

Nu till något roligare! Vi behöver flytta en del grejer innan vår lilla guldklimp är här, omprioritera här hemma, och i torsdags gjorde jag en räd på Storheden som tog mig lite närmare målet.

Inne på toan i entréplan har jag haft den här hyllan fylld med smink, nagellack, hårspännen och -snoddar, parfym och annat skönhetsrelaterat som jag använder väldigt sällan nuförtiden, men nu kommer det bli skötplats där inne i duschutrymmet (väldigt praktiskt med både dusch och toa på armslängds avstånd) så hyllan behövs till blöjor och tvättlappar istället. Jag har för tillfället lagt ner min elementskyddsidé till toan på överplan, så nu köpte jag tre minibyråer dit upp (Rusta) som har fått överta alla mina småpryttlar.

Nyuppskruvat.

Med alla grejer uppflyttade.

Fint! Nu kan jag nog till slut anse toan där uppe som ganska färdig och från att fortfarande ha känts lite kal blev den plötsligt väldigt ombonad.

I garderoberna i hallen på överplan har vi samlat dukar, sängkläder, täcken, filtar, gardiner, handdukar osv. När jag började skaffa små kläder, sängkläder, filtar och annat till den lilla så hamnade de också i hallgarderoberna, men jag insåg snabbt att det omöjligt skulle få plats. Alltså behövdes en stor bra förvaring till barnrummet, och jag hittade den här fina byrån på Jysk (det enda som inte är massivt trä är masoniten i lådbottnarna och den heltäckande baksidan, jag blev lite häpen).

Sakta men säkert förvandlas husets överblivna skrotrum till ett rum till en ny liten människa. När jag skriver barnrum menar jag självklart inte att vi tänkt låta vårt barn sova ensam i eget rum, här är det samsovning som gäller, men så småningom kommer ju h*n vilja ha ett eget krypin. Och tills dess känns det väldigt skönt att ha någonstans att samla alla barnkläder och leksaker (inte för att jag inbillar mig annat än att de kommer vara utströdda över hela huset ändå, men vetskapen att det går att städa undan emellanåt gör stor skillnad). Här ska jag lägga in en stor lekmatta på golvet och redan nu har vi en säng stående här med höj- och sänkbar huvud- och fotända - den tänker jag blir perfekt att kunna ställa in och lägga sig i att amma långa, slöa stunder.

Fortfarande är massor kvar att fixa innan vi blir en liten familj, men nu börjar det mest akuta vara avklarat så det känns som att om det skulle vara nån som har väldigt bråttom ut nu när som helst så kommer det ordna sig ändå. Det är en väldigt skön känsla.

Inbäddad

Den här veckan har inte gått i många knop. En efter en har folk i min närhet knockats av en elak förkylning och i tisdags var det till slut min tur. Jag var helt utslagen med feber och hemsk muskelvärk i två dagar, bättre i torsdags, sämre igen igår och idag ännu sämre än igår. Tänk när jag gnällde över att vara bara höggravid, utmattad och otymplig - sorry, won't happen again.

Mitt huvud är inbäddat i slem och utanför är världen inbäddad i snö. Det ger en avskärmad och tyst stämning till hela livet.

Pannlappar

Pysslandet här hemma har varit lite enformigt på sista tiden, det blir bara virkade pannlappar för hela slanten. Först ett par bruna och beige som ska upp till Brännäs till våren/sommaren, och sen ett par turkosa och naturvita till oss själva (det är alltså fyra pannlappar på bilden nedan, syns lite dåligt). Alla är virkade i Paris med 4 mm nål, 26x26 fasta maskor i innerrutan och fyra varv fasta maskor runt om.

Jag virkar alltid mina pannlappar i dubbla lager. Först en mönstrad sida där tråden för färgen jag inte använder löper med på baksidan och sen en enfärgad lika stor ruta. Sen lägger jag ihop dem med rätsidorna utåt och virkar ihop m.h.a. kanten runt om. Stadigt, tätt och absolut brännsäkert. Pannlappar med hål och spetsar som inte duger till annat än att hänga på en krok och se fina (hrm...) ut lämnar jag till farmorsgenerationen att pyssla med.

Budapestrulle no sugar added

Jag inspirerades av Raringen och gjorde en sockerfri budapestrulle i söndags. Den blev kanongod! Botten blev liksom rejälare och håller ihop mycket bättre än en vanlig nötmaräng med massor av socker som "smälter bort" efter ett tag. Den här blev tvärtom bara bättre av stå till sig nån dag och mjukna. Så här gjorde jag:

Botten:
6 st äggvitor
100 g hasselnötter (ca 2 dl)
1 dl mandelmjöl
2 msk kakao
½ msk kokossocker

Fyllning:
3 dl vispad grädde
2 mandariner/clementiner

Sätt ugnen på 175 grader. Hacka nötterna i matberedare så att de blir ganska finmalda. Vispa äggvitorna till fast skum och blanda ner kokossockret mot slutet (går lika bra att utesluta). Blanda nötter, mandelmjöl och kakao och sen vänd försiktigt ner det i äggvispet. Bred ut smeten på ett bakplåtspapper och grädda i ugnen 15-20 min. När botten är klar så vänd över den på ett nytt bakplåtspapper och dra bort det gamla pappret direkt innan det fastnar. Låt svalna under bakduk.

Nygräddad och vänd.

Vispa grädde och skär mandarinklyftor i mindre delar. Rör ner frukten i grädden och bred ut över botten. Rulla ihop, klart! God att serveras på en gång, men den vinner som sagt på att göras i förväg. Himla praktiskt att inte behöva stå i sista minuten om man vet att man får fikabesök.

På bruna fluffiga moln

I veckan var jag och hämtade ut mina Lemings. Mina mjuka, följsamma, rymliga, studsglada tofflor! Det är ungefär så de känns. Det finns inte minsta motstånd i sulan utan den följer foten i varje rörelse och materialet i hela överdelen är också alldeles mjukt och gosigt. Först tänkte jag att de kändes lite för stora (det var svårt att gissa storlek då tabellen på hemsidan inte stämde överens med andra omvandlingstabeller från amerikanska till europeiska storlekar, men jag valde att gå efter "alla andra" officiella), men nu när jag gått lite i dem här hemma har jag kommit fram till att de är lagom. Det är bara att jag är så ovan vid att det finns massor av utrymme för tårna på bredden och även höjden, de sitter inte fast på nåt sätt och skon stretar inte emot när jag vickar och spretar på tårna. Sån frihet är jag inte van ens från Fivefingers eller andra barfotaskor. Härligt! En bred tåbox är det absolut första och viktigaste jag tittar på när jag letar nya skor då jag försöker göra allt jag kan för att räta ut min vänstra stortå som har hallux valgus-tendens. Det är såklart svårt att testa dem ordenligt nu, det får vänta till våren, men jag är rädd att det svåra bara kommer att bli att nånsin vilja klämma in fötterna i några andra skor.

Nedräkning

(Det är tillåtet att fnissa åt min enorma putnavel.)

Det närmar sig. Det var nån gång kring nyår som jag helt plötsligt gick från att känna mig ganska opåverkad i kroppsform och rörlighet till att "bam!" bli otympligt höggravid och smidig som en valross. Det är en känsla jag INTE tycker om, att vara fysiskt begränsad är nåt av det värsta jag vet, men visst går det att vänja sig litegrann. Framför allt genom att kämpa emot så gott det går genom träning, rörlighetsövningar och att inte bli stillasittande, och med tanken hela tiden i huvudet att det ju har ett slut och inte kommer vara för evigt.

Och så finns det bättre och sämre dagar; jag kan gå från botten till toppen och tillbaka igen inom bara några dygn.

Den stora majoriteten av dagarna är nån sorts halvläge. Trött och energilös men jag klarar att göra vad jag föresatt mig även om det är tungt och lite glädjelöst för att det är tungt.

Sen kommer de bra dagarna då jag känner mig nästan som vanligt, jag har lite energi till övers och jag påminns om hur enkelt och roligt det kan vara att leva och om att det fanns en tid när nästan varenda dag var så lätt och fri. Det är de här dagarna jag lever på att minnas när det känns tyngre.

Och så rock bottom. Ibland störtdyker min energi ner i ett svart hål, plötsligt värker det i hela kroppen, jag sover massor av timmar och kan ändå inte riktigt vakna, det går inte att sitta vid datorn eller läsa för jag fattar inte vad jag läser, utan allt jag kan göra är ligga i halvdvala i soffan. Ungefär, nej ganska precis, som att ha en förkylning med riktigt hög feber och muskelvärk så att man ligger i nån sorts zombieläge, minus halsont och snuva och allt det där.

Den här veckan har jag hunnit med alla tre lägen, men som tur är så är det vanligare med veckor med bara dagar av typ 1 och 2, än av typ 1 och 3. Hur som helst så måste jag säga att jag nu mest bara längtar tills allt det här är över trots att jag haft en relativt enkel och komplikationsfri graviditet; inga problem med fogar, blodsocker, humörsvängningar, svullnad, konstiga cravings osv., inte behövt missa en enda jobbdag hittills, kunnat fortsätta träna och kunnat göra allt som ska göras här hemma. Är man van att ligga på topp kanske man blir kräsen och får svårt att nöja sig med mindre? Ärligt talat tror jag att jag påminns om hur kasst jag mådde under så lång tid förr om åren innan jag la om min kost, träning och tankebanor och att jag får lätt panik vid tanken på att varaktigt hamna där igen, trots att förnuftet ju vet att det inte kommer att bli så.

Det ordnar sig nog i slutändan. Snart svänger tunneln så att jag ser ljuset i andra änden och sen är det dags att föda barn. Det ser jag faktiskt verkligen fram emot! Jag ser inte fram emot sjukhusmiljön och vårdpersonal som ska lägga sig i och komplicera saker med sin medikalisering och förmåga att göra allt till ett sjukdomstillstånd, men är det nåt jag tycker om så är det ju fysiska utmaningar. Lyckas vi bara med vårdkontakten (dvs. att de fattar att de ska hålla sig i bakgrunden så mycket som möjligt) så tror jag att det blir en fantastisk upplevelse för oss alla tre.