(Del 1
här. Tillägg förresten: Viktuppgång är ju ett rätt dåligt mått på tillväxt, enligt
det här inlägget är det längden man ska gå efter, men även där har Arveparvel gått från under normal till över på kurvan. 48 cm vid födseln och 65,2 cm vid 4 månader.)
Det gick hyfsat i början. Brösten var väldigt spända och ömma och jag fick sitta och klämma ihop dem med handen så hårt att jag fick kramp i fingrarna medan jag ammade för att lillskrutten alls skulle få något tag. Bröstvårtorna gjorde rysligt ont men slapp sår nästan helt. Han kräktes mycket och skulle äta hela, hela tiden så jag var totalt slut, men vi kom ändå igenom dygnen på nåt vänster.
De riktiga problemen kom efter nån månad. Arve fick kolik, knöt ihop hela kroppen, hade ont och skrek (och fick aldrig sova ifred då han vaknade och skrek av sina fisar, så sömnbristen var riktigt tuff för både honom och mig) och började - bland annat - vrida sig som en mask när han skulle äta. Så småningom kom jag fram till att problemen bestod av många olika komponenter och det är omöjligt att säga vad som var hönan och vad som var ägget, men när jag var mitt inne i det var jag många gånger rent förtvivlad och uppgiven och tillbringade all min "egna" tid med att grubbla på vad som var fel, försöka klura ut lösningar och läsa på om liknande problem på faktasidor och forum på nätet. Tärande minst sagt.
I alla fall, jag hade en stark utdrivningsreflex som gjorde att Arve nästan dränktes i mat när han började äta. Han satte i halsen, svalde massor med luft, liksom ryggade tillbaka när mjölken kom så att han fick ett dåligt tag om bröstet och inte kunde suga ur ordentligt och så åt han hetsigt och desperat i 3-5 minuter innan han slet sig loss och bara gallskrek. Vi provade att pausa femtioelva gånger i början av varje amning och ibland funkade det lite, lite bättre då men fortfarande katastrof. Jag tog upp honom för att rapa när han började skrika, men han har hela tiden haft så himla svårt att rapa så jag fick kånka runt på honom och gunga honom kraftigt långa stunder för att han skulle hålla sig hyfsat lugn innan det kanske kom en rap i bästa fall. Jag försökte lägga honom till bröstet igen och ofta började han då om med sitt skrikande i flera omgångar och det tog en bra stund att få honom lugn varje gång. Andra gånger blev det en evig cirkel av att suga fast, äta en klunk, slita sig loss, suga fast igen, äta, slita loss... tills jag hade för ont i brösten för att fortsätta längre. Och så fort han började äta så körde magen igång, jag hörde hur det började mullra direkt, och många gånger vred han sig, släppte och skrek bara pga. magen, men det tog många veckor att lista ut skillnaden mellan delproblemen.
Varje amningstillfälle var en lång kamp som tog timmar. Hela dagarna gick åt till att kämpa med amningen, vyssja amningsskrikande bebis, vyssja kolikskrikande bebis och byta sjutton bajsblöjor (allt bara rann rakt igenom) och nerkräkta kläder.
Den dåliga sugtekniken ihop med alla små korta amningssnuttar som inte alls tömde brösten byggde upp mer och mer mjölk och jag fick ännu större problem med utdrivningen då brösten jämt var på gränsen till överfyllda. Men det visste jag ju inte då. Jag läste på om att ha för mycket mjölk men där stod mest om läckande från andra bröstet under amning, läckande mellan amningar, mjölkstockningar och spända bröst, men inget av det hade jag ju. Till slut vågade jag ändå prova att blockamma under ett dygn ett par gånger, för jag tänkte att går produktionen ner för mycket så har jag ju verktygen för att öka på den sen igen, och jag märkte klar skillnad. Det var absolut inte bra, vi "slogs" fortfarande vid de flesta amningar, men inte lika intensivt och så kunde det komma nåt tillfälle per dag där det faktiskt gick ganska lugnt tillväga.
Allt det här var som värst mellan 1½ och 3 månader men började redan första månaden och dröjde kvar delvis till 3½ månader, även om det då var fler och fler amningar per dag som gick bra. Koliken gick över och Arve blev stor nog för att kunna hantera mjölkflödet och nu har vi en fullt fungerande och mysig helamning som vi inte tänkt sluta med än på ett bra tag.
Hur orkade jag fortsätta kämpa? Jag vet inte riktigt, faktiskt. Mest envishet - jag hade bestämt mig redan innan jag blev gravid för att helamma, och då är problem till för att felsökas, inte ges upp på. Sen hade jag ju minnet av amningen den allra första tiden, då det visserligen gjorde ont istället men då Arve ibland kunde ligga vid varje bröst i upp till en halvtimme och bara myssuga och somna lugnt. Jag hade min mamma som kom och avlastade och hjälpte mig massor på dagarna och Fredrik som gjorde detsamma och stöttade mig genom allt på kvällar och helger. Men mitt i den värsta stormen så vet jag inte om ens allt det hade räckt om det inte hade varit för att vi hade små öar av lugn - vi hade nätterna. Arve fortsatte vakna flera gånger för att äta, det gör han fortfarande som 4½ månader ung, men det var åtminstone ett tillfälle varje natt då han kunde äta helt lugnt och sen släppa bröstet halvsovande och utan skrik. Jag fick vara vaken i 1½-2 timmar för varje matning innan han sugit färdigt, vi bytt blöja och jag lyckats få honom att rapa, och jag har aldrig fått liggamning att funka, men det tog jag gärna i utbyte mot en lugn amning.
Jag är så glad att jag inte gav upp trots att de flesta i min omgivning tyckte ersättning var en bra idé. Jag skulle aldrig vilja vara utan den fina erfarenheten av helamning som jag har nu, det är allt det där mysiga och den intima samvaro som jag drömde om innan jag fick barn. Sen har det för mig ett djupare symboliskt värde, det att kunna
ge liv och vara livsviktig så konkret. Jag vet att samtidigt som jag kommer tycka det är skönt att få friheten tillbaka när vi börjar introducera annan mat så kommer jag också känna en sorts tomhet. (Jag antar att det bara är den första av en lång rad separationer och "navelsträngsklipp" som man måste lära sig leva med som mamma.) Men just nu så ammar vi vidare.
