Spring!

Nu händer det grejer här!

Inte stora livsomvälvande saker att räkna upp på en punktlista, men små framsteg kanske mest beroende på en bättre inställning från min sida. När det började bli vår och ljust ute så smittade det av sig på mitt liv.

För första gången på många månader så känns det roligt att gå till jobbet om morgnarna. Jag får snöa in på sortering och organisering fullt ut och bringa ordning i kaos och emellanåt känna mig som att jag har koll. Nu gäller det bara att inte börja tro att jag egentligen borde göra något annat, något mer, igen, bara för att det förväntas av mig att det är det jag vill och önskar. Svårt.

Vissa relationssituationer har tagit stora kliv uppåt fast de var bra redan innan och det har lättat på många knutar inom mig. (Tar inte upp mer än så då den här bloggen är till för att blotta mig och mitt liv så mycket jag önskar, men inte andra personer som inte har något att säga till om.)

Träningen! Jag har styrketränat korta hemskt intensiva pass med fokus bara på känslan och nuet, på att få ut så mycket kraft som möjligt och nå det härliga flåsande darriga droppa-svett-på-hela-golvet-stadiet. Testat nya övningar och improviserat fram mina pass efter vad jag har lust med, och det har gjort underverk för motivationen och orken.

Sen började jag med första månaden av pullupsutmaningen den första mars och där går det också framåt. Jag gör pullups assisterade med ena benet på en stol, för på den nivån kan jag kräma ut många reps med kontrollerad och rätt teknik och det är ju mängd jag vill bygga nu. Jag har redan ökat med runt 50 % från första dagen. Fast nu såg jag just att jag missat en parentes här: "Several times each and every day (5-6 days per week, 1-2 days off), perform a sub-maximal set of pullups.", jag har kört sju dagar nu, men det blir kanske inga pullups imorgon då.

Och så har jag sprungit! Två korta joggingpass, ett förra veckan och ett idag. Jag har inte sprungit på flera månader sen vintern kom - jag förfrös mina tår alldeles för många gånger ifjol för att kunna riskera mer i den vägen, men nu är det ju faktiskt några plusgrader ibland om eftermiddagarna. Strategin att hålla turerna väldigt korta, under halvtimmen, och att värma upp fullt påklädd på crosstrainern innan jag ger mig ut, har funkat hittills, och jösses så roligt det har varit! Jag tror jag ligger kvar på ungefär samma nivå som i höstas, verkar inte ha tappat alls i flås eller uthållighet, tvärtom så känns det som att den lugna joggingfart jag håller kräver mindre ansträngning nu än vad den gjort tidigare. HIIT ftw!

Bilderna är från i slutet av maj ifjol. Jag ser ljuset i slutet av tunneln nu.

Blomsterskimmer

Jag har redan flera lotuslyktor här hemma, men i förra veckan kunde jag inte låta bli att skaffa ett par till. Den grönblågrå färgen kanske inte framgår som den ska, men den är i alla fall helt underbar. På Gilla här i stan finns just nu lotuslyktor i alla upptänkliga färger och storlekar. Nästan så att jag vill ha en av varenda variant och fylla hela huset med - hu vad dyrt det skulle bli. Men oj så fint.

Första fröerna

Jag följde med mamma till Granngården idag när hon skulle köpa mat till hästarna. Då var jag bara tvungen att inge mig själv lite hopp om livet med att botanisera bland alla härliga fröpåsar som kommit in. Inget av det jag köpte ska ner i jorden än på många månader, men det underlättar drömmandet och planerandet av sommarens odlingar att börja samla på sig godbitar redan nu. Det ska bli så roligt att anlägga ett grönsaksland och odla ätbara saker för första gången i mitt liv. Gräslök och persilja är självskrivna, likaså lättodlade snabba primörer som rädisor och sockerärter, och sen vill jag prova spännande knölar med lagringspotential så då blev det rättika och majrova också. Honungsörten ska funka som jordförbättrare och gröngödsling och det behöver jag verkligen på en fläck bakom garaget där inget verkar vilja växa, inte ens kvickroten(!).

It has begun.

Träningstoppar och -dalar

Jag fick höra att det var längesen jag skrev om min träning (*wink wink*) och det stämmer nog, så vi tar en liten uppdatering.

Det har gått trögt de senaste månaderna. Att inte kunna träna som jag har lust med på grund av vintern tar hårt på psyket och motivationen, och så har jag stött på andra hinder som stresskrasch, magkrasch, sjukskrivning, resor och förkylningar, så framstegen har varit få och små. Men jag har i alla fall hållit i i mitt vanliga ungefärliga veckoprogram med två styrkepass, ett sprintpass och så mycket lågintensiv aktivitet som möjligt, och det känns så här i efterhand som en tillräckligt stor bedrift.

Nu börjar jag komma ut på andra sidan och vill verkligen komma framåt igen. Jag ska försöka med ett lite annorlunda upplägg med styrkan några veckor framöver och se hur det funkar. Jag börjar komma underfund med att mitt största problem inte är min kropp utan mitt psyke - jag är väldigt bra på att förtränga att jag faktiskt har en funktionsnedsättning som påverkar mig mycket, och så jämför jag mig med vad "alla andra" (läs supertränade paleomänniskor, såna som satsar mot eliten på tävling och såna som jobbar med träning professionellt, rationellt nej?) klarar och känner mig bara kass som inte kan lika mycket eller går framåt lika fort. Då bortser jag ju helt från att ta hänsyn till att vardagslivet som sådant är en nog så svår utmaning att klara, att min normalt höga ångestnivå gör mig utmattad och att det kräver så mycket viljestyrka och fokusering bara för att navigera genom alla intryck och det kaos jag upplever varje dag.

Det finns faktiskt inte så mycket viljestyrka och fokusering kvar att lägga på att köra totalt slut på mig och kunna pressa ur mig "bara en rep till!" som man ska göra enligt det träningsupplägg jag kör, och det som finns är de absolut sista desperata reservkrafterna. Återhämtningen tar lång tid men det beror inte främst på träningsvärk utan på att jag måste samla mentala krafter för att palla att gå igenom "mangeln" på nytt.

Så nu försöker jag med fler pass per vecka. Fortsatt korta och intensiva utan att tumma på kvaliteten (hellre tio snygga kontrollerade reps än femton hafsiga), men färre övningar per pass, mer variation mellan övningar, sets och reps, och inte det tvingande räknandet som leder till att jag aldrig kan klara en enda rep mindre än vad jag gjorde förra gången utan att genast känna mig totalt misslyckad och tro att tränar mig sämre (hur nu det skulle gå till?). Varje pass är inte tävling och varje pass är inte Det Stora Testet på hur bra jag är. Måste tänka om där!

Och så vill jag sätta igång med pullupsutmaningen snart. Kanske första mars blir lämpligt?

Så. Mycket gnäll blev det, men ibland måste det väl ut ur systemet. Nu kör vi vidare med mindre negativa tankar och mer lustbetonad rörelse!

Detaljer

Rolig oväsentlighet: Jag klickade just hem det här underbara halsbandet på Tradera. Hur sött som helst, och precis min stil.

Jag var egentligen inloggad för att leta en större, "riktig" jordglob, men det här var ju en liten början åtminstone.

Tryckande väntan

Snöläget idag.

Det är bra träning att gå fram och tillbaka, upp och ner på snöhögarna, med snöbjörnen för att skotta hela våran stora garageuppfart flera gånger per vecka. Men nu börjar jag bli lite less ändå. Jag vill klippa gräs istället! Och springa i skogen och cykla långt bort på okänd asfalt. Åh.

Jag kanske måste börja med längdskidor ändå? Det håller ju inte att känna sig helt frustrerat instängd av mörker och snö och som att jag bara väntar, väntar, väntar på att få börja leva på riktigt igen, när den känslan håller i sig sex månader om året. Det blir ju bara ett halvt liv.

Vi har ju fina skidspår bara en kilometer från ytterdörren, och massor av skogsmark om man vill ge sig ut ospårat, men det är nånting med materialsporter och jag som inte går ihop. Dyrt och meckigt och tidskrävande och usch. Kanske får jag dessutom dåliga associationer av gamla skolminnen, bakhalt och iskalla värkande fötter och blöta vantar och vurpor med snö innanför jackkragen. Ska kolla upp det där med sickel + fästvalla i alla fall, och så borde det ju bli reatid för längdgrejor snart. Får ju cellskräck här inne!

Is och ödlor

Vårtecken genom fönstret. Och bara en sån sak som att man numera kan höra lite fågelkvitter ibland! Kall, död sterilitet tappar sakta greppet.

Jag är inget stort fan av souvenirer, men det här fatet var ju faktiskt snyggt på riktigt så det ville jag ha med mig hem från Gran Canaria. Gjort i sand.

Det fick en bra plats bredvid bokhyllan i vardagsrummet, och när fönsterlampan (vänster om bilden) lyser på kvällarna kastar ödlorna läcka skuggor.