Den 12:e februari hade jag varit på jobbet på förmiddagen, tränat ett styrkepass på eftermiddagen (det där om att hålla sig utvilad inför förlossningen sket sig rejält, men det gick ju vägen ändå), lagat mat och donat på som vanligt. Vi gick och la oss (för) sent på kvällen och låg och pratade i sängen när jag plötsligt kände hur det blev blött och kladdigt. En rejäl pöl färskt blod! Istället för att somna åkte vi till sjukhuset, jag var så nervös att det var något fel men kände inga värkar, smärta eller annat obehag. Väl där visade det sig att det var en teckningsblödning, jag hade börjat öppna mig lite, lite, och lillen mådde bra där inne. Så vi fick åka hem igen med beskedet att förlossningen kunde komma igång på allvar vilken minut som helst eller dröja upp till ett par dagar. Vi la oss i sängen hemma igen tjugo i tre på natten och då hade jag börjat få oregelbundna värkar som inte gjorde särskilt ont. Jag försökte ligga och kolla tiden mellan värkarna men mikrosov ofta och ibland försvann nån hel halvtimme.
Framemot morgonsidan hade värkarna tilltagit såpass att det var omöjligt att sova mer och det kändes att det började dra ihop sig (ha ha). Vi steg upp, jag packade lite grejer i BB-väskan, matade katterna och plockade ur en diskmaskin, mest för att distrahera mig från smärtan. Klockan sju åkte vi hemifrån och då hade jag värkar ungefär var fjärde minut. Bilresan var inte rolig fastspänd i ett trångt baksäte; jag vred mig som en mask för varje värk. Framme på sjukhuset fick jag andas ut några minuter då jag ju kunde röra mig fritt under vägen från parkeringen till förlossningsavdelningen, men väl där spändes jag fast i en CTG-apparat i 40 jobbiga minuter till. Barnets hjärtljud låg lite högt men annars såg allt bra ut, värkarna fortsatte med samma intervall (tror jag) och jag var 4 cm öppen. Jag kopplades loss från CTG:n, erbjöds att se BB-avdelningen, äta frukost och ta ett bad. Jag kände mig väldigt tveksam och hann inte mer än stappla bort till frukostrummet innan jag kände att jag måste tillbaka till förlossningssalen. Fredrik stannade och åt och när han kom tillbaka hade jag haft täta, kraftiga värkar en stund och snart kom den första krystvärken. På 45 minuter hade jag öppnat mig helt - raketfart! Innan hade jag oroat mig för att inte hinna in till sjukhuset i tid eller att fostervattnet skulle gå vid det mest olämpliga tillfälle, typ i bilen eller i nere i huvudentrén, så jag tror att det plötsligt gick så fort för att jag helt kunde slappna av och fokusera på att föda barn nu när jag var på plats och allt var i ordning. Krystvärkarna kom regelbundet och barnet trängde längre ner för varje värk. När huvudet var vid spinaetaggarna blev det riktigt jobbigt då både hela mina armar och hela mina ben domnade bort under värkarna, men han kom som tur var snart förbi den punkten. Här kom min barnmorska och annan personal in i rummet och sen var de minst två, ofta fler, på plats hos mig under resten av förlossningen. Jag hade väldigt dålig koll på vilka som sprang ut och in i rummet då jag helt koncentrerade mig inåt och oftast blundade, men jag lyssnade på allt som sas och försökte att göra som jag blev ombedd. Efteråt fick jag beröm för att jag var så cool och kunde slappna av totalt mellan värkarna - själv tyckte jag att jag inte orkade göra annat, allt för att samla krafter tills det var dags för nästa värk.
Men, efter att barnet tagit sig en bra bit ner i förlossningskanalen så tog det längre tid. Han låg med huvudet lite synligt men värkarna började komma med allt längre mellanrum så att han varje gång gled tillbaka och jag fick liksom börja om från början. Jag fick prova flera olika ställningar men i slutändan födde jag halvsittande med en barnmorska på varje sida som höll emot mina ben. Jag hade klargjort att jag ville ha min förlossning så naturlig som möjligt utan smärtlindring, syntetiska hormoner och så vidare, men när jag haft krystvärkar i nästan 1½ timme beslutade jag tillsammans med personalen att sätta in oxytocindropp för att boosta värkarbetet och få ut den lille så snart som möjligt. Jag var så slut i hela kroppen då sen länge men droppet gav mig lite skjuts gratis och efter att det satts in gick det ganska fort framåt igen. (Jag var helt förberedd på smärtan under förlossningen men jag hade inte väntat mig att själva krystarbetet skulle kräva så enormt mycket styrka och krafter av mig själv; jag hade mer räknat med att kroppen och livmodern själv skulle göra det mesta av jobbet utan att jag dessutom skulle behöva fokusera alla muskler och ta i för kung och fosterland. Så det blev en pärs där på slutet, men jag antar att det var mina avtagande värkars fel att det blev så - det går nog inte att trycka ut en hel unge på ren viljestyrka.) Under de allra sista värkarna slet det så hemskt i blygdbenet och det var väldigt frestande att låta bli att trycka emot den smärtan men jag lyckades fokusera mina sista krafter och så helt plötsligt så var han ute! Vilken befrielse! Arve föddes klockan 11.41 på förmiddagen den 13:e februari 2013.
Jag hörde honom skrika och fylldes av stolt lycka, både över att han levde och var frisk och över att jag fixat det - jag har fött barn! Jag fick honom nästan direkt på mitt bröst och moderkakan kom ut efter bara ett par minuter så jag hann nästan inte alls känna av den. Skönt eftersom jag oroat mig lite för ligga och vänta på den och ha ont när den skulle ut. En kort stund senare uppfylldes jag också av en så rofylld känsla; jag har hela livet kämpat mot känslor av misslyckande och överflödighet och jag har aldrig riktigt förstått syftet med mitt liv utan mest känt mig i vägen och som en börda för alla runt omkring mig och för vår överbefolkade jord. Men då kände jag så starkt att nu äntligen är allt det där över, jag har kämpat färdigt och mitt liv har fått en djupare mening. Vad som än händer kommer jag alltid att vara (eller - fy, hemska tanke - åtminstone ha varit) någons mamma och under många år vara den absolut mest oumbärliga personen i någon annans liv. Jag hade ingen aning om att det var så jag skulle känna, hade inte funderat i de banorna alls under graviditeten eller när jag funderade ut att jag skulle vilja ha barn, utan det bara kom över mig som ett stort lugn i själen och det har verkligen förändrat hela min syn på livet. Till det bättre.
Fredrik var med mig hela tiden under förlossningen och han var verkligen med mig inte bara rent fysiskt. Torkade min panna, höll om mig, kom med uppmuntrande ord hela tiden, var mitt ryggstöd när jag tryckte ifrån mot slutet, hämtade grejer och så vidare. Utan honom hade allt känts sju resor värre.
Efter förlossningen fick vi flytta till BB och där blev vi kvar i tre dygn eftersom Arve med minsta möjliga marginal räknades som för tidigt född. Jag som hade velat åka hem så snart som bara möjligt! De tre dagarna blev på många sätt mycket jobbigare än själva förlossningen, men det är en annan historia.
Åh, har väntat på att få läsa detta. Så himla skönt att allt gick väl. Krystarbetet är verkligen inte roligt, det är sådan enorm kraft men krävs som di själv skrev en massa från sig själv också. Jag, hade också krystvärkar i 1, 5 timmar så jag var totalt slut men jag slutade ju lyssna på bm för jag helt enkelt bestämde mig för att hon inte kunde något samt att jag inte gillade henne, haha så dumt.
Han är verkligen jätte fin <3 vi måste försöka ses något här framöver. Kram!!
Men
Skicka en kommentar