Jag vet inte vad jag hade för förväntningar på föräldraskapet egentligen. Jag har hela tiden varit så inställd på att "det är omöjligt att veta i förväg" att jag inte ens försökt lista ut hur vardagen skulle komma att se ut. Det känns som ett väldigt bra beslut. Det har dykt upp så mycket som jag inte hade en aning om att man skulle tänka på, mycket som varit svårare och äter mer tid än jag kunnat tro och även mycket som varit enklare och mer komplikationsfritt. Att då dessutom ha arbetat ut nån mall i huvudet för hur saker och ting borde vara och hur livet "ska" se ut hade gjort allt så mycket jobbigare.
Nu har jag kunnat koncentrera mig på en sak i taget allt eftersom det dykt upp och bara jobbat genom dagarna timme för timme. Det som sliter mest just nu är amningen, att sitta fast minst var tredje timme dygnet runt och då en ganska lång stund varje gång. Eftersom Arve var lite tidig och det var extra viktigt att han inte gick ner så mycket i vikt i början, och dessutom hade lite spädbarnsgulsot, har det legat ganska tungt på mig att ständigt ha koll på klockan så att han äter tillräckligt ofta och tillräckligt länge varje gång. Men nu ser jag ju att han får i sig gott om mat och mår bra och jag tror att vi snart kan släppa på det rigorösa och gå mer på vår egen känsla och rytm - det kommer bli så skönt.
I början visste jag inte ens hur jag skulle lyckas gå på toa utan att lämna över till en barnvakt för ett par minuter, men nu har mina funderingar börjat handla mer om hur jag kunna dammsuga hela huset, klippa gräset, springa på dagtid eller cykla långpass i sommar. Framsteg. Sen är det så mycket extra nu i början med undersökningar, prover, BVC stup i kvarten, och familj och släkt på besök mest varje dag. När allt sånt lugnar ner sig så småningom så kommer livet kännas väldigt mycket enklare tror jag. Problemet är aldrig min älskade Arve utan allt runt omkring som gör så att jag inte kan koncentrera mig fullt ut på honom 24/7.
Enklare än förväntat har det varit att knyta an till lillknorven, att läsa hans ljud och kroppsspråk, att veta hur jag ska bära, hålla, trösta, torka, prata och vara. Jag var lite orolig med tanke på min väldigt begränsade erfarenhet av barn sen tidigare, men allt fanns bara där från första stund som en självklarhet och det ger mig en bra grundstyrka och självförtroende att vila i. Det kanske låter hårt, men andras ungar och mitt eget barn är som två skilda universum. Och just nu befinner jag mig i en trött och utvakad men väldigt stolt och lycklig bubbla bestående av bara mig, Arve och Fredrik.
Skicka en kommentar