It's working out

Det har varit svårt att träna på sista tiden, och ett par veckor har jag knappt vågat röra mig alls mer än i promenadtakt, men med trial and error har jag kommit fram till att rörelse gör saken varken sämre eller bättre, och det klart bästa för mitt välmående är att försöka leva så vanligt möjligt och göra saker jag tycker om. Som att träna! Jag hann bli ganska nere där ett tag när det kändes som allt roligt i livet togs ifrån mig och kvar var bara att jobba och sitta i soffan och dö av uttråkning och rastlöshet. Men nu är jag tillbaka på banan.

Hur går det då att träna i 29:e veckan? Över förväntan. Jag fortsätter att jogga långsamt barfota på mitt löpband, i upp till 30-35 minuter. Vill jag ha mera rörelse fyller jag ut med crosstrainer eller utomhuspromenad. Det är ju inte konditionen eller musklerna som sätter stopp, men jag tänker att det inte är värt att fresta alltför mycket på leder och senor i fötterna nu när de är extra känsliga av relaxinet, och inte särskilt vana vid barfotalöpning heller. Några små intervallpass blir det också, men bara för att det är så roligt och aldrig så hårt att jag kör helt slut på mig. Jag hoppas att det ändå hjälper mig att hålla konditionen uppe, för uthållighet är något jag absolut inte vill sakna när det är dags att föda barn.

Ute blir det bara promenader och stavgång nu när det är snö och iskallt. Tänk om man hade kunnat susa fram på cykel... Oh well, jag antar att jag å andra sidan kommer vara väldigt glad till våren när jag vill tillbaka till bra flås och hela cykelsäsongen ligger framför mig.

Och så styrketränar jag ett par gånger i veckan. Ibland tungt, ibland mindre tungt, efter dagsform. Några grejer har jag fått sluta med, som pullups (sliter mer i armbågslederna än det jobbar musklerna och så ger magen mig helt fel tyngdpunkt så att jag inte kan hänga rakt ner utan liksom glider fram i jättekonstig vinkel), knäböj ass-to-the-grass eller overhead och de riktiga tunga marklyften (båda på grund av att mina sacroiliacaleder blivit överrörliga igen, jag hade mycket problem med dem i tonåren när jag växte). Plankor och hollow rock holds funkar fortfarande, men jag vet inte om jag "borde" sluta med dem ändå? Tar det lugnt med coreövningarna hur som helst. Annars kör jag på ungefär som vanligt, fast med lite lättare vikter. Jag längtar redan till att få lasta på tyngre igen, att utmana mig själv och rasa ihop i en utmattad lycklig hög efter ett extra tufft pass. Men det kommer, det kommer.

I början när jag tränade brukade jag tänka att det inte var nån brådska, att det inte gjorde något om jag tog det lite lugnt och fegt, för jag "har ju hela livet på mig att komma i den form jag vill vara". Det var på den tiden träningen fortfarande var obehaglig, nåt jag egentligen helst ville slippa undan och nåt som krävde en massa mental kraft för att alls genomföras. Nu under graviditeten får jag försöka tänka likadant, men istället som ett sätt att bromsa mig själv så att jag inte riskerar skador i min träningsiver och för att hålla humöret uppe trots att jag inte kan göra det jag älskar riktigt fullt ut längre. Det är lustigt hur livet utvecklas...

Trött och glad efter dagens no brainer-pass: 100 clean & press.