Hej lilla skrutt.
Idag var det äntligen dags för ultraljud. Jag har både längtat och varit nervös och nojat över att att inte se något hjärta som slår eller typ sexton armar och inga njurar, eller att moderkakan skulle ligga fel, men ändå har jag känt mig ganska trygg innerst inne, så dagens tjuvtitt blev mest en skön utandning och bekräftelse på att jag nu kan bocka av hela den delen från oroslistan. Allt såg nämligen ut som det skulle, det var en livlig liten en där inne som bökade runt, sprattlade med benen och satte upp händerna för ansiktet. Samtidigt som graviditeten nu känns mycket mer på riktigt så säger en annan del av mig att allt bara blev ännu mer overkligt. Jag menar, hur kan det ligga en hel liten människa där inne med fingrar och tår och ryggrad och revben och lillhjärna och storhjärna och allt verka sitta där det ska? Hur har jag kunnat tillverka nåt sånt i min kropp? En häftig känsla helt klart.
Nu syns det på utsidan också. Innan hade jag nån konstig vanföreställning om att att vara gravid innebar att gå runt och vara tjock i nio månader, eller åtminstone åtta, men nu har ju hunnit nästan halvvägs och fortfarande använder jag de flesta av mina vanliga tröjor och en del av mina vanliga byxor. Skönt! Jag antar att jag kommer att hinna bli tillräckligt less på att bära runt på en stor tung mage ändå.
Herregudans då! Så kul!! Tog ni reda på kön?
Skicka en kommentar