Det var planerat, men bara med nöd och näppe. Vi hann knappt börja försöka, så det känns ändå ganska oplanerat och som att "hjälp, vad fort allt går". Men det ordnar sig nog, för redan nu har det sjunkit in mycket bättre än där i somras när jag började ana att det var något som var annorlunda.
Mitt bloggande har kanske varit ännu mera opersonligt och sakligt än vanligt de senaste månaderna, det har mest bara handlat om vad jag pysslat med i trädgården och små utflykter vi varit på, men det är ju svårt att skriva om hur man känner och tänker och mår när allt sånt kretsar kring något man inte vill prata om än. Hur mår jag då? Helt okej, eller faktiskt nästan precis som vanligt. De första månaderna var jag diffust illamående och aptitlös dygnet runt, inte alls så att jag kräktes, men så att jag varje gång jag öppnade kylskåpsdörren för att se vad som fanns att äta och tänkte mig in i hur det skulle kännas att stoppa en viss grej i munnen bara tänkte "nej fy vad äckligt!". Träningen gick inte heller som den borde och det var hemskt frustrerande vissa dagar, men att bara sätta sig stilla och strunta i både träning och allt fysiskt jobb här hemma hade varit ännu mer frustrerande och gjort mig olycklig.
Nu är allt mycket lugnare, som att kroppen landat i den nya situationen, och både mat, sömn, träning och energinivåer är mer som de brukar vara (brukade vara, innan graviditeten). Jag är inte riktigt uppe på samma nivå som tidigare i träningen, däremot har jag tagit träningsvärken till nya höjder! Sånt jag inte brukade känna av tidigare eller bara var lite stel av dagen efter, kan nu göra mig halvt invalid i två dagar, så återhämtningen tar absolut längre tid. Jag fyller "mellandagarna" mellan de intensiva passen med mer stavgång och promenader och mindre snabb cykling och jogging och hittills verkar det vara ett recept som funkar. Jo förresten, en grej har gått framåt! Jag kör en mycket långsamt uppbyggande variant av grease the groove med pullups och är nu uppe i sex stycken riktiga, oassisterade, om dagen. Här gäller det verkligen att skynda långsamt, för jag har och har alltid haft så grymt dåligt självförtroende med den övningen - fortfarande tror jag varje gång jag hänger där att jag inte kommer kunna dra mig upp - så jag satsar på att allt ska sätta sig i ryggmärgen, bli stensäkert och kännas lekande lätt, innan jag börjar pressa mig vidare.
Äsch, nu har jag skrivit mer om mig själv än vad jag sammanlagt gjort senaste halvåret tror jag, så nu får det räcka med navelskåderi. Eller nej, jag måste väl bjuda på magbilder också, fast det är inte mycket att se. Visst har jag tappat en del definition när tarmarna trycks uppåt och spänner ut, men av själva bulan syns inget än. Så jag kan inte säga att jag känner mig särskilt gravid, bara lite plufsigt otränad.
Wawawow och massor av grattis! Blir verkligen jätteglad för er skull. Visst är det spännande att ha ett nytt liv som växer i magen?!
Skicka en kommentar