Mjuk pepparkaka

Att baka utan både spannmål och raffinerat socker är inte det enklaste, men den här gången lyckades jag väldigt bra. Den här kakan är både saftig och kryddig och har den rätta konsistensen utan svampig omelettkänsla. Obs. dock att den inte är som godast nygräddad utan då den satt sig någon dag.

ca 24 bitar

150 g smör
3 ägg
4 färska dadlar
1 krm vaniljpulver
2 dl gräddfil (1 burk)
1 dl grädde
1 msk Fiberhusk
1½ dl boveteflingor
1 dl kokosnötmjöl
knappt ½ dl Pofiber
3 tsk bakpulver
1 påse pepparkakskryddor, 18 g
2 dl lingon (uppmätt frysta)

Frosting:
300 g Philadelphia
1-2 krm vaniljpulver

Sätt ugnen på 175°. Smält smöret. Kärna ur och finhacka dadlarna. Vispa ägg, dadlar och vaniljpulver tills äggen är pösiga och dadlarna finfördelade, det tar några minuter. Vispa vidare på lägsta hastighet och tillsätt det smälta smöret, grädden, gräddfilen och sist Fiberhusken. Rör tills allt är väl blandat och låt sen svälla i tio minuter.

Blanda ihop alla torra ingredienser och vänd ner i smeten. Tillsätt sist lingonen. Smeten blir tjock och stabbig men ska inte smula - tillsätt i så fall mer grädde eller annan vätska. Bred ut i en liten långpanna klädd med bakplåtspapper och grädda i nedre delen av ugnen ca 25 minuter.

Låt svalna under bakduk. Jag skar sen i fyrkanter och bredde frosting på de rutor som skulle ätas de närmaste dagarna, men resten av kakorna åkte in i frysen. Vill man göra hela plåten färdig på en gång är det förstås smidigast att först bre frosting på alltihopa och sen skära i fyrkanter.

Ruskigt gott. De här tillsammans med Mariannes lussekatter kommer att följa med mig överallt nu under julen, så att det alltid finns något för mig att äta när andra mumsar bullar och julkakor. Inte så mycket för min egen skull som för att andra inte ska tycka att det är en så jobbig situation och så synd om mig som "inte har något att äta". Världen är bra konstig.

Helgjobb

Nu har det blivit vinter på riktigt äntligen. Jag har längtat efter att få börja skotta snö. Det där glappet mellan sommararbetet (gräsklippning) och vinterarbetet (snöskottning) blev ju jättelångt i år och jag saknat att få vara ute på vår alldeles egna gård och göra nytta. Sånt där konkret och tydligt arbete som känns i kroppen och där man kan titta ut över vad man åstadkommit efteråt och känns sig lite stolt. Det behövs ibland.

Betungande

Dagens "Man tager vad man haver": Hantlar, silvertejp och parasollfot = 30,5 kg.

Jag har sett att det ska finnas fler parasollfötter på Jula, en på 25 och en på 37 kg. När sommarsortimentet kommer fram ska jag absolut spana in dem. Den jag har nu väger 15,5 kg och har använts flitigt ända sen i somras. Kompakt, otymplig, man tvingas lyfta ända från golvet och kostar en bråkdel av vad "riktiga" viktplattor gör.

Funktionell styrka är ju vad jag är ute efter. Hur ofta lyfter man i riktiga livet något som har formen av en skivstång? Nej, just det.

Långsamma mål

Mark Sisson har haft två motvilliga artiklar om hur man tränar för ett maraton den senaste veckan. Bland kommentarerna läste jag något i stil med "I'm quite sure I never in my life will be running a marathon. Maybe walking a marathon." Den idén tände jag direkt på! Så istället för att somna i tid i natt har jag legat och klurat på hur jag skulle lägga upp en dag med 42 km stavgång.

Det skulle absolut bli med gångstavar och inte bara vanlig promenad. Jag använder stavar väldigt ofta när jag är ute på lågintensiva pass, och särskilt i terrängen utanför stigar och vägar blir det himla bra träning för hela kroppen. (Och i slalombacke som idag, men det är en annan historia.) Av att promenera/jogga/springa långa sträckor får jag alltid problem med händerna, de samlar på sig vätska och blir klumpiga och stela så att jag ofta knappt lyckas låsa upp ytterdörren när jag kommer hem, men det händer aldrig när stavarna är med. Eftersom 42 km är långt, minst sagt, så känns valet givet.

Tyvärr kommer jag nog att vänta till sommaren med det här projektet. Jag vill ju njuta av upplevelsen, ta mig långt ut i skogen, se på vacker natur och kisa mot solen, men om jag är ute i 8-9 timmar totalt så kommer det till största del bli i becksvart mörker den här tiden på året. Det blir inga magnifika horisontvyer med hjälp av pannlampa direkt.

Men reka kartor, provgå och mäta sträckor och finslipa min plan kan jag ju göra medan jag väntar på ljusare tider. Det känns bra att ha något att sträva mot. Tävlingar är inte alls min grej, men små utmaningar där jag är ensam inblandad och lägger ribban där jag vill, det gör träningen så mycket roligare.

Sollängtan

(Den här bilden på Las Palmas, Kanarieöarna används med tillstånd av TripAdvisor.)

(Den här bilden på Las Palmas, Kanarieöarna används med tillstånd av TripAdvisor.)

Februari ifjol var hemsk, -30° i stort sett hela månaden, jag promenerade 20 minuter till och från jobbet varje dag, och så sådär avgrundsmörk och tröstlös som den alltid är. Det har varit vinter i fyra månader då och slutar inte att vara vinter och julen är över sen länge och inte minsta ljus i slutet av tunneln ser man ännu - det brukar inte dyka upp förrän i mitten av mars. Men jag stod ut förra vintern med hjälp av tanken på att nästa år, då ska jag åka nånstans dit det är varmt och ljust, då ska jag ha något att se fram emot i februari.

Idag bokade vi en resa till Las Palmas i en vecka med avresa 10/2. Jag ogillar charterresor och typiska turistresmål egentligen, allt blir så likriktat och tillrättalagt och tacky och tråkigt, men nu övervägade fördelarna ändå: flyg direkt från Luleå och det bästa väder man kan få mitt i vintern utan att behöva ta sig till andra sidan jordklotet.

Sol. Sova. Äta. Slöa. Mysa. Åh. Jag längtar redan.

Ljusringar

Utbudet av ljusmanschetter är av nån anledning väldigt magert den här julen. Jag köpte en adventsstake på rea efter julen ifjol, väldigt fin men den har sett liksom lite naken ut.

Då jag inte hittade några snygga färdiga manschetter så köpte jag lösa delar istället och har just knåpat ihop egna. Alla delar kommer från Ica Maxi.

Det är bara att bunta ihop några pynt, vika bären dubbla, och så snurra "stjälkarna" runt varandra. Lägga till en till, snurra fast, lägga till och snurra fast, tills man har en lagom stor ring, och så vika fast de utstickande stjälkarna runt början av kransen.

Mycket mysigare. (Mörka bilder - orkar inte fixa.)

I mål!

Åtta veckors motionsrace är över. Jag avslutade nyss med 45 minuter på crosstrainern, med bra energi men med träningsvärk lite överallt efter gårdagens styrkepass. Det var förresten det första passet på flera veckor som kändes ganska bra; jag har inte haft nån kraft i musklerna alls ända sen en förkylning dök på mig nån gång i oktober. Men nu. Är det inte ganska typiskt att det går över precis lagom till den dag då jag bestämt mig för att ta en liten träningspaus?

Vi får väl se hur det blir med det. Jag ska i alla fall försöka vila två eller tre dagar nu, och imorgon firar jag med att åka till Storheden med mamma och kolla på julprylar och annat onödigt. Utan att en enda människa bryr sig om hur jag disponerar mina fritidsminuter.