Mera påskhelg

Det var ju alldeles för fint ute för att inte göra om samma sak på söndag. Nu tog vi också med oss ved och korv att grilla.

Framme vid vår utvalda sten. Packa upp och...

... göra upp eld. Spiralkorv är den godaste!

Det har blivit hål i här och var i snötäcket där skvattram och annat tittar fram. Fint.

Påskhelg

På fredagen baxade jag ut cykeln ur garaget! Årets första tur gick med välfyllda cykelväskor ut till Unbyn för två dagar av skönt byaliv. Det var förresten en grym dag - kan det bli mer maxat än att börja med sovmorgon och sängmys, fortsätta med ett tungt crossfitinspirerat styrkepass, sen ta cykeln genom 16 km vårvinterlandskap med vinden i ryggen, så låna en underbar småvild häst och ge sig ut på en runda i sån där riktigt tyst obygdsskog, och till slut landa vid en massiv trerättersmiddag med färsk grillad oxfilé som huvudnummer?

På påskafton packade vi väskan och gick ut på skarsnön. Den är helt fantastisk just nu - snötäcket är ungefär en halvmeter tjockt men det går att promenera vart som helst utan att sjunka, bara rakt över ängar och tvärs genom skog. Vilken frihet! För en gångs skull är naturen tillgänglig och åtkomlig även den här årstiden.

Fina lador. Jag älskar gamla lador med vindpinat timmer och rostiga spikar.

Små nattfjärilar hade vaknat till liv i solen.

Ljus och värme, äntligen! Vi rastade mot en varm ladvägg och jag tog till och med av mig i linne en stund. Som balsam för själen, eller hur man nu säger.

Skärtorsdag

Idag är jag ganska nöjd med att jag blev för otålig för att vänta på våren och tog in påskris "alldeles för tidigt" för ett par veckor sen. Finns det nåt härligare än doften av nyutslagna björklöv?

Och så blev det långhelg och så har jag kört årets första backintervaller utomhus och så har jag gått hela året och varit övertygad om att jag skulle åka på restskatt då jobbet missade att dra skatt enligt rätt tabell i flera månader ifjol, men idag öppnade jag den fruktade blå plasten och insåg att jag slipper. Det var en påskpresent som heter duga.

Glad Påsk alla där ute!

The end of an era

Jag har ett par ständiga följeslagare då temperaturen krupit under noll och snön och isen lagt sig; mina Sorel Cumberland som alltid håller mig varm och som fått jobba flitigt i princip varje dag under de fyra senaste vintrarna. Men plötsligt har de börjat skava på vänstra hälen och efter dagens långrunda med stavarna kollade jag varför.

Därför. (Kanten som sticker fram är den hårda gummikanten på ytterskon.) Stackars älsklingar!

Jag är egentligen fattig som en kyrkråtta den här månaden. Men när det ser ut så här är det kanske tillåtet att använda sparpengar till ett par nya kompanjoner?

På prov har jag klickat hem de här vrålsnygga från Tamaris/Brandos. Grova, militäriska och med precis den rätta balansen mellan funktion och estetik för att de skulle kunna funka både till långa snöpulsturer i skogen och till ärenden på stan. Det är ju svårt att veta innan man bekantat sig med dem i verkligheten och jag tänker inte låta dem brista det minsta i funktion eller bekvämlighet för att jag ska behålla dem, men visst har jag vissa förhoppningar.

Mission to Mars

I fredags firade vi Frida som fyllt trettio. Det bjöds på mat, lekar och härligt umgänge innan vi gick ut på krogen tillsammans och det var länge sen jag hade så roligt! Mer sånt tack.

Gårdagen hade jag ju dock kunnat hoppa över då jag var som en zombie och sov mest hela dagen, förutom då jag tryckte i mig alla sorters salt mat jag kunde hitta i skåpen. Men det kan det vara värt nån gång.

I övrigt: mars är slut! Det blev en månad fylld med tveksamt konstigt väder (hoppas på en vår med klart större självförtroende under april) och massor med assisterade pullups. Nu går jag vidare till månad två i min utmaning - imorgon kör jag första passet och kollar hur mycket jag förbättrat mitt max sen första mars. Tracking progress är alltid en bra egoboost.

Vårskriket

Idag har jag sprungit fem kilometer eufori. Jag bara fånlog hela vägen och folk tittade konstigt på mig och det spelade inte minsta roll för det var vår och asfalt på marken och fjädrar i benen. Bästa löppasset någonsin, by far.

April ifjol. Än håller tjälen ett fast grepp om årets lera, tack för det.

I mitt huvud har jag fortfarande haft nån föreställning om att springa är en plåga, att det gäller att stålsätta sig och uthärda att det gör ont, att syret tar slut och att svetten rinner tills den också tar slut och hela kroppen börjar koka av överhettning. För så har det ju varit förr, även om jag kunnat uppleva bra bitar också då allt flutit på (företrädesvis i lätt medlut).

Nu är det så annorlunda. Jag bara rullar på och känner mig energifylld och avslappnad och tvivlar inte längre hela tiden på om jag klarar att springa uppför nästa backe, om jag klarar att springa ända hem, jag bara vet att jag kan och det känns lätt och enkelt. Äntligen är jag nog vältränad för att förstå innebörden i ordet mysjogg.

Fast jag tycker fortfarande att det är ganska lustigt att jag blivit så mycket bättre på att springa under vintern genom att inte ta ett enda löpsteg på flera månader. Styrka och sprinter rustar en uppenbarligen för de flesta fysiska utmaningar man kan snubbla över i livet.

Rislyktor

Kvistar, pinnar och trä är stora inspirationer just nu (alltid, i och för sig). De här ljuslyktorna blev ett bra exempel på hur man gör nånting av i princip ingenting.

Jag köpte tre enkla ljuskoppar, 3 för 20 kronor på Dollarstore.

Sen är allt som behövs hobbylim (som blir genomskinligt när det torkar), nån form av fint band eller snöre och massor av små björkkvistar från skogen. Jag klippte kvistarna med sekatör i bitar ungefär en centimeter längre än höjden på ljuskopparna (det här är bara början, det gick åt flera lika stora högar till innan jag var färdig).

Limma upptill och nertill på en liggande ljuskopp och sätt dit kvistar så jämnt och snyggt det går. Låt torka liggande innan det är dags att vända ett kvarts varv och limma nästa sida.

Mycket limmande och väntande blir det.

Efter att jag kommit hela varvet runt gjorde jag samma sak ett varv till för att få det riktigt tätt med kvistar, men det är förstås en smaksak.

Jag knöt tredubbelt jutesnöre runt mitten av lyktorna, gjorde rosetter och limmade bakom och inuti för att hålla dem på plats.

På hallbyrån fick de bo. De sprider ett väldigt mjukt och mysigt ljus, och skuggorna blev ju jätteläckra.

De verkar inte bli varma så här, men den som tänkt lämna lyktorna obevakade eller ställa dem på en dragig plats kanske vill klippa ner kvistarna så att de är precis i jämnhöjd med glaskanten.