2012 blev ett desto tuffare år. Visst hände många bra saker också; första halvan av året fortsatte träningen att gå framåt, vi målade om huset och renoverade toan på överplan, jag hann med en del i trädgården, vi skaffade bil och framför allt så blev jag gravid. Men det förde ju med sig att därefter så blev framstegen inom andra delar av livet desto färre, allt blev tyngre och svårare och krävde så mycket mer kämpande mot den egna kroppen för att alls genomföras. Den välbehövliga semestern i somras spolierades av att vi hade hantverkare rännande här hemma i två veckor, Fredrik fick avbryta sin semester mitt i för att åka på drifttagning och så var jag för illamående och orkeslös för att kunna göra många av de roliga saker jag hade längtat till. I höst fick jag veta att mitt jobb flyttar till Stockholm till våren och sen dess är det ju inte världens roligaste arbetsmiljö att vistas i dag ut och dag in. Både jag och Fredrik har kört på bensinångor senaste månaderna och när det blev nyårsafton tänkte jag bara "Äntligen blir vi av med det här skitåret!"
2013 däremot kommer att bli ett fantastiskt år. Vi kommer att få barn, jag kommer antagligen att vara mammaledig i tio av tolv månader och föräldradagarna ger ju även Fredrik en mycket större frihet så att vi kan tillbringa mer tid tillsammans, jag kan pyssla med små projekt här hemma, kanske finns det mer social ork över till att umgås med vänner och så får jag äntligen tillbaka äganderätten till min egen kropp och kan satsa framåt med träningen igen. I min lätt synestetiska hjärna är 2012 ett hårt och kallt årtal som lyser LED-blått medan 2013 är varmt och fyrverkerisprakande orange. Orange är verkligen inte min favoritfärg, men det är i alla fall betydligt mjukare och behagligare att vara omgiven av. Mindre betong och industri och mera fria sinnen och medmänsklighet. Ja tack!
Skicka en kommentar