Idag var det äntligen dags för ultraljud. Jag har både längtat och varit nervös och nojat över att att inte se något hjärta som slår eller typ sexton armar och inga njurar, eller att moderkakan skulle ligga fel, men ändå har jag känt mig ganska trygg innerst inne, så dagens tjuvtitt blev mest en skön utandning och bekräftelse på att jag nu kan bocka av hela den delen från oroslistan. Allt såg nämligen ut som det skulle, det var en livlig liten en där inne som bökade runt, sprattlade med benen och satte upp händerna för ansiktet. Samtidigt som graviditeten nu känns mycket mer på riktigt så säger en annan del av mig att allt bara blev ännu mer overkligt. Jag menar, hur kan det ligga en hel liten människa där inne med fingrar och tår och ryggrad och revben och lillhjärna och storhjärna och allt verka sitta där det ska? Hur har jag kunnat tillverka nåt sånt i min kropp? En häftig känsla helt klart.
Nu syns det på utsidan också. Innan hade jag nån konstig vanföreställning om att att vara gravid innebar att gå runt och vara tjock i nio månader, eller åtminstone åtta, men nu har ju hunnit nästan halvvägs och fortfarande använder jag de flesta av mina vanliga tröjor och en del av mina vanliga byxor. Skönt! Jag antar att jag kommer att hinna bli tillräckligt less på att bära runt på en stor tung mage ändå.
Det var Julia som fick mig att inse att man kan göra sin egen blodpudding, jag hade liksom inte tänkt på det förut. Tack!
Jag tycker inte om att använda stora mängder ens av bra, glutenfritt mjöl som kokosnöt, ris, bovete osv. då min mage inte klarar av det, och näringsvärdet är väl aldrig det bästa, så nu fick det bli improvisation på hög nivå. Jag fick till det riktigt bra! Det här receptet från Ica använde jag som grund och den kryddningen var lite annorlunda än den som man är van från köpesblodpudding, så smaken blev följaktligen lite annars, men väldigt god. Vill man ha den klassiska smaken är det ju enkelt att byta ut kryddorna bara.
4 portioner
1 gul eller röd lök
1 syrligt äpple
späck, smör och/eller baconfett, totalt ca 50 g
5 dl nötblod
1 dl buljong
1 msk rårörsocker
6 medelstora kalla, kokta potatisar
2 msk Fiberhusk
1/2 krm malen nejlika
1 krm malen kryddpeppar
1 tsk finstött mejram
1/2 msk salt
1 krm peppar
Sätt ugnen på 200°. Skala och finhacka löken. Fräs den mjuk i smör och tillsätt sen fettet och sockret som får smälta ner och blandas i samma panna. Skala och skär
äpplet i små tärningar. Vispa upp blodet med buljongen, alla kryddor, Fiberhusk och äpple. Mosa potatisarna noga (jag använde en gaffel, men en potatispress hade nog varit bäst) och blanda ner dem, och häll sist i fettet med lök och socker. Häll smeten i en bakpappersklädd avlång kak/brödform, ställ i vattenbad och grädda i ugnen i 75-90 minuter.
Skiva upp blodpuddingen och stek i smör. Servera med knaperstekt bacon och lingon.
Här var det två steg fram och ett tillbaka. Under veckan har rörskarv införskaffats och pappa varit här och monterat, så toastolen har funkat i några dagar, men jag la märke till att det inte ville sluta lukta avlopp - det var alltså inte riktigt tätt i skarven mellan smalare röret från nya toan och den gamla, bredare anslutningen i golvet. Skaffa en ny tätningsring (muff tror jag det heter) och montera om alltihopa idag då. Då lossnar anslutningen i golvet och det tar en bra stund innan vi får den på plats igen. Silikon i mattskarvarna igen och så på med muffen och toastolen och skruva tillbaka vattenanslutningen. Yey! ... Om det inte varit för att själva kranen i anslutningen börjar läcka och vägrar sluta. Vi byter till en annan kran som följde med toastolen, men den har uppenbarligen en packning borta och läcker ännu värre.
Så nu är vi i precis samma läge som förra veckan. Nya vattenanslutning behövs för att fortsätta och få igång toan men inget har öppet förrän på måndag. Suck.
Men det ser åtminstone lite bättre ut runt omkring. Jag har spikat upp taklisterna och det mesta av golvlisterna och så fick vi badrumsskåpet på plats på förmiddagen idag. Först satte Fredrik upp ett vägguttag där tåtarna till gamla skåpet kom ut (vilken lyx det är att ha en utbildad elektriker här hemma, dock med nackdelen att mina egna el-skills stadigt avtar med tiden) och så mätte vi och sågade ut ett hål i bakväggen i skåpet. Sen gjorde vi hål i överkanten också, lagom för en kontakt att komma igenom. Jag har tänkt sätta upp en ljusslinga som hänger ner på sidan/sidorna av skåpet sen.
Skåpet är blåmålat trä med strukturen lysande igenom. Himla fint att få in lite färg nu.
Ursäkta om jag är tjatig med mina långa utlägg om alla detaljer, men jag vill gärna ha det nedskrivet för min egen skull. Så att jag kan påminna mig själv om alla mindre roliga bitar innan jag ger mig på nästa stora projekt kanske?
Äsch. Framsteg, men inte så långt som vi tänkt. Dagen började med tillskärning av mattan vid tröskeln, finputsning längs kanterna och ett varv med sandpapper över alla väggar. Sen tapetserade jag och mamma med Brocante 45975 från Midbec, en cremevit non-woven med diskret rutstruktur som passade in superbra. I butiken såg färgtonen lite väl gul ut, men i det kalla norrljuset inne på toan är den nästan helt neutral. Tur att jag inte valde nåt ännu vitare!
Sen skulle vi få tillbaka listen längs väggen bakom tvättställ och toa innan vi satte dit porslinet, men med den nya tjocka golvmattan var det svårt att få plats och vi fick såga ur och bort en del för att det skulle passa. Dags att sätta toastolen på plats då, eller nähä. Vattenanslutningen var en enda retlig centimeter för kort, och idag har ju inga butiker öppet, så vi får vackert vänta ett par dagar till.
Så skulle tvättstället monteras upp och vatten och avlopp anslutas, och med lite pusselläggande och sågande så gick det vägen.
Och så tänkte jag ju spika upp resten av listerna sen, men har man glömt att köpa dyckert är det svårt.
Nu ser det ut så här. Vi har vatten i kranarna och kan använda tvättstället, härligt!, men i övrigt är det rätt mycket byggarbetsplats fortfarande.
Ja! Äntligen äntligen äntligen är vi på gång med renoveringen av toan på övervåningen. Leveranstider, omprioriteringar, resor, brutna armar och allmänt "jag-ska-bara" har satt käppar i hjulet hur länge som helst och jag kan knappt fatta hur vi stått ut med att ha det så här ända sen i januari.
Puh. Men idag tog vi en heldag tillsammans med mina föräldrar och trots en del strul hann vi ungefär halvvägs som vi tänkt oss.
Vi började med att handla de sista prylarna, plocka bort toastol, badrumsskåp och tvättställ, montera avstängningskranar på tvättställsrören och bryta upp golvet. Det var ordenligt gjort med tusen spik i 22 mm skiva som gick in under väggen, så det var inget lätt uppdrag att få bort den, men med borrmaskin, sticksåg och dubbla kofötter gick det vägen. Där under dolde sig... fräsch isolering, friskt trä och inget som verkar fått en enda droppe vatten på sig. Vad skönt att se med egna ögon att allt är i bra skick!
Så fick cirkelsåg och sticksåg jobba skift för att få till nya skivan med urtag för alla rör och ledningar, fästa alla delar och så hade vi ett nytt golv.
Dags att skära till den rutiga mattan på diagonalen (vinyl från Tarkett) och försöka passa in den. Vi hellimmade golvet och sen var det en massa pyssel med att få mattan precis rak och lika högt upp på väggen på alla sidor, när alla rör var i vägen och mattan sög fast i limmet. Sen pysslade vi vidare med att skära ur för alla hörn och rör, trycka fast mattan ordentligt i golvet och så täta med silikon i alla skarvar.
Nu står det så här med en bit skiva tryckt mot tröskeln för att limmet ska fästa ordentligt uppefter kanten, vilket det inte alls var suget på, och 70 kg viktskivor ovanpå.
Imorgon går vi igenom kanterna och tätar mer där det behövs, tapetserar, spikar golv- och taklister och monterar nya toan, nytt tvättställ med blandare, utbytt badrumsskåp (mamma fick ett gammalt jag haft i en tidigare bostad och så har vi tagit det hon plockade ner istället) och ny belysning. Sen ska det dit krokar, ljusslinga, tavla/or, fint tvålfat och -pump och förhoppningsvis ett elementskydd, men det kan man ju pyssla med lite allt eftersom.
Tänk att slippa sur lukt, tänk att ha en kran som inte sprutar över hela rummet och som man faktiskt får plats att fylla vattenkanna och vattenflaska under, och tänk att bara kunna spola på toaletten och sen gå därifrån, utan att avvakta om den slutar läcka och spola igen och igen tills den gör det. Visst, jag tycker det är hemskt onödigt och överdrivet med all renoveringshysteri som bara görs för att få det "nytt och fräscht" fast det inte är något fel på de gamla grejerna, men vissa projekt finns det ett verkligt behov av: det här är ett sånt.
(Var tvungen att bjuda på lite badrumsutsikt också. Det har varit en härlig höstdag idag.)
Nu gäller det att skynda sig innan frosten kommer på allvar vilken natt som helst, så jag plockade snabbt av alla krusbär som med lite god vilja kunde kallas mogna. Bättre än att de fryser bort på buskarna tänker jag. Det blev en stor påse till frysen och en stor skål till mamma. På nåt sätt är det ju tänkt att det ska rymmas abnorma mängder älgkött i våra frysar också, men fråga mig inte hur det ska gå till. Och jag som tänkte köpa ett helt lamm lite längre fram i höst. Vi får väl leva på enbart älg och bär i några månader så kanske.
Det ser förresten nästan ut som nyplockade svarta oliver på den här bilden. Gillar!
Ett bröd som smakar bröd, som kan skäras i perfekt tunna skivor utan att smula en enda smula och som blir om möjligt ännu godare av att rostas. Full pott!
Jag utgick från det här receptet på rostbröd från Marianns blogg.
14-18 skivor
Ingredienser:
10-12 ägg beroende på storlek
50g smält normalsaltat smör
ev 1 tsk salt
1,5-2 dl kokosnötsmjöl
1-2 tsk bakpulver
Gör så här
Vispa äggen pösigt och häll i det smälta smöret och ev saltet blanda
runt och till sist de torra ingredienserna. Häll i en smord form (ev
bröad med sesamfrön) eller klä en aluminiumform med smörpapper och häll
smeten i, toppa med sesamfrön. Grädda i mitten av ugnen i 175 grader i 30-40 minuter, man får känna lite på brödet.
Jag tog 10 ägg (ganska stora), den mindre mängden kokosnötsmjöl, salt och 2 tsk bakpulver, hoppade över sesamfröna och så la jag till:
Mycket mera torrvaror än i originalet alltså, men jag tycker verkligen inte om den omelettiga äggsmaken som blir av de flesta mjölfria/LCHF-recept, och när det smakar mycket kokosnötsmjöl tycker jag inte heller om. Smeten blev i alla fall bra i konsistensen, segt "klickbar" liksom. Jag har efter flera års experimenterande lärt mig precis hur det ska vara för att bli bra, men det är himla svårt att beskriva.
Jag gräddade mitt bröd i bakpappersklädd form i 45 minuter och sen - vavavooom! Tunna rostade skivor med smör som smälter och flera lager ost blev sällskapet till kvällsteet igår. Jag påmindes om små högtidsstunder under barndomen när mamma hade nybakat rostbröd, som liknade det här mycket i smaken, och vi åt det just så här med smör och ost till teet.
Det märks att mitt immunförsvar inte är riktigt vad det brukar vara. I sommar när vi var i Brännäs och det var mycket mygg fick jag flera små röda prickar av myggbetten som satt i i nån halvtimme och till och med kliade lite. I vanliga fall blir jag biten men märker inte alls av det efteråt, jag har inte fått ett myggbett sen tidiga tonåren, så det var ju ett litet otrevligt återseende. Och så nu; jag har varit totalt utslagen av en förkylning i två dagar. Sådär med halsont, öronont, huvudvärk, lätt feber, rinnande näsa, brain fog, total kraftlöshet och fruktansvärd muskelvärk i benen så att jag stapplat som en 80-åring i trapporna och inte kunnat ta mig varken upp eller ner utan att dra mig fram med hjälp av ledstången (berodde nog på mitt styrkepass alldeles innan jag upptäckte att jag höll på bli sjuk, så träningsvärken gick helt bananas). Haha. År och dar sen något sånt hände mig och jag kan inte låta bli att känna mig lätt förolämpad. Jag blir ju inte sjuk, liksom! Nåja, det är nog bra att bli nedtagen på jorden nån gång emellanåt.
Idag har jag vaknat till liv lite, om det är för att jag känner mig bättre eller bara för att jag blir galen av rastlöshet av stillasittande husarrest låter jag vara osagt, men jag har orkat småpyssla lite så att livet känns roligare i alla fall.
Det blev en laddning äppelkompott till frysen. Äntligen har våra egna äpplen börjat mogna.
Så orkade jag promenera en sväng till mataffären (det är säkert drygt en kilometer dit - gasp!) och handla lite och hämta ut mitt senaste paket från Bodystore. Jag borde få stamkundsrabatt snart.
Sen blev det helt fantastisk soligt och fint ute, så jag har kunnat ligga på verandan och läsa och dricka te och ha det bra.
Sovrumsutsikt.
Och sen tog jag tag i den urtråkiga fönsterputsningen. Jag putsade knappt halva huset tidigare i veckan, och jag tycker verkligen inte om att ha oavslutade projekt liggande, så nu känner jag mig fri, lugn och lätt till sinnes igen. Jag har bara putsat in- och utsida eftersom våra fönster är ganska värdelösa (inga hakar för att öppna mellan rutorna utan de är ihopskruvade med övermålade skruvar, otäta, kitt och färg börjar släppa och så regnar det in ibland i utrymmet mellan rutorna) och vi planerar att byta dem om några år. Så ingen energi lägges i onödan där, tack.
Bra dag. Nu har jag tryckt på livets play-knapp igen.
Jag som alltid sagt och tänkt att jag inte ska ha några barn. Jag som aldrig tyckt om barn, inte ens när jag själv var barn. Jag som vantrivdes så under hela min barndom och tonår. Men nu är jag på ett ställe i livet precis där jag vill vara. Jag lever i enlighet med mina drömmar och värderingar, jag vet vad jag vill och jag har hittat hem, både rent fysiskt och i mig själv. Och då har jag hittat en av knutarna, en del som skavde så och gjorde livet så svårt när jag var liten - eller ärligt talat ända fram tills jag var typ 27.
Som liten avskydde jag att vara just det: liten. Jag märkte väldigt tidigt att det fanns en tydlig gräns mellan de vuxna och barnen. Vuxna var de viktiga, riktiga människorna. Barn var något som man inte skulle bry sig så mycket om, som man kunde skratta åt vad de sa och tyckte, som man kunde lyssna till på skoj men aldrig på allvar, som skulle vara antingen samhällets pajaser att suga åt sig livsglädje och energi av, eller tysta och snälla och göra så lite väsen av sig som möjligt för att inte störa den viktiga, riktiga vuxenvärlden - den som vi barn aldrig nånsin fick ta del av, annat än vissa godtyckligt utvalda bitar "anpassade" för oss. Jag kände mig så förminskad, så förödmjukad och tillintetgjord av att inte tas på allvar, av att min värld inte räknades som jämbördig med "de storas" värld och av det var så inte på grund av något som jag kunde styra utan bara på grund av vem jag var; min ålder och min kroppshyddas litenhet.
Det har tagit ända till de senaste åren innan jag på riktigt insett att jag är vuxen, att jag är fri att leva precis som jag vill, att jag får ta precis lika mycket plats som någon annan, att mina åsikter har ett värde och att samhället inte längre är ute efter att trycka ner och skämta bort mig. Då har jag också insett att livet inte behöver vara så som jag upplevde det, att det finns så mycket fint och bra i världen som jag vill visa och dela med mig av, och att jag vill göra det utan att någonsin förminska en annan människa.
Diskrimineringen av barn i samhället är egentligen hemsk, och genomsyrar allt, utan att vi vuxna kanske ens märker det. Mitt barn ska inte växa upp och vara "bara en unge", utan respekterad, delaktig och alltid sedd först och främst som det vi alla är: en människa. Han/hon kommer att få massor av törnar i livet, och så ska det också vara, men jag vill kunna stå där bakom och vara redo att förklara, att reda ut, att trösta, att ta på allvar och att lita på för att jag aldrig låtsas att världen är något annat än den faktiskt är, utifrån mitt perspektiv (och aldrig försöka få det till att just min uppfattning är den enda rätta, utan visa att den bara är ett alternativ bland sju miljarder).
Någon som skrivit mycket och väldigt bra om det här, och andra närliggande ämnen, är Maria med bloggen Vilda Barn.
För några dagar sen såg jag också en helt underbar video som tangerar ämnet, om hur vi behandlar våra barn som slavar och hur svårt det är att efter en sån uppväxt kunna se att vi är fria människor med fria val.
Skräms inte av längden på klippet; stefbot (har inte lyckats uppfatta hans riktiga namn) är väldigt underhållande och lättlyssnad. Det hör verkligen inte till vanligheten att jag bäddar in videoklipp (har det nånsin hänt?), för jag vet hur jag själv bara tänker "bla bla boring" och klickar vidare till nästa blogginlägg när någon har delat något, utan att nästan nånsin klicka play på klippet, så då förstår ni kanske hur viktigt jag tycker att det här är. Jag kan ta att alla tycker att jag är tråkig, konstig eller tjatig bara chansen finns att någon någonstans kanske lyssnar, förstår och som följd får two tons of bricks off their chest.
De flesta som läser den här bloggen vet nog redan om det, men ifall någon har missat det så: Jag och Fredrik väntar barn! Jag är i vecka 16 nu, så det är dags nån gång i slutet av februari; det känns panikartat nära samtidigt som det känns evighetslångt borta.
Det var planerat, men bara med nöd och näppe. Vi hann knappt börja försöka, så det känns ändå ganska oplanerat och som att "hjälp, vad fort allt går". Men det ordnar sig nog, för redan nu har det sjunkit in mycket bättre än där i somras när jag började ana att det var något som var annorlunda.
Mitt bloggande har kanske varit ännu mera opersonligt och sakligt än vanligt de senaste månaderna, det har mest bara handlat om vad jag pysslat med i trädgården och små utflykter vi varit på, men det är ju svårt att skriva om hur man känner och tänker och mår när allt sånt kretsar kring något man inte vill prata om än. Hur mår jag då? Helt okej, eller faktiskt nästan precis som vanligt. De första månaderna var jag diffust illamående och aptitlös dygnet runt, inte alls så att jag kräktes, men så att jag varje gång jag öppnade kylskåpsdörren för att se vad som fanns att äta och tänkte mig in i hur det skulle kännas att stoppa en viss grej i munnen bara tänkte "nej fy vad äckligt!". Träningen gick inte heller som den borde och det var hemskt frustrerande vissa dagar, men att bara sätta sig stilla och strunta i både träning och allt fysiskt jobb här hemma hade varit ännu mer frustrerande och gjort mig olycklig.
Nu är allt mycket lugnare, som att kroppen landat i den nya situationen, och både mat, sömn, träning och energinivåer är mer som de brukar vara (brukade vara, innan graviditeten). Jag är inte riktigt uppe på samma nivå som tidigare i träningen, däremot har jag tagit träningsvärken till nya höjder! Sånt jag inte brukade känna av tidigare eller bara var lite stel av dagen efter, kan nu göra mig halvt invalid i två dagar, så återhämtningen tar absolut längre tid. Jag fyller "mellandagarna" mellan de intensiva passen med mer stavgång och promenader och mindre snabb cykling och jogging och hittills verkar det vara ett recept som funkar. Jo förresten, en grej har gått framåt! Jag kör en mycket långsamt uppbyggande variant av grease the groove med pullups och är nu uppe i sex stycken riktiga, oassisterade, om dagen. Här gäller det verkligen att skynda långsamt, för jag har och har alltid haft så grymt dåligt självförtroende med den övningen - fortfarande tror jag varje gång jag hänger där att jag inte kommer kunna dra mig upp - så jag satsar på att allt ska sätta sig i ryggmärgen, bli stensäkert och kännas lekande lätt, innan jag börjar pressa mig vidare.
Äsch, nu har jag skrivit mer om mig själv än vad jag sammanlagt gjort senaste halvåret tror jag, så nu får det räcka med navelskåderi. Eller nej, jag måste väl bjuda på magbilder också, fast det är inte mycket att se. Visst har jag tappat en del definition när tarmarna trycks uppåt och spänner ut, men av själva bulan syns inget än. Så jag kan inte säga att jag känner mig särskilt gravid, bara lite plufsigt otränad.
Att efter några, ganska många, hektiska veckor ha en hel dag i kalendern utan något extra inbokat. Att jobba och där få trevliga besked, att få till ett grymt bra träningspass så att benen knappt bär uppför trapporna efteråt, att äta och dricka te och läsa och ta siesta i soffan begravd under spinnande katter. Att ha tid att sätta sig här. Sömnig och kraftlös går jag runt och bara myser över vilken fantastiskt lyxig vardag jag hade glömt att jag har.
Vi har haft en igelkott med fyra ungar i trädgården i sommar. En av dem kommer fortfarande och hälsar på ibland.
De röda vinbärsbuskarna förnekar sig inte i år heller. Jag har plockat från dem fler gånger än jag kan räkna, frysen dignar och ändå finns det hur mycket som helst kvar att plocka. I onsdags tog jag en sista snabb avplockning av kanske en och en halv av fem buskar, och nu får det räcka för i år (förutom alla klasar jag plockar direkt från buskarna ner i yoghurten varje eftermiddag).
Det här tog trettiofem minuter att få ihop. Jag tror att det skulle räcka att bara ha tre eller fyra vinbärsbuskar faktiskt...
För ett par dagar sen plockade jag också några nävar kråkbär och de ligger nu på tork för att sen bli en del av ett örtte. Jag tycker hemskt mycket om smaken av kråkbär, problemet är bara att de smakar så lite, men det borde ju ordna sig när man torkar dem? Fast det kanske bara funkar om man tuggar på bären direkt. Ska prova det också.
Sen har jag ju en stor nyhet att berätta, som vissa av er redan fått veta, men jag vet inte riktigt hur och jag känner mig allmänt väldigt obekväm med all uppmärksamhet det för med sig. Snart.
