BLW och upptäckarglädje

När Arve var ungefär 5½ månader blev han från en dag till en annan superintresserad av vad vi vuxna stoppade i munnen. Följde med blicken, grep med händerna och blev väldigt irriterad om han inte fick vara med. Så det var bara att börja låta honom smaka, och som han äter! Plockmat är de absolut bästa leksakerna som finns just nu och det är enda gången han har tålamod nog att sitta ner i mer än tre sekunder åt gången. Vi kör fullt ut med baby-led weaning* och det är så himla kul att se hur duktig han är och hur fort han lär sig. Första gångerna kväljdes han mycket och försökte trycka ner alldeles för stora bitar i halsen, men det går redan mycket bättre och jag har gått från att sitta som på nålar rädd att han ska sätta i halsen så han inte kan andas, till att slappna av och kunna ha fokus på min egen mat och övriga vid matbordet också. Att ha Arve med vid bordet som en del av familjen känns så mysigt och så naturligt och det är som att han plötsligt blivit mycket vuxnare och en egen liten person.

Nu har vi preppat köket för vår yngsta familjemedlem. Kortsidan av bordet är inklädd i vaxduk som är lätt att torka av och skyddar bordsskivan (duken var sådär vit och ren i säkert tre timmar, sen åt vi köttfärssås med paprikapulver i). Matstolen hade jag som liten. Jag har ju sett snyggare, orange är nästan min värsta färg och plast absolut mitt värsta material, men jag har svårt att motivera mig att köpa nytt när något är fullt fungerande. Sen bilderna togs har vi också skaffat en stor plastskiva att ha på golvet under för att skydda mattan.

Storätarn leker med/undersöker/gnager på/äter indisk gryta med älgkött och blomkål. Hittills har varenda grej han smakat på varit en stor hit, utom möjligen isbergssallad som är ganska rolig men som man inte förstått ingår i kategorin 'mat' utan tillhör typ 'träd' eller liknande. Vi har redan testat massor av smaker och jag försöker att erbjuda honom något nytt nästan varje dag. Det blir mycket frukter och olika grönsaker och rotfrukter, och så älg i många former. Omelett ibland, riskakor med smör, bär som vi plockar i trädgården när vi är ute. Jag undviker inga kryddor utom salt och alltför mycket chili. Allt som vi äter får han smaka på i någon form, förutom kvällarnas mörka choklad förstås, och så brukar jag äta någon form av yoghurt med en massa nötter, frön, kokosflingor och grejer i på eftermiddagarna, men det vill jag inte heller ge honom och har lite svårt att hitta ett alternativ som inte är något totalt olikt. Men det löser vi nog med tiden.

* (Är det pretto att ha fotnötter i sin egen bloggtext?) Att "tvångs"mata med sked har alltid känts väldigt fel för mig. Jag var själv extremt petig med maten som liten och kunde nästan inte tycka att något var gott, förmodligen ett resultat av jag började skedas med mos innan jag egentligen var mogen för att börja med annat än bröstmjölk. Mat ska vara roligt, spännande och fritt från tvång! Jag önskar att Arve blir en positiv och glad ätare som inte är rädd för att prova nytt, som förknippar mat med trevlig stämning och mysigt umgänge och som inte använder mat som substitut för annat (aka. den klassiska belöningsfällan). BLW känns som det bästa alternativet på alla möjliga andra sätt också, för självkänslan, motorikutvecklingen, upptäckarglädjen, relationen och respekten mellan oss, att utveckla sunda mättnadssignaler och ättempo, och så vidare. Googla om du vill veta mer!

Vikt, mål och styrka

Jag har lite svårt att motivera mig att skriva om träning just nu. Inte för att jag inte tränar, men för att jag tränar på som vanligt alla dagar jag har möjlighet och går inte bakåt, men inte så mycket framåt heller. Styrkemässigt är jag tillbaka på ungefär samma nivå som före graviditeten; jag kan göra enstaka pullups och chinups igen, gör samma reps som innan på de flesta övningar, tar lite mer i bänk och böj nu men ligger efter i mark eftersom jag vill skynda långsamt med bäckenbottenmuskulaturen.

Konditionsmässigt, tja, jag vet inte så noga. Jag cyklar en del men det blir ju inga långa pass eftersom jag (=maten) inte kan vara borta från Arve mer än korta stunder. I våras hade jag ambitionen att komma igång ordentligt med löpningen igen, men det går ärligt talat inget vidare. Amningshormonerna har gjort mig extremt ljus- och värmekänslig den här sommaren och det är nästan omöjligt att hålla vätskebalansen i ordning. Jag kan aldrig gå ut i solen utan att få migrän om jag inte har både keps och solglasögon på och 75 % av alla joggingturer har slutat med mer eller mindre svår huvudvärk. Just nu snittar jag väl ett pass var fjortonde dag och att ändra på det får vänta till hösten då det blivit svalare och solen står lägre. Usch, jag som brukar älska sommaren, men i år är den mest en plåga.

Och så funderar jag en del på det här med målsättningar. Jag vill vara ordentligt stark, snäppet starkare än jag är nu, men inte extrem på något sätt och jag har inga specifika mål i ett visst antal kilon jag ska kunna lyfta. Konditionsmässigt vill jag också vara snäppet bättre än nu, men inte heller här handlar det om att klara en viss sträcka eller tid utan det är bara känslan jag är ute efter. Att kunna göra allt som krävs av mig i det vardagliga livet och mer än så, och att kunna utforska världen omkring mig med ben och hjul utan att begränsningen ska sitta i en kass fysik. Jag tränar för att orka, vilja och kunna leva ett roligt liv fyllt av just det - liv. Jag lever absolut inte för att träna.

Hm, det verkar inte finnas en enda bild på mig nuförtiden där inte Arve är med, så den här får duga. Att kunna sitta i full squats långa stunder är ju i alla fall en typisk bra-att-kunna-grej.

Fem

Nu har Arve hunnit bli fem månader gammal och livet som småbarnsmamma börjar sakta sätta sig. Det här är vardagen nu. Fortfarande dyker det upp nya saker hela tiden, men jag känner mig inte längre som en främling på besök i någon annans liv. Och Fredrik har fått konkurrens om vem som är min stora kärlek och ljuset i mitt liv (båda vinner, förstås).

Arve är en bestämd herre med massor av personlighet och egna åsikter. Han är ofta glad och busig, jag älskar att höra hans kluckande gapskratt, men också väldigt krävande för att hållas nöjd. Total uppmärksamhet varje vaken sekund är det som gäller. Men han är så himla duktig, gör framsteg varje dag och jag älskar att umgås med honom. Han ligger på golvet och leker med sina saker (vi har inte köpt en enda leksak åt honom men ändå har han en korg som är fylld till bredden, hm...), sitter i sin stol, sitter på golvet med bara lite stöd, står och promenerar (det bästa!) med stöd under armarna, sitter i knät vid bordet när vi äter, vänder sig från rygg till sida och mage, busar (dvs. blir kittlad, skrattar åt roliga grimaser och sånt), blir buren runt och kollar på grejer här hemma och ute i trädgården, tittar på teve, studerar ansikten, härmar ansiktsuttryck och "pratar" långa ramsor. Händerna griper tag i allt som kommer i hans väg nu och precis allt ska in i munnen för att undersökas ordentligt.

På promenad med pappa.

I sin bumbo.

Allt är roligt men bara en kort stund, sen säger man tydligt till att det inte duger och att det är dags att hitta på något annat. Det är också väldigt frustrerande när det inte går som man vill, när man inte får in en viss grej i munnen, när man tappar grejer, när mamma promenerar iväg med en åt fel håll och så. Men han är så himla härlig, älskar att vara med där det händer och är så ivrig och intresserad av sin omgivning. Fortfarande är det roligt att åka vagn och titta på träd och hus eller folk och varor i butiker. Vi lider ingen brist på vardagsmotion här hemma! Det enda jag kan sakna är lite tid för mys, men Arve har liksom inte ro i kroppen att sitta/ligga stilla i famnen och bara vara. I famnen äter man (klunkar i sig i raketfart) eller så använder man den som stol eller ben för att utforska världen. Fast när man är ledsen eller grinig är den förstås väldigt bra att ha också.

Älskade unge.

Femmånadersdagen firades på travet. Att sitta med på uteserveringen och kolla på folk och hästar var helt i Arves smak.

Farbror Blå

Den här gubben (eller tanten om man så vill, hen ser väl ganska androgyn ut?) gjorde jag till Arves tremänning Tora när de träffades härom veckan. Han fick namnet farbror Blå och blev snabbt populär att dra i och gnaga på.

Arve har ett babygym som han fått av sin farmor där det hänger figurer ungefär som den här, fast inte virkade förstås, med runda kroppar och långa smala armar och ben som är lätta att grabba tag i, så jag inspirerades av det. Kroppen och hatten är virkade i ett stycke. Sen har jag virkat armar och ben och sytt fast, broderat ansiktet (sjukt svårt att få det snyggt, hen ser lite för ledsen eller bekymrad ut tycker jag) och virkat halsduken och virkat fast den i kroppen på sista varvet. Kroppen fylldes med vadd innan jag virkade klart det sista på hatten och gjorde upphängningsöglan. Allt är gjort i Muskat med virknål nr 4.

Quinoasallad

Jag kom plötsligt ihåg att jag för åratal sen, på glutentiden, tyckte att tabbouleh var riktigt gott. Inspirerad av det gjorde jag en lite liknande sallad med quinoa igår.

För två:
2 portioner kokt svart quinoa
1 stor tomat
¼ gurka
100 g fetaost
½ kruka persilja
olivolja
pressad citron
½ vitlöksklyfta
svartpeppar, salt

Börja med att koka quinoa och låt svalna. Tärna tomat, gurka och fetaost fint. Hacka persilja och blanda ner allt i quinoan. Gör en dressing av olivolja, citron och finhackad vitlök och häll över salladen. Salta och peppra efter smak. Blanda om och låt gärna stå och dra en stund före servering.

Vi åt med ugnsbakad lax och en smetana med citron som blivit över från en tidigare middag; passade utmärkt.

Amning del 2

(Del 1 här. Tillägg förresten: Viktuppgång är ju ett rätt dåligt mått på tillväxt, enligt det här inlägget är det längden man ska gå efter, men även där har Arveparvel gått från under normal till över på kurvan. 48 cm vid födseln och 65,2 cm vid 4 månader.)

Det gick hyfsat i början. Brösten var väldigt spända och ömma och jag fick sitta och klämma ihop dem med handen så hårt att jag fick kramp i fingrarna medan jag ammade för att lillskrutten alls skulle få något tag. Bröstvårtorna gjorde rysligt ont men slapp sår nästan helt. Han kräktes mycket och skulle äta hela, hela tiden så jag var totalt slut, men vi kom ändå igenom dygnen på nåt vänster.

De riktiga problemen kom efter nån månad. Arve fick kolik, knöt ihop hela kroppen, hade ont och skrek (och fick aldrig sova ifred då han vaknade och skrek av sina fisar, så sömnbristen var riktigt tuff för både honom och mig) och började - bland annat - vrida sig som en mask när han skulle äta. Så småningom kom jag fram till att problemen bestod av många olika komponenter och det är omöjligt att säga vad som var hönan och vad som var ägget, men när jag var mitt inne i det var jag många gånger rent förtvivlad och uppgiven och tillbringade all min "egna" tid med att grubbla på vad som var fel, försöka klura ut lösningar och läsa på om liknande problem på faktasidor och forum på nätet. Tärande minst sagt.

I alla fall, jag hade en stark utdrivningsreflex som gjorde att Arve nästan dränktes i mat när han började äta. Han satte i halsen, svalde massor med luft, liksom ryggade tillbaka när mjölken kom så att han fick ett dåligt tag om bröstet och inte kunde suga ur ordentligt och så åt han hetsigt och desperat i 3-5 minuter innan han slet sig loss och bara gallskrek. Vi provade att pausa femtioelva gånger i början av varje amning och ibland funkade det lite, lite bättre då men fortfarande katastrof. Jag tog upp honom för att rapa när han började skrika, men han har hela tiden haft så himla svårt att rapa så jag fick kånka runt på honom och gunga honom kraftigt långa stunder för att han skulle hålla sig hyfsat lugn innan det kanske kom en rap i bästa fall. Jag försökte lägga honom till bröstet igen och ofta började han då om med sitt skrikande i flera omgångar och det tog en bra stund att få honom lugn varje gång. Andra gånger blev det en evig cirkel av att suga fast, äta en klunk, slita sig loss, suga fast igen, äta, slita loss... tills jag hade för ont i brösten för att fortsätta längre. Och så fort han började äta så körde magen igång, jag hörde hur det började mullra direkt, och många gånger vred han sig, släppte och skrek bara pga. magen, men det tog många veckor att lista ut skillnaden mellan delproblemen.

Varje amningstillfälle var en lång kamp som tog timmar. Hela dagarna gick åt till att kämpa med amningen, vyssja amningsskrikande bebis, vyssja kolikskrikande bebis och byta sjutton bajsblöjor (allt bara rann rakt igenom) och nerkräkta kläder.

Den dåliga sugtekniken ihop med alla små korta amningssnuttar som inte alls tömde brösten byggde upp mer och mer mjölk och jag fick ännu större problem med utdrivningen då brösten jämt var på gränsen till överfyllda. Men det visste jag ju inte då. Jag läste på om att ha för mycket mjölk men där stod mest om läckande från andra bröstet under amning, läckande mellan amningar, mjölkstockningar och spända bröst, men inget av det hade jag ju. Till slut vågade jag ändå prova att blockamma under ett dygn ett par gånger, för jag tänkte att går produktionen ner för mycket så har jag ju verktygen för att öka på den sen igen, och jag märkte klar skillnad. Det var absolut inte bra, vi "slogs" fortfarande vid de flesta amningar, men inte lika intensivt och så kunde det komma nåt tillfälle per dag där det faktiskt gick ganska lugnt tillväga.

Allt det här var som värst mellan 1½ och 3 månader men började redan första månaden och dröjde kvar delvis till 3½ månader, även om det då var fler och fler amningar per dag som gick bra. Koliken gick över och Arve blev stor nog för att kunna hantera mjölkflödet och nu har vi en fullt fungerande och mysig helamning som vi inte tänkt sluta med än på ett bra tag.

Hur orkade jag fortsätta kämpa? Jag vet inte riktigt, faktiskt. Mest envishet - jag hade bestämt mig redan innan jag blev gravid för att helamma, och då är problem till för att felsökas, inte ges upp på. Sen hade jag ju minnet av amningen den allra första tiden, då det visserligen gjorde ont istället men då Arve ibland kunde ligga vid varje bröst i upp till en halvtimme och bara myssuga och somna lugnt. Jag hade min mamma som kom och avlastade och hjälpte mig massor på dagarna och Fredrik som gjorde detsamma och stöttade mig genom allt på kvällar och helger. Men mitt i den värsta stormen så vet jag inte om ens allt det hade räckt om det inte hade varit för att vi hade små öar av lugn - vi hade nätterna. Arve fortsatte vakna flera gånger för att äta, det gör han fortfarande som 4½ månader ung, men det var åtminstone ett tillfälle varje natt då han kunde äta helt lugnt och sen släppa bröstet halvsovande och utan skrik. Jag fick vara vaken i 1½-2 timmar för varje matning innan han sugit färdigt, vi bytt blöja och jag lyckats få honom att rapa, och jag har aldrig fått liggamning att funka, men det tog jag gärna i utbyte mot en lugn amning.

Jag är så glad att jag inte gav upp trots att de flesta i min omgivning tyckte ersättning var en bra idé. Jag skulle aldrig vilja vara utan den fina erfarenheten av helamning som jag har nu, det är allt det där mysiga och den intima samvaro som jag drömde om innan jag fick barn. Sen har det för mig ett djupare symboliskt värde, det att kunna ge liv och vara livsviktig så konkret. Jag vet att samtidigt som jag kommer tycka det är skönt att få friheten tillbaka när vi börjar introducera annan mat så kommer jag också känna en sorts tomhet. (Jag antar att det bara är den första av en lång rad separationer och "navelsträngsklipp" som man måste lära sig leva med som mamma.) Men just nu så ammar vi vidare.

Amning del 1

Innan jag fick barn hade jag läst på ganska mycket om amning, förutom i böcker även på nätsidor jag tycker verkar vettiga, t.ex. Amningshjälpen, Amningsbloggen, Sagogrynet och Amma vidare, så jag kände mig ganska förberedd på att amning inte alltid är nåt enkelt som "bara funkar" och också på att jag skulle ha ett barn fast vid mitt bröst en stor del av dygnet.

Det började dock inte som jag tänkt mig. Jag förstår att modersmjölksersättning visst har sin plats här i världen och är räddningen många gånger, men personligen får jag rysningar av att läsa innehållsförteckningarna och vill hålla mig borta från det så långt som bara möjligt. Men Arve föddes i vecka 36+6, vägde in på 3105 g och så fort vi landat på BB ett par timmar efter förlossningen blev jag som omtumlad, skör och helt slutkörd nybliven mamma bryskt informerad om att han skulle tilläggsmatas var tredje timme. Ingen förklaring, inga frågor eller utrymme för dialog utan bara just det fick jag veta, "han kommer att tilläggsmatas", punkt. Så här i efterhand vet jag ju att 3,1 kg inte är onormalt litet och att han var helt fullgången och frisk, men där och då trodde jag ju att det handlade om liv eller död och hade inga krafter kvar för att ifrågasätta. Vi blev också tvungna att stanna på BB i tre dygn och det blev nog de tre jobbigaste dygnen i mitt liv.

Amningen kom igång, jag ammade så mycket jag kunde. Jag blev tillsagd att väcka honom och amma en stund innan det var dags för ersättning var tredje timme, så det gjorde jag förstås, men många gånger slutade det med att jag ammade en stund tills han var nöjd, sen kom en barnmorska (ny person och nya direktiv nästan varje gång) och stjälpte i honom ersättningen med tillmatningskopp oavsett hans signaler (tack för att det inte var flaska i alla fall!) och sen torkade vi kräk i massor då både ersättning och min mjölk kom upp igen. Jag blir fortfarande arg när jag tänker på den okänsliga behandlingen och på hur många av barnmorskorna verkade tycka att det var viktigare att de fick trycka i honom rätt antal ml ersättning än att jag skulle få ge honom bröstmjölk och få igång min produktion. Ja, det hände att jag fick avbryta min egen amning för att någon skulle ge honom ersättning istället! Andra var mycket vettigare och lät oss skjuta på tiderna om han just hade ätit/höll på äta, och sa att målet ju var att fasa ut ersättningen så småningom.

Efter tre dagar var jag så slut och less och hade mitt självförtroende i botten. Personalen på BB ville inte låta oss åka hem eftersom man "i vanliga fall slutar med ersättningen samtidigt som man skrivs ut, men det är ju inte aktuellt för er". Wtf?! (Visst hade han gått ner lite i vikt men inte onormalt mycket och han var vaken och sugvillig. Att han hade fått ersättning vid behov hade jag inte haft några problem med, då han vid ett tillfälle hade lite lågt blodsocker, men den där schemalagda tvångsmatningen för ett friskt fullgånget barn fattar jag fortfarande inte, och ingen har förklarat den för mig.) Vi ville ändå gå på den avslutande läkarundersökningen för att se om vi kunde få grönt ljus att åka hem och ja, där var det inga problem. Hem fort som attan! Väl hemma sov, åt och ammade jag dygnet runt. Av pliktkänsla och osäkerhet köpte vi med oss en förpackning ersättning hem och jag tror han fick av den en gång, men annars ammade jag enbart; envist, förtvivlat och med en stark känsla av "jag ska minsann visa er att jag kan" trots att jag själv tvivlade. Men samtidigt vägrade jag tvivla.

När vår BVC-sköterska kom på hembesök ett par dagar senare hade Arve börjat gå upp i vikt och var nästan tillbaka på födelsevikten och efter det gick han upp ett halvkilo i veckan. Snabbt hoppade han upp över normalkurvan på vikten och nu senast på fyra månaderskollen vägde han strax över åtta kilo. Därmed inte sagt att allt fungerat prickfritt efter de där första kaosdagarna, men tillräckligt med mjölk har jag i alla fall jobbat mig upp till att ha.

Nu blev det här så långt, så vi tar fortsättningen i ett annat inlägg.

Tillägg: Viktuppgång är ju ett rätt dåligt mått på tillväxt, enligt det här inlägget är det längden man ska gå efter, men även där har Arveparvel gått från under normal till över på kurvan. 48 cm vid födseln och 65,2 cm vid 4 månader.