Afterglow

Fortfarande hinner jag nästan ut innan det mörknat efter jobbet. I alla fall när himlen är klarblå och solnedgången vidunderlig (min mobilkamera gör den förstås inte rättvisa alls).

Inget funkar lika bra för avslappning, hjärnrensning och humörhöjare som skog och sol. Särskilt såna här dagar då luften nästan blir självlysande och den intensiva atmosfären påminner om en målning av Joseph Farquharson. Han är min absoluta favoritkonstnär alla kategorier.

I en avlägsen framtid

Idag har jag gjort något bisarrt. Så gott som all snö har regnat bort nu igår och idag, så då var det bara att passa på: jag har sått frön. Massor av frön i min perennrabatt.

Många perenner mår ju bäst av en kallperiod efter att de kommit i jorden och jag tycker det är enklaste sättet att så dem på, att strö ut dem i landet sent på hösten, strö över lite såjord och så vänta på vad som kommer upp till våren. Spännande! Men förmodligen ett enda virrvarr att försöka sålla ut de små plantorna bland allt ogräs, även om jorden är ogräsfri nu. Såna är ju också bra på att sprida sig med frön, milt sagt. Jag ser mig själv sitta på knä och pilla med det i början av sommaren medan lilla skrutt ligger på en filt i gräset bredvid mig. Längtan.

Leaves

Samtidigt som jag beställde tapetprovet till toan tog jag också med en bit av Oxford 22 från Boråstapeter, en favorit som jag sneglat länge på men som är för maffig för att använda på en hel vägg.

Av den blev det istället två tavlor. Jag köpte färdiga tomma canvastavlor avsedda att målas på på Dollarstore, och så tapetserade jag dem helt enkelt. Det enda som var lite pyssligt var att klippa till hörnen, men det var förvånansvärt enkelt att få dem snygga.

Istället för en kal vägg ser det nu ut så här när man kommer uppför trappan till övre hallen. Det blir man glad av.

Fruit

Tapeten och plexiskivan ovanför tvättstället kom på plats häromdagen. Jag är jättenöjd! Först tapetserade jag, sen monterade vi... nej, vänta nu. Först visade det sig att bakkanten på tvättställen inte var rak utan gick i en båge, högst på mitten, så plexiskivan passade inte in utan att det blev glipor ut mot båda kanterna. Jag har raspat frenetiskt för att få till passformen - plexi var inte alls ett roligt material att jobba med och att andas in plastdamm känns ju sådär, men jag fick i alla fall till det rätt okej. Så då tapetserade jag, och så la vi en sträng silikon längst ner i kanten mellan vägg och tvättställ. Sen tryckte vi ner skivan i silikonet, monterade upp den med svarta skruvar i hörnen (skruvarna måste ju synas hur som helst, så då kändes det för trist och fult med vanliga rostfria) och drog ut silikonet så att det blev jämnt, tätt och inte klumpigt någonstans. Skulle man vilja byta tapet nån gång är det nog inte alltför komplicerat.

Tapeten heter Fruit, färgställning limestone/artichoke, och kommer från William Morris/Tapetorama.

Spin me like a record

Nu är jag mitt inne i det där snabbt snurrande ekorrhjulet som jag alltid velat hålla mig utanför. Jag jobbar mer än nånsin, vi renoverar hemma, det dyker hela tiden upp nya möten och myndighetskontakter och krångel utöver det vanliga, jag försöker hinna med att köra bil på helgerna, att träna så gott som varje dag, att städa, tvätta, handla, laga mat och allt det vanliga, att ta hand om lilla skrutt som bor i min mage och sätta mig in i alla miljoner aspekter av ny kunskap som en graviditet och ett litet barn innebär (jag är ju en informationsjunkie som alltid vill veta allt från alla perspektiv som finns, så att allt i mitt liv blir ett aktivt beslut istället för något passivt som man gör bara för att någon säger att det är bra - allergisk mot sånt), allt med en ovanligt trött, järnfattig och klagande gravidkropp, och så dessutom försöka fundera ut vilken riktning jag vill att livet ska ta sen, om ett år ungefär när det är det dags att söka sig ut ur mammabubblan igen. Hur hinner jag egentligen? Det gör jag väl inte. Ofta vaknar jag mitt i natten och ligger och klurar på problem i flera timmar istället för att sova, eftersom jag inte hinner tänka igenom allt under den vakna tiden, mina långa testunder och små tupplurar har fått stryka på foten, och allt som oftast jobbar jag på mitt jobb i hundrafemtio knyck även när jag inte behöver, samtidigt som jag gör små att-göra-listor i huvudet att passa på att skriva ner i telefonen medan jag har rast - om det inte är någon jag måste ringa eller mejla under de minuterna. Jösses! Nu är det faktiskt för mycket liv i livet.

Men jag tänker inte vika ner mig. Jag måste få visa för mig själv att jag nu för en av de första gångerna kan klara livet även när förutsättningarna inte är ideala (dvs. kalendern är luftig och tiden och tanken är fri) och jag vet ju också att det här bara är en tillfällig period. Just nu ser jag fram emot en vecka på Azorerna i mitten av november, sen ser jag fram emot julen, och sen, ja då är det inte så många veckor kvar tills jag går på föräldraledighet och ett helt nytt liv tar sin början. Det ska nog gå bra det här.

I ögonblicket

Jag tror jag börjar lära mig nu, det här med träning. I början av graviditeten var jag så ofta så frustrerad över att inte orka lika mycket som vanligt, över att mina fina planer och scheman spolierades och över att jag kände mig precis så där flåsande orkeslös som är det stora målet med min träning att slippa vara.

Nu mår jag bättre och känner mig ungefär som jag brukade, så länge jag inte tänjer gränserna för hårt, men jag tror att den största skillnaden ligger i att jag lyckats sluta tänka i termer av "som vanligt". Jag måste gå in i varje träningspass som ett helt blankt papper och inte jämföra mig för en sekund med någon annan, med mig själv, med vad jag orkade förra gången jag gjorde samma sak eller ens med hur jag kände mig i kroppen för en kvart sen. Då funkar det, och ofta mycket bättre än jag tror på förhand. Vissa dagar är jag stark (jag har persat både i knäböj och marklyft senaste veckorna, men det beror mest på att jag aldrig prövat att gå upp i vikter förut, jag hann ju knappt börja träna med skivstång innan jag blev gravid) och andra dagar är jag helt kraftlös, men grejen är att låta sig vara en geléklump de där dagarna och sen utnyttja de bra dagarna till max. Nu har jag fått in all träning jag planerat de senaste veckorna, bara med lite omkastning av vilka dagar jag gör vad. Jag kan t.ex. få grym träningsvärk av styrkepass nuförtiden så då behöver jag ett par dagar med bara promenader och lite löpband, men det är ju också motion som ska hinnas med under veckan så varför inte klämma in det när det som bäst behövs?

Apropå löpband - mitt är min nya bästa kompis. Jag har sakta börjat träna upp mig för barfotalöpning på riktigt; i början promenerade jag en halvtimme på bandet och sen har jag lagt till nån minut av lugn jogging för varje pass. Nu brukar jag springa ungefär 20 minuter några gånger i veckan, plus att jag använder barfotalöpningen som uppvärmning för annan träning. Det är så himla roligt! Jag springer väldigt långsamt och fokuserar på bra teknik, men det är en sån härlig känsla när allt stämmer, jag bara flyter fram och önskar att jag fick springa vidare när det är dags att kliva av. Sen använder jag bandet till intervaller och sprinter också, men då har jag mina VFF Jaya på mig (som stora luddiga tofflor i jämförelse!) än så länge. Jag hoppas att jag kan fortsätta springa länge än. Får jag inte bränna ur mig lagrad negativ energi på något sätt tror jag att jag kommer bli tokig! I värsta fall får jag väl nöta på min sönderslitna gnisslande crosstrainer.

I tisdags kom första snön, så i förrgår tog jag säsongens första vinterpromenad. 

Idag är allt borta igen, men det var mysigt att få en försmak av julstämning, för jag får alltid julkänsla i hela kroppen när första snön faller.

Färgkavalkad

Igår var det lika gråmulet, kallt och blött som det varit nu flera veckor i sträck och jag hade inte alls lust att släpa mig ut efter jobbet, men på nåt sätt gick det ändå, med löftet om att det bara behövde bli ett varv runt min allra enklaste standardrunda. Jag tog med mig kameran, för ibland måste man tvinga sig för att se det fina. Och vad bra det blev, för nu är som att mina ögon bytt från svartvit till färgteve igen. Alla vackra höstfärger finns ju där trots att himlen är stålgrå. Det är lätt att glömma.

På väg bortåt med Degerbergsfortet på toppen. Där cyklar jag ibland om somrarna.

Rönnglöd.

Men minst lika fint är det när rönnarna tappat alla sina blad och liksom blommar på bar kvist.

Limegrönt.

Jag älskar att kallt myrvatten liknar mustigt svart te till färgen.

Här kan man smyga sig in när marken är torrare, eller man har gummistövlar på fötterna.

Vid skjutvallarna.

Harsyra.

Vattenblänk.

Det är något med ljudet av porlande vatten; det drar mig till sig som en magnet.

Himlen är allvarlig och dramatisk den här årstiden. Vackert.

På hemvägen mötte jag en räv. Den tittade på mig i några sekunder innan den hoppade iväg in i tryggheten i sälgsnåren.

Kontraster.

Längs våran gata inbäddas man i varma färger.

Och den finaste rönnen av dem alla är våran egen.